minnen del 3 |
Minnen del III
Jag stod stilla på trappen in till trapphuset. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Var det verkligen så smart att gå på middag med en arbetskamrat?
”Johan, jag vet inte. Vi jobbar ihop. Är det så smart egentligen?”
Han tittade utforskande på mig och nickade.
”En middag kan väl inte skada, eller hur?”
”Jag måste fundera på det.”
”Visst, gör så du. Men bara så du vet så är jag en jävel på att laga lassange.”
Vi sa hej då, och Johan hoppade in i taxin igen. Jag låste upp dörren och gick de två trapporna upp till min lägenhet. När jag kommit innanför dörren sparkade jag av mig skorna och drog en suck av lättnad. De var väldigt snygga, och de passade perfekt till mitt jobb, men efter 13 timmar i dem var de inte lika roliga länge. Jag bytte om från kontorskläderna till linne och mysbyxor och satte mig i soffan. Jag var tvungen att fundera över vad som hade hänt under dagen. Inte nog med att jag hade sprungit på min gamla klasskamrat som väckt tankar hos mig, nu hade även en av mina arbetskamrater strulat till det i huvudet på mig. Jag kröp upp i soffan och drog upp benen under mig. Jag kände mig förvirrad och ensam. Klockan började närma sig midnatt, och jag borde egentligen lägga mig, eftersom jag skulle till jobbet igen imorgon, och skulle dessutom behöva gå, eftersom bilen stod kvar på parkeringen efter min och Johans lilla sammankomst på mitt kontor. Men jag hade ingen ro i kroppen att lägga mig. Jag funderade över mitt liv. Jag trivdes bra i min lägenhet. Den hade krävt visst arbete när jag flyttade in, men nu hade den nya tapeter och nytt badrum, så jag var ganska nöjd med mitt hem. Men den gick fortfarande inte att jämföra med den lägenhet jag haft i Gamla stan. Jag hade bott på Tyska brinken i en liten trea på ungefär 65 kvadrat. Det hade varit en öppen planlösning med kök och vardagsrum kombinerat. Ena rummet använde jag som sovrum och det andra hade varit mitt arbetsrum. Det var en ljus lägenhet med underbar utsikt över Mälaren. Jag hade varit väldigt ledsen den dagen kontraktet på att jag hade sålt den hade skrivits på. Men jag hade fattat beslutet att återvända till min gamla hemstad, så jag hade inget val. Vad skulle jag med en lägenhet i Stockholm till när jag varken bodde eller arbetade där? Jag saknade mitt gamla jobb också. Men inte lika mycket som lägenheten. Sedan sjönk jag in i tankar på den man jag hade varit tillsammans med. Vi hade träffats genom gemensamma vänner, och fattat tycke för varandra väldigt fort. Vårt förhållande hade varat i över tre år, men vi hade aldrig flyttat ihop. Vi hade heller inga planer på att göra det. Båda två var fullt upptagna med att göra karriär för att ha några sådana planer. Men nu när jag var tillbaka där jag en gång hade startat hade mina prioriteringar förändrats. Speciellt med tanke på alla de gamla vänner och skolkamrater jag sprungit på och sett under det året som gått sedan jag kom tillbaka. Alla verkade ha skaffat familj. Jag var inte speciellt åldersnåjig, men jag var ändå 31 år gammal. Det var fortfarande gott om tid för att skaffa familj och allt det där, men jag fakta återstod. Jag var singel, och det såg inte ut som om det var något som skulle förändras den närmsta tiden. Tills Johan hade frågat om middagen. Vad hade han egentligen för baktanke? Hade han någon baktanke? När vi hade pratat på kontoret så verkade det som om han inte direkt hade funderat över vad han ville med framtiden. Det var lite varken eller. Det verkade nästan som om det inte spelade honom någon roll. Hittade han någon så gjorde han det, men gjorde han inte det så var det inte mer med det. Men jag ville fortfarande ha familj. Det hade jag insett nu. I Stockholm hade jag aldrig tänkt i de banorna. Jag hade haft fullt upp att göra min karriär. Nu var det annorlunda. Men jag visste inte varför jag plötsligt hade ändrat mig. Eller när jag hade gjort det. Klockan hann bli över ett på natten innan jag kom till sängs. När alarmet sedan började tjuta klockan halv sju, kände jag mig som sju svåra år. Jag hade en lätt huvudvärk efter gårdagens spontana vinprovning på mitt kontor och jag ville inte alls gå upp. Men efter en dusch och två koppar kaffe och en Alvedon var jag nästan som vanligt igen. Jag började göra mig i ordning för att ta promenaden till kontoret. Visst, jag hade kunnat ta en taxi, men jag föredrog att gå. Så jag stoppade ner mina högklackade skor i väskan och drog på mig ett par Nikeskor. Promenaden tog cirka 20 minuter, och den gav mig tillräckligt med till för att jag skulle hinna fundera på Johans fråga igår.
Jag installerade mig på mitt kontor, byte skor, och slog igång datorn. Jag hade fått ett nytt mail.
”Hej!
Tack för igår. Jag hade jätte trevligt. Jag hoppas du tänkt över mitt erbjudande, det står fortfarande kvar. /J”
Jag tittade på min dataskärm och funderade. Skulle jag tacka ja? Jag klickade på ”svara” och skrev:
”Tack själv, det var väldigt trevligt. Den trevligaste övertiden på länge. Och jag tror jag chansar och svarar ja, du får gärna bjuda på middag. Men då är det bäst att det verkligen är en god lassange också. /L”
|
|
|
|
