del 60 |
Kapitel 60
Simone sitter ensam vid köksbordet. Hon kollar ingenstans, bara rakt fram. Hon tänker på Bill. Hon är så orolig. Vart kan han vara?
Han har bara försvunnit. Om jag fick en enda önskan, skulle det vara att Bill kom tillbaka... Tänk om man kunde be till gud tänker hon medans hon knäpper händerna.
- Gode Gud. Uppfyll min enda önskan, och låt Bill komma tillbaka. Amen.
Hon ser på sina händer och hoppas av allt i hela sitt hjärta att Bill ska komma tillbaka.
Hon känner hur tårarna bränner bakom ögonen. Hon är ensam i köket. Både Tom och Gordon har gått och lagt sig. Hon känner att hon måste gråta. Bill brukar ju säga...
Nej! Nu kom Bill upp i huvudet! Gordon har säkert rätt. Bill mår nog bra, han är ju vuxen...
Hon känner hur en tår rinner ner från kinden. Hon gråter. Hon begraver sitt ansikte i sina händer och gråter.
Simone kollar på klockan. Halv ett. Nu måste hon gå och lägga sig.
Hon går upp i trappan, och tittar in i Toms rum. Tom är fortfarande vaken.
- Tom, hur är det? säger hon tyst medans hon går in i Toms rum.
- Inte så bra... säger Tom. Han gråter.
- Allt kommer bli bra... viskar Simone och kramar om Tom. Tom kryper ihop i sin mammas famn. Han vill vara liten igen.
Simone stryker Tom över hans mörka hår.
Tom snorar på hennes tröja, men det gör inget.
- Mamma... säger Tom tyst och kramar sin mamma hårt.
- Lilla gubben... säger Simone och smeker Tom över kinden.
Tom gråter och kramar sin mamma hårdare.
Han känner sig som sex år.
Som en liten liten pojke.
- Tom, var inte ledsen. Bill försvann idag. Om han inte kommer hem i morgon, då ringer vi en polis. Föresten, letade ni överallt i hela Loitsche?
- Ja. Vi ringde Andreas, och han hjälpte till att leta, men vi hittade ingen Bill...
- Okej... säger Simone tyst.
Tom kramar sin mamma hårt, och sedan släpper dom taget.
- Försök sova nu, vännen, säger Simone och pussar Tom på kinden.
- Okej, god natt... säger Tom. Han är tyst enda tills han hör att Simone lämnar rummet. När hon har gått så kryper Tom ner under täcket. Han blundar, och det tar inte lång tid innan han somnar.
Bill
Bill sätter sig upp. Vart är han?
Han är på en bänk. Han måste ha somnat där.
- Justdet! Det gjorde jag... säger han för sig själv och ställer sig upp.
Hans hår är alldeles rufsigt. Han kan ju inte kolla hur mycket klockan är.
Han vill hem. Genast.
Han känner i fickan. Buss kortet är kvar.
Han srpinger mot bussen. Men han missar den, tyvärr. Han får vänta i en hel halvtimma innan nästa buss kommer.
Han kan inte vänta så länge. Magen kurrar. Han får gå hem.
Nej, det kan jag ju inte... tänker Bill
Han väntar. Och väntar. Tillslut så kommer bussen. Han sätter sig långt fram.
Bussresan tar ungefär tjugo minuter. När bussen ÄNTLIGEN är framme, så springer han till sitt hus. Han ringer på dörren. Den öppnas. Där står Tom, och hans ansikte är alldeles rött av tårar
|
|
|
|
