[BXB] Den du vill att jag ska vara 'del 1' |
Den som vill läsa mer får kommentera. Första delen kommer båda pojkarnas pov vara med, sedan kommer jag skriva vartannat kapitel.
Kanske borde varna för lite fult språk emellanåt
Adam Stiernhoff
Kliniskt rent och stora ytor, det var så det såg ut i huset. Allting gick i vitt och kändes allmänt platt. I köket kunde man spegla sig i de vita plattorna som låg på golvet. Nyvaxat av spanjorskan och sprang fram och tillbaka i huset. Dammvippan i den ena handen och dammsugarslangen i den andra städade hon frenetiskt.
I den stora matsalen hade det nu anordnats någon form av familjemiddag. Den kärleksfulla modern, den bestämda men rättvisa fadern och de två bröderna satt vid bordet. Bordet var så långt och brett att de knappt kunde föra ett samtal mellan varandra utan att skrika. Om ärligheten skulle fram kunde inte den sjuttonåriga pojken bry sig mindre. Hans blonda lugg föll då och då över de ljust blå ögonen, som hade något förrädiskt över sig.
Adam Stiernhoff reste sig sakta upp och tog tallriken med sig in i köket, ställde den på diskbänken och flyttade sig till övervåningen där hans, precis som reste av huset, kliniskt rena rum låg.
Väggarna var ljusblåa och matchade både soffa och överkastet som låg prydligt placerat över sängen tillsammans med två randiga prydnadskuddar i kvadratisk form. Framför soffan, på väggen satt en tv skärm. Så tunn att den knappt syntes när man såg den från sidan. Även den verkade finna sig i att rummet inte skulle bli mycket roligare och smälte därför in i väggen. Laptoppen på skrivbordet var vit och parkettgolvet var i ljust trä.
Adam öppnade dörren till garderoben och klev in. Han letade upp ett par svarta jeans och en långärmad svart t-shirt. Varför man nu kallade ett långärmat klädesplagg för T-shirt, det var lika idiotiskt som hans efternamn, Stiernhoff. Vem fan ville heta det egentligen? Han skakade på huvudet och drog en ljust blå/grå piké tröja över den långärmade T-shirten. Framför spegeln fixade han lite med håret, men visste att de skulle förstöras så fort han gick ut genom ytterdörren.
Festen skulle hållas i stan hos någon han inte kände. Men det gjorde hans kompis Elias och därför var festen helt klart godkänd.
Ett tryck på den lite väl överdrivet putsade dörrklockan som satt på den vita ytterdörren med sex små glasfönster i. Inte sådana glas som han kunde titta in i, självklart inte. Ingen ville väl att man skulle titta in i hemmet. Det var frostade glas, antagligen av dyraste sort också för den delen, snobbiga jävlar. Varför Adam hatade snobbar så mycket var något ingen förstod. Kanske för att han aldrig pratade om det, men med adelsnamnet Stiernhoff gjorde han antagligen rätt i det.
Adam tryckte till ringklockan en gång till, men insåg ganska snabbt att ingen skulle höra honom över musiken. Till och med han tyckte att det var lite väl högt, trotts att allt han hörde var dova dunkar av basen inifrån. Med det i tanken tryckte han ner handtaget och klev in i hallen, och blev bemött av en hög skor. Uppfostrad som han var, visste han mycket väl att gå in i andras hus var fel. Och även om det tog tid skulle man snällt vänta. Vem visst vad som försiggick där inne? Men sedan förstod han också att han inte kunde stå och ringa på klockan som någon annan desperat människa.
Till skillnad mot alla andra så ställde Adam sina skor i ett hörn bredvid varandra och hängde jackan på en krok. Så som de skulle gå till om man ville ha sina saker välbehållna.
Med de där självsäkra kliven tog han sig med lätthet in till vardagsrummet där alla andra redan samlats. Elias hälsade på honom med en dunk i ryggen och leendet som alltid var klistrat på den brunhåriga pojkens läppar. Men det var inte bara läpparna som log, utan de där stora bruna ögonen också. De som Adam var så avis på. Visserligen var hans ljusblåa ögon väldigt bra att ha. Speciellt när det kom till tjejer, enda nackdelen där var väl att tjejer inte intresserade honom. Men det var det ingen som visste om, absolut ingen i hela världen. Av den anledningen att han drog över allt han kom åt. Egentligen spelade det ingen roll om det var tjej eller kille som han knullade, ingen brydde sig. Så länge det var för att han kunde om han ville, inga känslor inblandade.
Adam ansåg sig varken som en heterosexuell eller en homosexuell person, inte heller en bisexuell. I hans värld var sex bara äckligt och motbjudande. Något han gjorde för att andra gjorde det, på fester när han blivit full. När han vaknade morgonen efter och ånger rev i honom. Hur han förklarade för personer att han aldrig någonsin skulle bli någons pojkvän. Att det där sorgsna ansiktet, när han kommit någon för nära var ett i en rad av de han sårat. Adam hade aldrig i hela sitt liv varit kär, inte på riktigt, och hade heller inga planer på att bli det.
Utan att han var beredd på det trycktes ett glas i handen på honom. Han tittade ner i det och tog sedan en klunk. Kanske lite väl starkt för hans del, men sa inget om det utan drack bara. Det fick han respekt av, av någon outgrundlig anledning. Inte respekt som han förtjänade, utan respekt som han bara tog.
Snart skulle det hända också, personlighetsförändringen. Han skulle förvandlas till en manipulerande skit, till en större skit än vad han redan var. Det värsta var, att människorna runt omkring verkade gilla det.
När tredje glaset runnit ner i halsen på Adam gick han ut på dansgolvet och tryckte upp sig framför närmsta tjej som såg tillräckligt blåst ut. De flesta skulle antagligen gå med på lite torrjuck när de runt omkring tittade på. Men varför skulle han nöja sig med det lilla, när han kunde få så mycket mer.
Mycket väl medveten om vilken effekt det skulle ha spände han ögonen i den blonda tjejen, som antagligen hade ansikte av 78 % plast. Ett av de där rikemansbarnen med opererade föräldrar. Så varför skulle inte deras lilla ängel också lägga sig under kniven. Ju tidigare desto bättre, pappa betalar.
Med ett litet leende tog han tjejens hand och drog henne med mellan folkmassorna för att hamna i ett av sovrummen.
Sebastian Holm
Vinterns första snöflingor föll över parken. Det prasslade till i busken som breddad ut sig bakom bänken där fyllegubbarna satt under dagarna. Vinden kastade hänsynslöst en plastpåse över cykelvägen som löpte mellan gungornas och klätterställningens sandlåda. En ensam man uppenbarade sig från ingenstans och korsade cykelbanan för att sedan försvinna in i mörkret igen.
Ekande skratt hördes på avstånd. Inte förrän minuter senare dök de upp. Tre ungdomar följde cykelbanan på ostadiga ben. De skrattade medan de då och då tog en klunk ur en burk. Skickade den vidare för att den tillslut skulle hamna hos ägaren igen. De pratade ivrigt om något och sedan var de borta. Det enda som kunde höras var avlägsna röster.
Snöflingorna förvandlades sakta men säkert till regndroppar som blev allt större och tyngre. Det tidigare vita täcket som täckt större delen av kvarteret förvandlades till en blöt sörja.
Det var en typisk fredags natt, när alla var på väg hem eller redan tagit sig hem. Från krogen eller om ålder inte riktigt var inne, en fest någonstans mitt i storstadsbetongen. Men bland alla glada skratt som snart dog ut, satt det någon på trottoarkanten. Det blöta rödbruna håret som plattade till sig mot huvudet, det vita linne och de ljusa jeansen med hål i. Skorna var sedan länge trasiga och skulle behöva uppgraderas. Ögonen var gröna med en liten antydan till brunt. I skenet från en gatlykta kunde man se ögonen blixtra av hat mot omvärlden. Den lilla taniga kroppen på inte mer än 160 cm skakade av köld. Handflatorna var pressade mot den blöta ytan som låg över asfalten.
Sebastian Holm var namnet han bar, varför någon nu ville ha kortare efternamn än förnamn. Till och med smeknamnet ”Sebbe” var längre än efternamnet. Det lät så avhugget, precis lika avhugget som den lilla pojken kände sig vid det tillfället.
En lätt suckning försvann ut mellan hans blåfrusna läppar. Men ändå kunde han inte förmå sig att röra på sig. Gå hem innan slasken blötte ner mer av hans byxor. Men va fan, arslet han satt på hade redan fått sig en rejäl dos av vattnet. Så att sitta kvar en stund till skulle inte skada. Om han nu skulle vara ärlig mot sig själv hade han inte direkt någonstans att gå. Hem var inget alternativ, han kunde antagligen inte ens kallad det hem. Mer ett ställe där han sov i ett rum på nätterna och undvek så gott det gick under dagarna. Men nu var det slut på det, han skulle aldrig mer gå tillbaka. Ett löfte som brutits mer än en gång av den sextonåriga pojken och som med all säkerhet, skulle brytas igen. Det fanns ingen rättvisa och det var Sebastian väl medveten om.
Om benen ville lyda skulle Sebastian antagligen ställt sig upp för att gå en bit. Men de ville inte, lika lite som handflatorna ville lämna den kalla asfalten. Så därför satt han kvar där och lät tandraderna skallra mot varandra.
Regnet avtog men med största sannolikhet skulle det börja falla igen. Sebastian visste att han skulle bli tvungen att röra på sig om han inte ville frysa ihjäl. Grannen kanske var vaken så att han kunde gå till henne. Men det var inte speciellt troligt, även om hon sagt att han fick komma precis när han ville. Så tyckte han ändå inte om att störa mitt i natten.
Istället för att flytta sig stoppade han ner en hand i fickan. Det brände till i handflatan och han lyfte den mot skenet av gatulampan. Blåsor började visa sig på den rödbrända handflatan och smärtan ilade längst armen. Automatiskt pressade han handflatan mot den kalla trottoaren igen och tog ett par djupa andetag innan han våga lyfta den igen.
Sebastian visste att smärtan skulle försvinna om han bara fick upp den lilla påsen som låg i jeansfickan. Så snabbt han bara kunde fiskade han upp den och studerade den i ljuset. Små blå piller med en glad gubbe på. Han tog upp ett och stoppade det i munnen. Strupen kändes tjock och det var svårt att svälja. Men efter inte allt för många sekunder kunde han känna det, smärtan försvann.
Med en lättad suck la han sig på rygg och stirrade upp på den svarta himlen. Tårarna rann ner för hans kinder. Varför tårarna rann visste han inte, kanske friheten som spred sig i kroppen. Känslan av att inte behöva känna. Om han inte varit så borta och hjärnan förvandlats till sockervadd hade han antagligen känt den hårda sparken i sidan när någon snubblade på honom. Den långa ramsan av svärord som ropades ut. Men Sebastian hörde inget, kände inget, såg inget.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | cleora99 - 12 jan 10 - 17:27 | | BLI FÖRFATTARE | | Vargvandrare - 10 jan 10 - 22:46 | Fan men titta... Jag hade redan kommentarat den här en gång:O Aja, nu ska du få en lite mer grundlig genomgång ;P
I första stycket var det tre saker jag märkte. Den första var att det ibland känns som om du hoppar över ord. Den andra att du lägger till något extra ord (tex "lite") som inte behöver vara där, och att du skriver "bordet" på båda sidorna om en punkt... Det tredje var att du är duktig på att beskriva lagom, vilket är det svåraste (själv beskriver jag gärna för mycket). Och bara på den korta biten får läsaren ett intryck av vem personen är.
Trenden fortsätter genom skriften om Adam, fast där märker man också av vissa stavfel och meningar som jag tycker kunde ha skrivits bra mycket mer dynamiskt. Men i överlag ser allt väldigt bra ut, och som jag skrivit tidigare så är dina beskrivningar, både synliga och det som går att läsa mellan raderna.
Av någon anledning bättras allt i det du skrivit om Sebastian... Tycker bättre om de styckena... Fast ibland känns det som om du har... typ huggit av en del meningar oO
I allmänhet väldigt fina och passande beskrivningar iaf :)
... Kanske inte någon riktig slakt, men du har fått några påpekningar xD *jag har itne varit överseende med något ska jag lova...* | Poem-lover - 17 okt 09 - 22:30- Betyg:  | Du är ju typ helt sick på att skriva!
vilken jävla besskrivning! Jag ser ju typ helaa
staden framför mej nu... Ska läsa fler nu! :D | | EnEnsamTjej - 4 okt 09 - 18:26- Betyg: | | Väldigt bra! Men jag kommer nog inte kommentera mer, eftersom jag kommer vilja läsa nästa del så fort som möjligt, men det här känns som en underbar berättelse! | | Mp3 - 16 sep 09 - 22:46 | Wow.
Blev helt tagen av ditt språk, dina ord, din handling.
Att jag inte läst den här tidigare. | | citronkakan - 21 aug 09 - 16:40 | | Gud så bra! ska definitivt läsa resten nu :D | | Vargvandrare - 16 aug 09 - 14:47 | Du skriver bra, du skapar verkligen olika karaktärer (vilket jag vet att många har svårt för) som man kan lära sig att älska (som en och annan manga-pojke xD)
Vill gärna läsa nästa kapitel! | | littledreamer - 16 aug 09 - 14:45- Betyg: | Jätte bra! Skrivskrivskriv mermermer :D:D:D
Maila när nästa de är klar :D | | Swejk - 16 aug 09 - 13:53- Betyg: | | Vill läsa mer!! lova att skicka in det andra kapitlet innan ikväll ;) |
|
|
|
