minnen del 4 (behöver ett annat namn) |
Minnen del IV
Jag jobbade på som vanligt den dagen. När arbetsdagen var slut gick jag ner till garaget och låste upp min vinröda Saab. Nu ville jag bara hem. När jag var i trapphuset hörde jag att min telefon ringde inne från lägenheten. Jag snabbade på mina steg och låste upp dörren, men hann inte svara. Nummerpresentatören informerade om att det var någon av mina föräldrar som hade ringt. Jag la ifrån mig min väska och bytte kläder innan jag ringde upp.
”Larsson”
”Hej mamma, det är jag. Jag hann inte svara förut. Var det du som ringde?”
”Hej gumman. Hur är det? Man ser dig ju aldrig nu för tiden. Ja, det var jag som ringde. Tänkte fråga om du ville komma över och äta ikväll. Det blir din favorit, ugnspannkaka.”
”Oj då, hur ska jag kunna motstå ett sånt erbjudande? Jag skulle egentligen behöva gå igenom några rapporter, men det kan jag göra senare. Dessutom är et väl inte mat på stört?”
”Nej, kom vid sextiden så är det klart då.”
”Det blir jättebra mamma. Vi ses då. Hej då så länge.”
Jag la på. Det skulle bli trevligt att spendera lite tid med mina föräldrar. De hade varit väldigt unga när de fick mig, så mamma var bara 53 och pappa var 55. Det var ganska skönt att de var så pass unga ändå. Jag skulle få ha kvar dem en lång tid framöver. Om inget drastiskt hände såklart. Men båda två var friska, och jobbade fortfarande. Jag hade även en yngre bror. Men han bodde i kvar i Stockholm. Han och hans sambo bodde i en underbar lägenhet i Märsta. Tanken på min bror fick mig att inse att vi inte hade talat med varandra på flera veckor. Jag tog upp telefonen och slog hans nummer. Det gick några signaler.
”Pernilla.”
”Hej Pernilla, det är Madelene. Hur är det?”
”Fullt upp som vanligt. Men idag är jag faktiskt ledig. Har spenderat hela dagen med Doris. Hon behöver lite lydnadsträning och sånt. Vet du hur tidskrävande det är att försöka lära en valp på nästan 30 kilo att hon inte får bita i folks byxben?”
Jag skrattade.
”Nej, det vet jag inte. Och jag är inte säker på att jag vill ta reda på det heller. Hundarna i den här familjen får ni och mamma och pappa stå för. På sin höjd kan jag skaffa katt.”
Pernilla och jag småpratade lite om ditt och datt i några minuter innan jag frågade efter min bror.
”Nej, ledsen vännen, men Tomas är inte hemma. Han blev tvungen att ta en av de där jäkla långkörningarna idag, så han kommer inte vara hemma förens efter midnatt. Men du kan ju prova på mobilen. Han skulle säkert bli glad för lite sällskap en stund.”
Jag sa att jag skulle göra ett försök, och sedan la vi på. Jag sträckte mig efter min väska och tog fram min mobil och tryckte på femman, och sedan ring. Signalerna gick fram, men det verkade inte som om jag skulle få något svar. Telefonsvararen gick igång:
”Hej, du har kommit till Tomas. Jag kan underligt nog inte svara just nu, men om du vet hur man hanterar en telefonsvarare så kan du ju lämna ett meddelande. Hej länge!”
Jag la på utan att lämna något meddelande. Klockan var snart fem, och om ungefär 45 minuter skulle jag gå den korta biten upp till mina föräldrar. Jag tog fram min portfölj och tog upp den bunt med papper som låg i den. Jag läste igenom den första rapporten. Allt var i sin ordning. Den andra skulle jag bli tvungen att lämna tillbaka. Vad hade människan gjort egentligen? Det var så fel som det bara kunde bli. Jag masserade mina tinningar och bestämde mig för att det fick räcka. Jag satte på mig kläderna och tog en liten omväg till mina föräldrar för att få lite luft och motion.
Hemma hos mina föräldrar luktade det himmelskt. De bodde i ett litet hus bara några hundra meter från min lägenhet, men ändå så var det en helt annan värld. Jag ropade hallå när jag klev in, och mamma kom mig till mötes.
”Vad det är kul att se dig. Du ser fräsch ut. Är du hungrig?”
Jag nickade och frågade vart pappa var. Han satt i tv-rummet och kollade på sporten. Jag satte mig bredvid honom.
”Hej pappa.”
”Hej dottra min. Hur är det?”
Vi pratade en stund innan mamma sa att det var dags för mat. Middagen flöt på med vänlig konversation om det ena och det andra. Plötsligt fick jag en impuls och frågade mamma:
”Mamma, har ni någon gång funderat på barnbarn?”
Mamma tittade på mig och log.
”Älskade vännen, det är klart att vi har det. Det vore underbart med barnbarn. Men vi vet ju att du vill göra karriär, och Tomas och Pernilla vill nog vänta en stund till dem också. Men självklart vill vi ha barnbarn någon gång i framtiden. Gärna från er båda. Varför undrar du? Det är något du aldrig nämnt förut.”
”Nej, jag vet. Men jag har börjat fundera i andra banor. Jag har sett så många gamla skolkamrater med familj, så jag börjar fundera på om jag har gjort fel val. Tänk om jag aldrig får familj.”
Mamma och pappa tittade på varandra och sedan på mig. Pappa la sin hand på min och sa:
”Gumman, det är klart du kommer att få familj. Du har alltid lyckats i det du har tagit dig för, och du kommer att hitta någon att bilda familj med. Det lovar jag dig.”
Mina föräldrar var verkligen bland de bästa i världen.
Jag stannande en stund efter middagen, men efter någon timme ursäktade jag mig och sa att jag var tvungen att gå hem och återgå till det arbetet jag hade kvar. Jag tackade för en trevlig kväll och gick hem. Men jag kunde inte koncentrera mig på mitt arbete, så jag tog mig ett glas vin och satte mig i soffan med min bok. Men det gick inte heller. Jag hade tankarna på annat håll. Jag kunde helt enkelt inte släppa tanken på barn och familj.
|
|
|
|
