Jag trodde aldrig *HPff* Kapitel 2 |
Skriket slog emot Jills öron och tycktes hänga kvar i luften långt efter att den enda tonen dött ut.
”Vad var det där?” utbrast hon förskräckt.
Ingen svarade henne. Alla hennes nyfunna vänner hade flugit upp på fötter, Sindri hade faktiskt kastat sig mot dörren och skjutit upp den för att se efter vad som hände utanför.
”Häråt!” ropade han, och innan Jill hann reagera hade Raven tagit tag i hennes hand och dragit med henne ut efter Sindri och Evander som redan störtat ut i korridoren på jakt efter skrikets ursprung.
Jill trodde att hon skulle ramla där hon stapplade fram bakom Raven, som tog så stora steg hon kunde utan att trampa Evander på hälsenorna. Hennes nyinköpta mantel, som hon provat för att se hur den kändes på trots den kvarhängande sommarvärmen, fladdrade bakom henne.
Det var enkelt att ta sig igenom korridoren, även om skockar av elever stod hoptryckta på trösklarna till kupéerna för att försöka få en glimt av vad som pågick och på så sätt förminskade bredden på korridoren.
Evander gav ifrån sig ett pressat läte då han sprang in i Sindri, som plötsligt stannat. Något mer i balans hejdade Raven både sig själv och Jill.
”Vad tittar ni på?” Raven väste och trängde sig förbi Evander, fortfarande med ett hårt tag om hans arm frös hon fast med blicken fäst vid något strax över ögonhöjd.
Utan förvarning fylldes Jill en smygande kyla som spreds genom hennes bröst, hindrade henne från att andas och tömde henne på alla gyllenskimrade stråk av lyckliga minnen. Vad var det som hände med henne? Hon vacklade till och tog sig för pannan. Yrseln fick rummet att retsamt snurra runt henne.
Det var då hon såg den. Den långa varelsen vars ansikte inte gick att urskilja och vars kropp var draperad i det svävande, svarta tyget som fick den att se ut som om den var hämtad direkt från en mardröm. Och det var från den som den overkliga kölden strömmade ut ifrån, eller snarare den som sög åt sig all glädje som fanns i korridoren och bara efterlämnade bitande kyla.
Trots sitt konfunderade, svaga tillstånd såg Jill hur Sindri föll ner på knä.
Raven verkade fortfarande som fastfrusen, men Evander snurrade runt på stället. En tomhet hade tagit plats i hans ögon som precis reflekterade det svarta hålet som fortsatte att växa inom Jill. Han tog tag i hennes axel.
Innan Jill hann uppfatta vad som hände hade Evander knuffat till henne så att hon vänt sig om och plötsligt sprang de tillbaka genom korridoren. För varje steg kände hon styrkan återvända, hennes hållning blev rakare och modet återvände, men rädslan för att höra varelsens rosslande andetag komma närmare fick ändå hennes underläpp att darra.
När de nästan var tillbaka vid deras kupé vågade hon snegla över axeln. Hon drog efter andan. Sindri hade inte fallit ihop utan orsak, framför honom kunde Jill skymta en lealös kropp. Raven verkade ha återfått handlingsförmågan, för innan Evander kastade in Jill i kupén hann hon se hur Raven drog upp Sindri på fötter och tillsammans bar de upp kroppen och började springa efter Evander och Jill.
Jill flämtade när hon föll omkull på golvet i kupén.
Evander stod kvar i dörren och ropade på sina vänner att de skulle skynda sig.
Snabbt kom Jill upp på fötter, hon grinade illa då hon kände att hon hade skrapat upp knäet, och stapplade fram till Evanders sida.
Med hjärtat i halsen såg hon att den svartklädda varelsen långsamt skred fram genom korridoren efter dem.
”Skynda er!” Hon visste egentligen inte varför hon skrek så högt, det kändes bara som om de inte fick bli upphunna av varelsen. Hon tog ett steg bakåt för att släppa in Sindri och Raven och för att låta Evander smälla igen dörren.
Hastigt drog Evander upp en trollstav från en innerficka på jackan han bar och kastade en förtrollning över dörren, som lät upphöra en motsträvig suck.
Precis samtidigt andades de fyra ut och sjönk ner på samma platser som de suttit på innan de lämnat kupén, Raven hade den tunna kroppen i knäet. Jill såg nu att det var en ung pojke med tunt, smultronblont hår och slutna ögon. Han andades knappt.
”Fy fan, jag trodde de var utrotade, herre gud.” Evander lutade sig bakåt, i hans panna glittrade en ensam svettdroppe.
”Någon måste prata med lokföraren. Vi behöver en vuxen.” Raven förde örat närmare pojkens mun, som för att lyssna till hans andetag.
”Vi kan inte låta den stanna kvar på tåget.” Sindri reste sig upp och gick fram till dörren för att se ut genom glaset.
”Ja, men vad kan vi göra? Hur i helvete kom den ombord på tåget egentligen?” Raven strök pojken över kinden, vilket fick honom att dra efter andan.
Alla fyra såg på pojken i andlös förväntan på att han skulle vakna, men han gjorde det inte.
”Den rör sig åt andra hållet…” påpekade Sindri när han åter vänt blicken ut genom glaset.
”Förlåt…” avbröt honom Jill. ”Men vad var det för något?”
”Det är lätt att glömma att du är mugglarfödd.” Raven gav henne ett blekt leende, faktiskt tyckte Jill att alla såg rätt bleknosiga ut. ”Den är en dementor, en av varelserna som brukade vakta Azkabans trollkarlsfängelse.”
Evander bröt in.
”Men de anslöt sig till Ni-vet-vem och när han störtades sökte överlevande aurorer, det är trollkarlar och häxor som jagar ondska, och volontärer upp alla dementorer de kunde hitta och dödade dem. Enligt alla källor har de utplånats, men tydligen var det fel. De är otäcka, mörka varelser som suger glädje ur människorna i omgivningen. Det är få som kan stå emot dem eller skydda sig mot dem.” Han skakade oförstående på huvudet och Sindri ryste.
Jill skulle just uttrycka sin förtvivlan med ett kvidande då allas uppmärksamhet åter riktades mot pojken i Ravens knä.
”Um, va?” Pojken mumlade ett oförståeligt ord och slog upp ögonen.
”Han är vaken!” väste Evander, vilket ledde till att Sindri armbågade honom på överarmen för att tysta ner honom.
”Hej.” Raven log.
Pojken verkade plötsligt inse att han låg i knäet på en äldre, och väldigt söt, flicka, och tydligen skrämd skrek han till och rullade av hennes knä. Med en duns slog han i golvet.
”Gud! Hur gick det?” Jill satte sig ner på huk vid hans huvud. Hon märkte inte att Sindri tog ett djupt andetag och slog med trollstaven på dörren innan han smög ut i korridoren och började springa genom korridoren.
Pojken ryckte till när han märkte att Jill stirrade på honom.
”Det gick bra…” Han hade en knappt märkbar dialekt som placerade hans ursprung i Frankrike. Långsamt satte han sig upp med handen för pannan.
”Vad hände?” undrade Raven, hon verkade ha återfått lite av färgen i ansiktet.
”Jag ramlade ner.” Pojken såg oförstående på henne. ”Det såg du.”
”Nej, jag menar… Vad hände i korridoren? Det var du som skrek, eller hur?” Raven log ett dämpat leende och Jill nickade medhållande.
Det verkade besvära pojken, för han rodnade och bet sig i läppen.
”Jag vet inte riktigt, jag skulle gå och hälsa på min syster i prefektvagnen. Jag hann knappt se dementorn innan jag sprang in i den. Allt blev svart och jag svimmade.” Han svalde, Jill såg hur han darrade och kände med honom.
”Vad heter du?” undrade Jill vänligt medan Evander hjälpte pojken upp och placerade honom i sätet bredvid honom.
Till hennes förvåning tvekade pojken först, men sedan svarade han.
”Caleb, Caleb Giroux. Första året.” sade han, och bekräftade på så sätt Jills föraningar om hans förbindelse med Frankrike.
Jill presenterade snabbt sig och lät dem andra tala för sig själva. Det var först då hon frös till.
”Var är Sindri?” Hennes stora, bruna ögon glittrade i solskenet som föll in genom glasrutan.
Raven flämtade och reste sig upp så häftigt att hennes gyllenskimrande lockar dansade omkring hennes ansikte.
”Han måste ha försökt ta sig till loket. Vi måste hämta honom!” Hon försökte rycka upp dörren, men den motstod hennes försök att öppna den.
”Vilket kryp!” röt hon efter sitt misslyckande och hötte mot dörren med sin trollstav. Isblå gnistor strömmade ur stavspetsen, de träffade dörren och rann nerför dess träram. ”Han låste om sig för att vi inte skulle kunna följa efter honom. Vem tror han att han är, Harry Potter? Försöka spela hjälte som en och annan idiot…”
Det gick inte att missuppfatta hennes irritation då hon vände sig om och lade armarna i kors över bröstet.
”Menar du att han är där ute i korridoren med dementorn själv?” Jill lade handen för munnen när Evander bistert nickade.
”Men dementorer är långsamma, han borde hinna före, om den inte står i hans väg.” Evander tog tag i Ravens hand och spände ögonen i henne. Hon suckade och satte sig ner igen.
”Jag tänker i alla fall ge honom en omgång när han kommer tillbaka.” morrade hon trotsigt.
Jill blinkade överraskat till när hon hörde att Caleb fnissade. Hon såg undrande på honom och han flinade mot henne på ett så småbarnsligt sätt att hon tvingades att le.
”Vad är det med dig då?” Hon gav ifrån sig ett litet skratt. Ovanför henne skriade hennes uggla vid ljudet, kanske för att påminna dem om att hon fortfarande fanns där.
”Tänk att engelsmän tycker anser att mina landsmän reagerar överdrivet.” Caleb flinade brett, vilket fick honom att se lika ung ut som han påstod sig vara.
Först såg Raven bister ut, men sedan brast hennes vackra ansikte upp i ett leende.
”Så det säger du.” Hon makade sig närmare Caleb och lutade sig mot honom, vilket fick honom att rodna och åter tyst slå ner sin mörka blick i hans knä.
De fyra skrattade, men ingen av dem kunde ignorera oron de kände över Sindri. Hade han klarat sig förbi dementorn?
|
|
|
|
