[M/M] Fabian och Julian (2) |
Julian
När jag kom hem den kvällen, så tänkte jag på Fabian och mina känslor för honom. Jag hade varit förvirrad ett längre tag, börjat uppmärksamma hans så kallade ”snygghet” mer. För det var han, han var så jävla snygg. Och söt också. Hans skratt fick mig att vilja pussa honom, hans leende fick mig att vilja kyssa honom. Hans glittrande ögon fick mig att vilja slänga mig i hans famn och stanna där för alltid.
Jag visste att han var gay. Han hade kommit ut redan för två år sen, när vi var fjorton. Det hade inte kommit som någon större överraskning, han hade aldrig gett tjejerna den uppmärksamhet som han fick. Visserligen var det inte så många i skolan som tyckte om honom, eller mig, eftersom vi var så kallade ”emos”. Dom som var populära i skolan brukade skrika saker som ”emojävlar” eller ”gå och skär er” och sådana saker. Men vi hade slutat bry oss.
Det konstiga är att jag alltid trott att jag var straight. Hetero. Men på senare tid har jag försökt acceptera mer och mer för mig själv att ja, jag är nog gay. Tjejer är inget för mig.
Men när jag kom på mig själv att tänka på Fabian, att det är han jag vill ha, då blev jag nästan arg på mig själv. Fabian skulle aldrig vilja ha mig som sin pojkvän! Inte så ful som jag är. Sen är vi trots allt bästa vänner, och jag vill nog inte förstöra det mellan oss.
Men åh, så skönt det skulle vara ändå. Om mina känslor var besvarade.
Fabian
Julian hade gått hem, och jag saknade honom redan. Tyckte att jag fortfarande kände doften han lämnat efter sig efter den där hejdå-kramen. Varje gång jag kramar honom tänker jag att jag vill kyssa dom där underbara läpparna, som ser ut att smaka så väldans gott, men jag låter bli impulsen. Jag måste göra det, tänk hur det skulle gå annars! En pinsam tystnad så ser man honom inte igen. Får. Inte. Hända.
Jag satt i soffan och slötittade på någon amerikansk dramaserie i brist på annat, när mamma kom hem från jobbet.
”Hej Fabian!” ropade Simone från hallen.
”Heej” svarade jag. Gick ut och hjälpte henne med matvarorna hon handlat på vägen hem.
”Nå, Fabian…” Började hon. ”Hur går det med killarna nu för tiden? Det känns inte som att vi har tid att prata längre.”
Jag tog trött upp några nudelpaket och ställde in dom i skåpet. Måste hon fråga om det nu?
”Det har inte hänt något speciellt.”
”Så snygg som du är så borde ju killarna stå på kö”, skämtade mamma glatt. Jag suckade.
”Nope”, sa jag kort innan jag försvann in på mitt rum.
Julian. Min Julian.
Snälla, bli min.
Julian
Nästa morgon vaknade jag elva. Tänkte på Fabian och kanske kunde vi träffas idag? Jag beslöt mig för att skicka ett sms direkt efter jag klätt på mig och slängt i mig lite frukost.
”Hey. Lust att träffas?
Det var ju ett tag sen sist… hehe.”
Svaret kom snabbt.
”Klart, jag vill alltid träffa dig!
Kom med en gång om du vill.”
Fortsättningen kommer snart, blev klar snabbare än väntat, höhö ;>
Kommentera D:
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Swejk - 16 aug 09 - 21:46- Betyg:  | | Skicka in nästa ikväll ;D <33 vill läsa mer |
|
|
|
