del 92 |
Kapitel 92
Bill tror att han har den dummaste bror som finns. Hur kan man glömma en person bara sådär?
- Hur kunde du glömma henne?
- Jag glömde henne inte!
- JOHO!
- Jaja, det gjorde jag väl... men jag... hon har väl en egen kille nu!
Bill suckar och skakar på huvudet. Han går upp till sitt rum.
Tom får den jobbiga känslan av att Bill inte mår särkilt bra. Han biter sig i läppen. Varför?
Det känns som TV soffan är den enda platsen som känns rätt plats att sitta i.
Tom slår på TV:n. Han kollar på fjärkontrollen. Han minns vad han gjort mot Bill. Hur idiotisk får man vara? Att kasta en fjärkontroll på någon!
Dumma mig! DUMMA MIG! tänker Tom. Just nu känns livet som en enda stor plåga.
Bill kommer ner från trappan.
- Mamma sa att jag skulle möta henne vid busshållplatsen. Hon har några kassar som hon ville ha hjälp med... säger han och tar på sig skorna.
- Okej, säger Tom.
Det är inte varmt ute. Bill fryser.Han drar ner mössan över öronen. Man vill ju inte bli sjuk igen!
Det är öde vid busshållplatsen. Inte en männsiska är ute. Bill sätter sig inne i den lilla busskuren.
Han känner sig ledsen. Det gör ont inuti honom, och det känns hela tiden som om han ska brista ut i gråt.
Han ser bussen komma. Den stannar, och Bills mamma kliver ut. Då känns det som om han ska börja gråta.
- Hej, säger Bills mamma. Hjälper du mig med den här? Simone räcker Bill en tygkasse.
- Okej, piper Bill
Dom går i tystnad mot huset.
- Du Bill, säger Simone. Hon har stannat.
- Ja, säger Bill och ställer sig mitt emot sin mamma.
- Varför gjorde du sådär?
Bill blir tyst.
- Vadå?
- Det där i... parken...
- Jag ville inte göra det, men...
- Men vadå?
- Vi gjorde det ändå... Och vi hörde en polis bil, och så... sprang vi...
- Vart?
- Hem till Gustav, säger Bill. Det låter precis som om han ska börja gråta vilken sekund som helst.
- Lilla gubben, säger Simone och fäster en hårslinga bakom örat på Bill
Bill ser ner i marken.
- Jag har sådana skuldkänslor, piper han.
Simone skakar på huvudet.
- Du ska inte vara ledsen. Jag är inte arg på dig. Jag var lite besviken. Men... jag känner att jag inte kan vara det längre. Du mår ju inte särkilt bra just nu...
- Hur vet du det?
- Jag vet sånt, Bill.
Bill blir tyst ett tag.
- Varför blev allt så fel?
- Har det hänt något nyligen?
- Ja... Jag och Andreas bråkade och... han sa att han inte ville vara kompis med mig längre...
- Men lilla du... Inte kan han väl menat allvar?
- Jag vet inte...
- Och så är det ju det här med den där flickan... säger Simone
- Ja, piper Bill
- Är du verkligen så himla kär i henne fortfarande?
- Ja... piper Bill
Simone suckar.
- Du har verkligen många bekymmer... Jag vill inte att du ska känna att du inte mår bra
Bill biter sig hårt i läppen.
Inte gråta, inte gråta! tänker han.
- Ska vi gå in? Det är ganska kallt, säger Bill
- Ja, der tycker jag med, säger Simone. Dom går hem, in i värmen.
Tom sitter fortfarande i soffan. Han har ett hårt grepp om fjärkontrollen. Han ser på den, som om det var ett UFO.
- Hej mamma, säger han när han ser sin mamma i dörröppningen.
- Hej Tom, vad gör du?
- Jag... ser på TV...
Bill ser på Tom. Dom ser in i varandras ögon. Då, rinner en tår ner över Toms kind
|
|
|
|
