Hejsan^^
jag är såå ledsen att det har dröjt så länge, har inte vart hemma på flera veckor och sedan har jag inte haft så stor lust att skriva ett tag. Men nu är jag äntligen färdig med ennu en del :)
läs gärna men glöm inte att komentera, glöm inte heller att skriva meja mig om du vill jag ska mejla när nästa del kommer ut ^^
Jag satt där och stirrade på blodet i min hand. Jag var fortfarande andfådd efter hostattacken och kunde inte förmå mig att göra något. Tobbe kollade på mig, sedan på blodfläcken och sedan tillbaka på mig. Jag såg upp på honom och kunde se hur hans ansikte speglade först förvåning sedan rädsla och tillslut ilska.
”Jag ska fan slå ihjäl din morsa, och dom där killarna”, tillade han.
Jag sa inget utan samlade de få krafter jag hade kvar och reste mig upp. Väl uppe på fötter gick jag fram till handfatet och satte på kranen. Vattnet färgades först rött av blodet men blev ljusare desto längre vattnet fick rinna. Tillslut stängde jag av kranen och stod bara alldeles stilla för att se det sista av vattnet spolas ner och rinna ut till ingenstans. I all uppståndelse hade jag glömt av skärsåren från glaset jag tappade men nu när jag stod och stirrade på mina händer såg jag alla jack och sår. Blodet hade spolats bort av vattnet men det hade fortfarande inte slutat blöda, för små bloddroppar sipprade ut ur såren.
Tobbe tog en av de vita handdukarna som hängde på krokar och blötte ner med kallt vatten. Försiktigt torkade han av det nybildade blodet på benen och armarna. ”Har du förband någonstans?” frågade han medans han tvättade rent handuken som blivit svagt rosa av blodet.
Jag nickade och pekade med en hand mot det lilla skåp som stod lutad mot ena väggen. Tobbe rotade fram ett förband och började linda in mina ben och händer. Tårar hade börjat rinna ner för mina kinder men det var först när Tobbe försiktigt torkade bort dom med tummen som jag insåg att jag skakade av gråt.
”Kom.” sa Tobbe och la armen runt mina axlar. Han ledde mig ut ur badrummet och in i mitt eget rum. Jag satte mig försiktigt ner i sängen och Tobbe tog plats bredvid mig på en stol.
”Jag tror det är bäst om vi ringer en doktor”, sa han och tog upp sin mobil.
”Nej”, viskad jag. ”Jag vill inte att morsan ska få reda på något.” Jag hade verkligen ingen lust att visa mig svag inför henne.
”Men jag måste, att hosta blod är inte bra.” Han började slå numret till sjukhuset.
”Nej, snälla. Kom på något annat, bara inte till någon som man måste ha målsmans underskrift och sådant.” Jag såg bedjande på honom och tillslut suckade han och raderade numret.
”Jag har ett annat förslag. En kompis pappa till mig är läkare. Jag kan ringa och be honom ta en titt på dig. Är det okej?”, frågade han. Jag nickade bara och han började knappa in ett nytt nummer på mobilen.
Jag var svagt medveten att Tobbe pratade med någon fast mina tankar var långt borta. Alla slagen jag blivit utsatt för måste tillslut ha gjort sönder något i min kropp. Jag undrade om jag skulle kunna ta mig ur detta levande eller om det ens var någon idé att ringa och få saken i mig som var sönder fixad.
”Okej, tack vad snällt… Ja vi hörs, hejdå.” Tobbe la på luren och kollade på mig. Min kompis farsa kan kolla dig utan att någon behöver få veta, han kommer och hämtar oss om 10 minuter, blir det bra?” Jag nickade bara som svar.
Mödosamt fick jag på mig ett par jeans och en löst sittande tröja. På vägen ut slängde jag en blick på klockan och de lysande siffrorna visade 18.48.
10 minuter senare satt jag i Tobbes kompis pappas bil i full fart mot sjukhuset.
ingen hade sagt mycket. Tobbes kompis hade presenterat sig som Jonas och hans pappa som Klas. Tobbe hade förklarat situationen utan att gå in på övriga detaljer, vilket jag var tacksam för.
Klas hade gett mig bekymrade blickar i backspegeln som jag ignorerade så mycket jag kunde.
Väl framme hjälpte Tobbe mig ur bilen. Krafterna övergav mig plötsligt för ett ögonblick och mina ben vek sig. Som tur var fångade Tobbe mig innan jag han ramla. Jag tror ingen egentligen såg mig men Klas kollade underligt på mig. Hans blick fick mig att undra hur mycket han visste och hur mycket han bara gissade.
Tillsammans gick vi in på kliniken och bort igenom långa korridorer. Jag hatade lukten av sjukhus och stället fick mig att minnas förra gången jag var här. Jag kollade på Tobbe och undrade om han tänkte på samma sak.
Vi gick in i en sal där en brits stod placerad i mitten och lampor riktandes mot den.
”Om du lägger dig här så ska jag starta upp allt”, sa Klas och gick till bortre änden av rummet för att trycka igång maskinen. Med ett klick lystet sängen upp. De starka lamporna fick mig att hastigt stänga ögonen och för ett ögonblick ångrade jag att vi någonsin kom hit.
”ni grabbar får vänta utanför.” hörde jag Klas säga och sedan steg som avlägsnade sig och jag kände hur jag fick ett skynke ovanpå mig. Det blixtrade det till 4 gånger i snabb följd och ett klickande ljud hördes.
Sedan var det över. Klas stängde av de starka lamporna och tände istället de valiga lusrören i taket.
”Det är färdigt nu Lisa, du kan gå ut till Tobias och Jonas så ska jag gå och framkalla bilderna. Långsamt reste jag mig upp och gick ut ur salen. Jag ville allra helst springa därifrån, men jag tvingade mina ben att röra sig långsamt. Väl ute ur rummet satte jag mig jämte Tobbe i en soffa. Han la betryggande en arm runt mig och jag lutade mig trött mot honom.
”Vad är klockan?”, mumlade jag och blundade.
”Snart 8”, svarade han.
Jag fick ett litet hugg i magen och kände hur paniken steg. Samtidigt hörde hur Tobbe och Jonas pratade med låga röster. Efter en stund hörde jag också steg som närmade sig och jag öppnade långsamt ögonen igen. Klas stod framför oss med bilderna i handen. Vi reste oss och gick in i ett rum där Klas tände skärmen som visade bilderna tydligare.
”Ingenting är brutet men man kan se här att magsäcken har svullnat lite. Den ska inte trycka mot levern som man kan se här.” Han tog fram en penna ur ena fickan och visade på ett ställe.
För mig såg det inte ut som någonting och jag fattade inte hur han kunde se att det där var min magsäck.
”Den är också blivit irriterad av något, blivit sparkad i magen eller nått?” Klas blick såg konstig på mig.
”Nej”, mumlade jag så tyst att jag inte trodde att någon skulle höra. Jag ville inte att han skulle få reda på mer än nödvändigt.
”Hmm. Det är inte så farligt, jag ska skriva ut ett recept till dig så ska det nog bli bra.”
”Tack så väldigt mycket”, sa jag och kollade upp på honom. Jag hoppades att min tacksamhet skulle höras på rösten.
”Visst visst inga problem.”
En halvtimme senare satt vi åter i bilen på väg hem. Klas hade skrivit ut ett recept som skulle hjälpa och vi hade tillsammans gått till ett apotek för att ta ut medicinen. Jag hade varit så trött att jag knappt orkat stå upprätt men Tobbe hade hjälpt mig och jag hade stöttat mig på honom.
Det lugna ljudet av bilens brummande fick mig att bli allt tröttare. Jag låg med huvudet lutat mot Tobbes axel och med hans arm tryggt omkring mig. Jag stängde ögonlocken.
”Vad har hänt med henne?” Jonas röst var låg och stabil. Jag hörde Tobbe dra en suck och kände hur han vred sig lite. ”Jag vet inte hur mycket jag får berätta för henne men jag kan väl säga att hon har vart med om väldigt mycket hemska saker, värre en vad en vanlig tonåring ska behöva.” Jag hörde hur Jonas drog efter andan och hur hans farsa hummade. Jag tänkte på allt som hänt mig och tårar började rinna ner för mina kinder.
Jag kände hur en hand varsamt torkade bort tårarna och sedan smeka min kind.
”Det är okej, allt kommer ordna sig, jag finns här för att hjälpa dig.” Tobbes röst var mjuk och lugnande.
En tank slog mig plötsligt och jag satte mig häftigt upp. Alla kollade förvånat på mig och jag stirrade skräckslaget framför mig.
”Nej”, viskade jag. ”Nej.” Tårar började åter rinna ner för mina kinder och nu var det ingen som torkade bort dom. Jonas och Tobbe stirrade fortfarande på mig i förvåning.
De lysande siffrorna skrek åt mig:
”Skynda dig, skynda dig.”
”Min morsa är hemma om 10 minuter, om vi inte är hemma till dess kommer allt vara över”, sa jag och min röst bröt på slutet.
Ingen sa något. Det ända som lät var motorn som blev en aning högre när Klas tryckte ner pedalen hårdare.
händelselös del, jag vet. Men snälla komentera :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
| Horse_Power - 1 sep 09 - 12:16 |
| Underbaar :* mer mer mer! <3 |
| Onetime - 23 aug 09 - 13:12 |
| *tummen upp* Mera ^^ |
empalove - 22 aug 09 - 23:00- Betyg:  |
| skit bra!!! MER NU!!!:) |
| Pindourella - 21 aug 09 - 12:35 |
| jättebraa :D mejla nästa? |
| hooppsan - 21 aug 09 - 09:09- Betyg: |
| mejla nästa ? :) |
| lumman - 20 aug 09 - 20:47 |
| mejla ? (= |
| smille13 - 19 aug 09 - 23:24 |
| omg super super underbart mer mer mejla näästa snälla annars dör jag av väntan :) haha |
| Sansan - 19 aug 09 - 19:14 |
spännande :) !
Jättebra skrivet ! du får gärna mejla nästa :) ! |
| smilebeaty - 18 aug 09 - 23:09 |
| bra:D meja gärna nästa:D |
| Matildaaaz - 18 aug 09 - 22:42- Betyg: |
| gud vad bra, meeeeeer !! mejla nästa. |
| loversarelonley - 18 aug 09 - 21:25 |
tack så himla mycket för alla komentarer, ni gör min dag ^^
självklart mejlar jag alla som vill :) |
| Bolliz - 18 aug 09 - 19:03- Betyg: |
| Jag tycker att den var super bra!<3 Mejla nästa<3 |
| thaNAMEisPSYCHO - 18 aug 09 - 18:17 |
| SÅ UNDERBAR <3 fortsätt mejla<3 |
| Bara-Nea - 18 aug 09 - 18:14 |
| mejla! |
| SixTenxX - 18 aug 09 - 16:19- Betyg: |
Bra är en underdrift.
mejla nästa? |
| WalkingTheDemon - 18 aug 09 - 15:05 |
| Bra o: |
| Rowsanallen - 18 aug 09 - 15:02- Betyg: |
O-MMM-G!
Jag tror jag aldrig kan skriva så bra som du gör.
Asså du skriver så JÄVLA bra!
Mejla mig som alltid. Jag älskar novellen.
Synd att man bara kan ge 5 poäng. |
| ackbarian - 18 aug 09 - 13:43- Betyg: |
| jättebra! ja du ska forsätta med novellen, den är skitbra! :) |
| Usami - 18 aug 09 - 12:36- Betyg: |
| jättebra!! mejla mig :D |
| Samme15 - 18 aug 09 - 12:22- Betyg: |
| asabra :D mejla nästa :P |
| aakwasweet - 18 aug 09 - 11:54- Betyg: |
Åh så spännande :) Du skriver väldigt inlevande, och
detaljerat! |
