del 59 |
Kapitel 59
Bill trycker på upptaget. Han vet inte varför egentligen, men han vill inte prata med någon just nu. Han går runt lite i varuhuset. Plötsligt känner han hur någon dunkar in i honom, men sedan springer personen iväg.
Bill vänder sig om, vafan? tänker han och tar ned handen i fickan för att ta upp mobilen så att han kan kolla vad klockan är. Men, mobilen är borta.
Bill får panik. Vad ska jag göra nu? tänker han. Jag har blivit bestulen!
Det är just då, Bill fattar.
Det var den där personen som tog den. Det är omöjligt att hitta den nu...
Han börjar gå...
Han ser ett par ungdoms tjejer, dom fnissar åt honom. Bill vet. Han har inget smink på sig. Han vill nästan vända sig om och skrika åt dom att skaffa sig ett liv. Men det gör han inte. Gud välsigne den som gör det mot den där tjejen, tänker Bill och kollar på tjejens ansikte som är alldeles orange av make up.
Plötsligt ser han att det ligger något på marken. Det är... en mobiltelefon. Men, den är sönderslagen! Han kollar på alla bitar som ligger runt den. Memory sticket är utdraget, och borta.
Han tittar på mobilen. Det är hans. Det är solklart.
Han tar upp alla bitar och ser på dom. Han blir rasande.
Bill bara tar bitarna, och kastar dom i marken, och går därifrån.
Han ser att det har börjat bli mörkt ute.
- Ursäkta, hur mycket är klockan? frågar Bill en kvinna som går med en barnvagn.
- Den är halv nio, säger kvinnan och ler mot Bill
- Tack, säger Bill och börjar gå därifrån.
Vart ska jag sova? tänker Bill och går mot parken. Han sätter sig på en bänk framför en ank damm.
Han följer en anka med blicken. Länge. Och han känner hur ögonlocken blir tunga. Han somnar.
Hemma i Loitche
Simone och Gordon och Tom sitter i köket. Dom börjar bli riktigt oroliga, för att klockan är snart nio.
- Vart kan han hålla hus? säger Gordon och stirrar ut i mörkret.
Det är inte helt svart, men det är mörkt ute.
- Han är nog sur... på mig, säger Tom
- Tom... säger Simone
- Det är mitt fel alltihop! säger Tom
- Nej, men... Simone försöker komma på något bra att säga.
Det rinner ner en tår på hennes kind. Man ser att hon är orolig.
- Gråt inte, säger Gordon. Det kommer att bli bra.
- Men han är ju så liten... säger Simone
- Simone, du måste förstå. Bill är vuxen, han klarar sig där ute.
- Men.. säger Simone och torkar en tår med ovansidan av handen.
- Men vi kan ju fråga Tom, han vet ju hur Bill mår, eller hur Tom? säger Gordon
- Jag... vet inget just nu... säger Tom
- Stackars lilla Bill... piper Simone
Tom känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Han vill gråta. Han vill kasta sig i famnen på sin mamma och gråta. Men det gör han inte. Han gråter tyst för sig själv. Men Simone märker det, och försöker trösta honom.
- Du hör vad Gordon säger, han har säkert rätt. Bill klarar sig.
Tom bara skakar på huvudet och går upp till sitt sovrum.
Han är trött. Men han vill inte sova.
Men det slutar säkert med att jag gör det ändå, tänker Tom och börjar ta av sig sina kläder. Han kryper ner under täcket. Men han kan inte sova. Han ligger där och vrider och vänder på sig. Han tänker på Bill. Han gråter. På allvar. Han gråter som ett litet barn. Han vill att mamma ska var där.
- Mamma, viskar Tom tyst. Men hon kommer inte. Mamma! ropar Tom sen. Då kommer hon.
- Vad är det lilla gubben? säger hon
- jag... kan inte sova... mumlar Tom
- Lilla vän... säger Simone och sätter sig på Toms sängkant.
- Kommer Bill att komma hem? säger Tom
- Jag vet inte, säger Simone
|
|
|
|
