Dream now and forever. |
Hon står ständigt mellan henne och sig själv, som om hon vore två personer. När hon vill, tvekar hennes andra del. De är aldrig ense om någonting. De delar drömmar, mål, tankar. Men aldrig åsikter. När den ena vill våga, springa, skrika, leva, håller den andra tillbaka henne. Det är för farligt, du kommer inte lyckas, du kommer inte få. Drömmar är inte för att uppfyllas - drömmar är för att man ska tro att världen är vackrare än vad den är, för att man inte ska se verkligheten - drömmar är dimma. När hon fylls av leenden, som hon vill släppa ut, hindras hon av sig själv. Inget skratt, fyll inte världen med lycka, behåll den för dig själv, för ingen vill veta om du är glad eller ledsen. Det gör ingen skillnad för dem.
Hon har växt upp i rädsla, i försiktighet. Berätta allt för dina föräldrar, dölj inget, vännen, det är inget att vara rädd för. Hon har alltid varit ärlig, fått skuldkänslor, för minsta lilla misstag. Hon har levt i rädsla för att gå ensam i skogar, för den mörka natten och okända människor. Alla som du inte känner är farliga, prata inte med dem.
Men om hon bryter mot någon av reglerna, då blir föräldrarna besvikna, eller hur? Och om hon inte berättar något om det, om hon är rädd för deras reaktion, om hon förblir tyst?
Skuldkänslorna svällde över henne.
Då slutar det bara med att hon kommer hata sig själv. Hon kommer vilja slå ner hela världen, kasta sig själv som en porslinsvas in i en vägg och spricka. Gå sönder, bli till små, små bitar, som ingen kommer ha ork eller tålamod att samla och limma ihop. Nej, hellre en stor spegel, än en porslinsvas. Hon kommer bli sju års olycka och i varje liten bit, som hon kommer vara, kommer lika små delar av mänskligheten finnas, av människors natur.
I varje människa, kan vi hitta en del av oss själva, oavsett vem det är. Det kan vara kärleken till musik, hatet till något, de enorma skuldkänslorna, rädslan för rädsla eller något annat litet. På ett eller annat sätt, är vi alla lika varandra.
Hon spelade upp sina drömmar, varje liten sak, som hon levde för, som hon tyckte var vacker. Drömmar som hon drömt, som hatat att uppleva under nattens gång, älskade hon nu.
Hon snurrade runt i sin kropp, instängd, men fri. Hon förflyttade sig till sin värld, där det inte fanns något "nu", bara ett "då". Det är så svårt att leva i nuet, då allt som varit, minns man som drömmar. Lite finare än vad de egentligen var. Det är mycket enklare att leva i minnen och om vi kunde, är det ingen tvekan om att ingen skulle leva "nu".
Hon gick där på marken, medan hela jorden sprack. Hon mindes att hon hade tagit upp telefonen och ringt numret, som hon för länge sedan hade memorerat, och samma händelse upprepades nu i hennes vision. Det var tyst i andra änden, precis som hon mindes det. Bara bakgrundsljud i form av glas som möter glas, röster och skratt hördes. Men inte rösten hon hade hoppats på att få höra. Jorden fortsatte att gå sönder under hennes fötter och hon snurrade till inuti sin kropp ännu en gång.
Hon hade förflyttats till en annan plats, men det här var inte något hon kom ihåg. Platsen, jo, hon hade varit där någon gång förut. Hon mindes det. Hennes hjärta bultade hårt, hon var fylld med skuldkänslor, för hon gjorde något som inte hade tillåtelse att göra. Något som bröt mot reglerna. Hon hade någon knut i magen, något som inte ville lämna henne för en sekund. Du vet att du gör fel, en viskning i huvudet. Hon kunde bara inte låta bli, hon kunde inte ge upp sin dröm, trots allt.. Trots att hennes föräldrar hade fått det klart för henne att det inte var något hon borde göra. Inte något som hon fick göra. Hon snurrade bort igen.
Hon sprang genom en skog. Människor jagade henne. De var klädda i svart och lät som kråkor. Fåglarna som rörde sig i buskarna på båda hennes sidor, skrämde upp henne ännu mer. Efter några minuters oavbruten flykt, stannade hon. Svarta kråkor anföll henne och de som inte gjorde det, skrattade åt henne på sidan. Hon snurrade bort igen, medan hon föll mot marken, bedövad av alla skrik och smärtan, som rann genom henne och som kråkorna åstadkommit med sina näbbar.
Hon satt en stund framför ett gammalt skrivbord i sitt palats. En gammal skrivmaskin stod till vänster om henne och bredvid den låg en hög papper, prydligt ihopsamlad. Det första pappersarket, hade bara något som liknande en titel, resten av papprena var fyllda med en massa bokstäver. En bok, förstod hon. Hon såg sig om i salen, där hon hade hamnat. Det var upphängda fotografier på alla väggar. De var vackra, insåg hon. Hon hörde vacker musik och sedan en röst som ropade på henne. Hon snurrade igen, men kom tillbaka till verkligheten.
Tillbaka till den värld med sina två jag, med en önskan om att hennes drömmar skulle bli sanna.
****
Jag ska förklara. För jag hade riktigt tråkigt och jag ville bara skriva. Och jag vet att jag inte är så bra och att jag är på en ganska låg nivå, men jag vet också, att om jag skulle hålla allt det här för mig själv och aldrig gå längre fram, skulle jag ge upp. Och jag skäms för det jag gör, men på något sätt, kan jag inte sluta hoppas att jag ska lära mig, någon gång. Vilken kritik som helst uppskattas - helst konstruktiv, dock, tack. Men jag tar allt och snälla, skriv inte bara "bra", för att vara snälla..
|
|
|
|
