Your Guardian Angel - 21 |
- Idag har jag varit i Linköping och shoppat, jojomensan :D Den där skrivlusten som jag trodde hade kommit tillbaka, den har liksom... försvunnit nu igen :s Men jag ska göra mitt bästa, och försöka knåpa ihop del tjugotvå så snart som möjligt, jag lovar! Glöm inte att kommentera efter att ni har läst :)
Del tjugoett
- You're the voice I hear inside my head
Jag släppte taget om honom och backade ett steg.
”Eh, vill du ha kaffe eller någonting?” frågade jag.
”Kaffe blir bra, tack” sa han och stängde dörren bakom sig.
”Jag, eh, väntar i köket...” mumlade jag och försvann medan han tog av sig ytterkläderna.
Jag hade lust att dunka huvudet i väggen. Varför hade jag bara kramat honom sådär? Det var inte direkt någon liten oskyldig vänskapskram, utan den hade varit mer som...
...som Linus och mina kramar.
Jag slog bort tanken, ville inte tänka på honom nu. Jag öppnade skåpet där jag förvarade allt kaffe och tog ner den nästan tomma kaffeförpackningen.
Nästan tomma, var det ja. När jag öppnade den upptäckte jag att det som fanns kvar inte ens skulle räcka till en halv kopp.
Jag rynkade pannan. Jag hade varit säker på att jag hade haft kaffe hemma igår, när jag gick iväg till affären.
Jag hörde hur det knarrade i trägolvet bakom mig, och när jag vände mig om hade John kommit in i köket och lutade sig mot en av bänkarna på motsatta sidan av rummet.
”Öh, jag hade visst inget kaffe hemma” sa jag och skrattade till lite lågt. ”Men jag har te, om du gillar det...?”
Han nickade. ”Visst, bara jag får i mig något varmt. Det är snorkallt ute när det blåser”
Jag drog på munnen åt hans 'snorkallt', och sa: ”Du hade inte behövt komma, som jag sa”
”Jag vet” sa han och ryckte på axlarna. ”Men jag ville” Jag dröjde kvar med blicken på honom, men vände den sedan mot de olika te-sorterna jag hade.
Han hade kommit för att han ville.
”Vad vill du ha för te, då?” frågade jag med ryggen vänd mot honom.
”Det spelar ingen roll, ta den som du tar” svarade han. ”Ska jag ta fram muggar eller något?” Jag skakade på huvudet, sa att jag fixade det. Jag hörde hur han drog ut en köksstol och satte sig ned.
Jag fyllde på vatten i en kastrull och satte den på spisen.
”Har du mjölk eller socker i?” Han skakade på huvudet, och jag brydde mig inte om att ta fram det åt mig heller. Det behövdes ändå inte till teet med jordgubbssmak som jag hade valt.
John satt tyst och betraktade mig medan jag plockade fram två muggar. Jag frågade om han ville ha något ätbart till, men han tackade nej.
Jag hämtade det kokande tevattnet och hällde upp i våra muggar. När jag äntligen hade satt mig ner så frågade han det som jag helst ville undvika att prata om.
”Vad är det du är upprörd över?”
Jag suckade, försökte tänka ut ett bra ställe att börja på.
”Har du läst tidningen idag?” frågade jag.
Han rynkade oförstående på pannan. ”Nej, det har jag inte, men vad har det med-” Jag sköt över tidningen till hans sida av bordet. Den var uppslagen på rätt sida, precis så som jag hade lämnat den.
”Läs notisen längst upp till höger” sa jag och blåste ner i muggen så att teet skulle svalna.
John läste igenom det, tittade sedan upp. ”Kände du...” började han, men jag skakade på huvudet.
”Det är ingenting sånt” försäkrade jag honom om. ”Men kommer du ihåg vad klockan var igår när du och jag träffades i affären?” Han tänkte efter en stund.
”Runt sex, kanske?” föreslog han. Jag nickade.
”Jag kom inte ut ur affären förrän kvart-tjugo över sex, och då tänkte jag att jag skulle ta den vägen, genom elljusspåret för den går mycket fortare. Så jag började gå ditåt, men när jag kom dit så... så...” Jag tystnade, kollade upp på honom. Det var någonting i hans blick som gjorde att jag kände mig... lugn. Trygg, på något sätt. Det kändes som att jag kunde berätta vad som helst, han skulle varken döma mig eller berätta det för någon annan.
Jag drog ett djupt andetag innan jag avslutade meningen. ”...så var det som en röst i mitt huvud som sa åt mig att inte gå där” Jag väntade spänt på hans reaktion, men han såg fortfarande lika lugn ut. ”Jag fick en obehaglig känsla också, som att någon lade en iskall hand på min axel, och ju närmre jag kom spåret, desto värre blev känslan. Sen så hörde jag då den där rösten och då... vände jag. Och känslan försvann”
Jag hade kollat ner i muggen hela tiden, och vände nu slutligen upp blicken. Johns gröna ögon var fokuserade på mig, och jag såg att han trodde mig.
Han tyckte inte att jag var helt galen.
”Okej...” sa han dröjande.
”Jag vet inte vad jag ska göra!” sa jag, en aning högre än när jag hade pratat. Sakta kände jag hur paniken började komma tillbaka till mig. Varför gav han i mig inget svar? Varför sa han bara 'okej'? ”Tänk om det är något fel på mig, John. Tänk om jag har blivit helt... helt... tänk om jag måste läggas in någonstans? Eller träffa en-”
”Maja, Maja, Maja, stopp!” Han höll upp händerna i luften, och jag tystnade. ”Du är inte galen, eller något, okej?” Jag nickade, även om jag inte trodde på det han sa. ”Du vet, det kan...” Han pausade, och en rynka trädde fram mellan hans ögonbryn. Kände du igen... rösten?”
Jag kollade oförstående på honom. ”Nej, det tror jag inte...” svarade jag. ”Vadå, skulle jag ha gjort det, eller?”
John skakade på huvudet. ”Alltså, jag har läst på internet... Precis efter att Linus gick bort, så hörde jag också... en röst. Och så sökte jag på internet, för jag reagerade ju nästan som dig; jag trodde att det kanske var mig det var fel på, eller att jag behövde träffa någon och prata... Men så sökte, och hittade flera trådar där folk berättade att dem också hade hört röster. De kunde ha varit allt från varningar, som i ditt fall, men också tjänster, eller bara en sista hälsning” Han slog ut med händerna och lutade sig lite lätt över bordet. ”Förstår du?”
Jag blinkade ett par gånger. ”Så du menar alltså att det är... Linus, som har kontaktat oss?” viskade jag.
Han nickade. ”Jag tror det, i alla fall”
Jag skakade på huvudet. ”Det... det är ju inte riktigt klokt”
Jag hade aldrig i hela mitt liv trott på något som spöken eller andar, och hade inga planer på att börja med det nu heller. Jag ville tro att det var så som John sa, att det var Linus som hade 'varnat' mig, men jag bara kunde inte. Det gick inte. Det var inte möjligt. Han var död.
”Jag vet” suckade John. ”Men efter att ha läst på internet, och fått en bekräftelse att det är flera som har varit med om liknande saker kan jag inte låta bli att undra om det... kan vara så” Han vände blicken mot fönstret och kollade ut på regnet som öste ner, och såg helt borta ut.
Jag stirrade på honom, visste inte längre vad jag skulle säga.
”Men vad sa han till dig då?” frågade jag efter en stunds tystnad.
John kollade snabbt på mig men vände bort blicken. Jag kunde inte låta bli att se de svagt röda fläckarna som trädde fram på hans kinder. ”Inget särskilt” mumlade han.
Det första tanken som flög genom huvudet på mig var: Varför rodnar han? Sen kom jag att tänka på att han hade sagt 'inget särskilt', vilket betydde att han inte tänkte berätta vad han hade hört.
Jag kunde inte undgå att bli irriterad.
”Men vadå? Så kan du ju inte säga!” Han kollade fortfarande inte på mig. ”Jag har ju för tusan suttit och berättat allting! Det var ju jag som började att berätta att jag hörde röster i huvudet! Om jag inte hade gjort det, skulle du aldrig ha fått reda på det, och då-”
”Men lugna ner dig!” avbröt John mig. Jag tystnade, men blängde på honom.
”Säg” sa jag och lade armarna i kors.
Han skakade på huvudet. ”Inte nu. Jag kanske säger det senare, någon gång. Men inte nu”
”Men varför inte?” Jag kunde inte låta bli att låta en aning gnällig.
”Nej” Han skakade på bestämt på huvudet, och jag insåg att det var lika bra att ge upp; han skulle inte ge med sig, hur mycket jag än tjatade.
Okej, om det nu var så att det var Linus som hade... kontakt mig; varför? Alltså, jag förstod varför han hade kontaktat mig i just det ögonblicket, men varför kontaktade just han mig? Och varför var det bara vissa människor som blev kontaktade? I så fall borde väl alla bli kontaktade efter att en person som hade stått dem nära dött? Var det inte alla som fick de privilegierna, eller vad? Det var ju helt sjukt.
Jag skakade på huvudet åt mina tankar. Herregud, höll jag på att bli tokig?
Eller, var det bara så att jag faktiskt började tro på andar?
Jag fnös, och såg att John kollade frågande på mig men jag ignorerade honom.
Jag skulle göra vad som helst, vad som helst bara för att få lite mer tid med Linus. Bara få... förklara allt. Om jag bara hade valt att förklara allting på en gång så skulle han inte åkt iväg så tidigt, och han skulle inte ha varit så upprörd att han ignorerade rödljusen, och...
Jag tvingade mig själv att sluta tänka i de banorna. Det hade jag ägnat det senaste halvåret åt, och nu, när jag äntligen kanske började komma över det lite grann så skulle inte någon obetydlig röst i huvudet (som lika gärna kunde ha varit en instinkt) få förstöra allt.
Jag drack upp det sista teet jag hade kvar i muggen och reste på mig utan att kolla på John. Jag satte in muggen i diskmaskinen och lutade mig mot bänken med slutna ögon. Regnet smattrade mot rutan, annars var det tyst.
”Linus, jag måste… göra mig i ordning” klämde jag fram, men Linus slutade inte kyssa mig för det. Istället vände han upp ansiktet och hans läppar mötte mjukt mina. Som vanligt när Linus kysste mig försvann alla mina tankar, och jag knäppte händerna bakom nacken på honom, och besvarade hans kyss. Hans händer letade sig nerför min rygg...
En köksstol drogs ut, och jag slog upp ögonen. John reste på sig, satte in muggen i diskmaskinen och lutade sig mot bänken han också. Jag vände bort blicken så att han inte skulle se mina tårögda ögon.
Det gick en minut, kanske två. När jag kände att jag hade rösten under kontroll, och precis hade tänk att säga något såg jag att John stod med slutna ögon, hans käkar var hårt spända och högerhanden vilade mot pannan.
”Hur är det?” frågade jag och kollade oroligt på honom.
Han kollade upp på mig. ”Öh... Jag har lite huvudvärk, bara...” svarade han undvikande och tog ner handen.
”Vill du ha en panodil?” frågade jag.
”Jo, det skulle vara schysst” mumlade han och gick bort till bordet och satte sig klumpigt ner.
Jag kollade förundrat på honom medan jag gick mot badrummet för att hämta huvudvärkstabletten.
Vad var det med honom egentligen?
Jag öppnade badrumsskåpet, tog ned lådan med mediciner och tabletter och tog fram asken med ipren. Jag hoppades att det skulle duga lika bra.
När jag kom ut i köket igen satt han och masserade sina tinningar med pekfingrarna. Jag hällde upp ett glas med vatten och ställde det framför honom tillsammans med tabletten.
”Jag hade inga panodil, men går ipren lika bra?” frågade jag. Han nickade, sa tack. När han hade svalt ner tabletten kunde jag inte låta bli att fråga: ”Har du typ, migrän eller något?” Han kollade på mig med rynkad panna. ”Ja, alltså... Det kom ju så plötsligt, och du såg ut att ha jätteont när jag kom ut från badrummet...” Jag log osäkert mot honom.
Han skakade på huvudet. ”Nej, det är bara... vanlig huvudvärk, antar jag”
”Har du det ofta?”
Han ryckte på axlarna. ”Någon gång i veckan, kanske” Jag sa inget mer, för jag visste inte vad jag skulle säga.
Smattret mot rutan hade upphört, och John reste på sig. ”Jag... Är det okej om jag drar?” frågade han. ”Jag har lite... saker, jag måste göra innan jag ger mig av till jobbet och så... ” Jag nickade.
”Ja, absolut” Jag reste också på mig och följde med honom ut till hallen. Vi sa ingenting under tiden då han tog på sig sina ytterkläder, men när han var klar med det vände han sig mot mig.
”Vill du fortfarande... gå på bio? På lördag? För alltså, om du inte vill längre, så är det helt okej. Jag förstår dig, alltså”
Jag skakade på huvudet. ”Nej, nej, vi går! Vad var det vi skulle se för film?”
”Öh, jag kommer inte riktigt ihåg vad den hette... något med vädret i alla fall, och det var en komedi” Jag nickade gillande. En komedi skulle kanske kunna få mig att tänka på annat. ”Men så var det ju vilken tid också, som jag hade tänkt att fråga dig om när jag ringde tidigare idag” Jag nickade igen. ”Klockan sex eller nio, vilket passar bäst?”
”Klockan sex?” föreslog jag. ”Så kan vi gå hem till någon sen, och göra något, om du vill”
Han nickade, och log. ”Visst. Jag kommer förbi vid tjugo i då, ungefär”
John stod kvar i hallen, det såg ut som att han övervägde om han skulle säga något mer eller inte. Jag tog ett kliv fram och omfamnade honom.
”Tack för att du kom” mumlade jag i hans öra.
”Men det är klart” svarade han, och drog sig långsamt ifrån mig. Jag log mot honom, och så sa vi hej då och han försvann ut i trappuppgången.
Jag låste dörren efter honom och gick med söliga steg in i sovrummet. Jag visste inte om det berodde på allt som hade hänt idag, eller om det berodde på vädret, men hur eller hur så var jag enormt trött och kände att jag behövde sova. Jag hade trots allt lovat att jag skulle komma till jobbet dagen därpå, och då skulle det väl vara en fördel om jag var utvilad.
Karin ringde mig senare på kvällen och undrade vad jag hade velat tidigare på dagen, men jag orkade (eller ville) inte förklara allt igen, så jag sa bara att det inte var något särskilt och så lade vi på. Efter att ha tagit en macka och tvättat bort sminket återvände jag till sängen, och somnade om.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | DracoLove - 27 aug 09 - 15:50- Betyg:  | Underbart och hoppas att Maja och John får det trevligt på bion ^^
// Polly | | Sansan - 19 aug 09 - 18:58- Betyg: | du är grym på att skriva ! du gör det så levande !
jättebra! fortsätt så:) ! Mejla nästa :) ? | | Heartagram94 - 17 aug 09 - 23:31- Betyg: | | omggggg as bra | | LetMeJump - 17 aug 09 - 18:34- Betyg: | | jättebra, mejla nästa 8D | | because - 16 aug 09 - 23:57- Betyg: | | skitbra! mejla nästa :D | | saraarbast - 16 aug 09 - 18:13- Betyg: | Jättebra, som alltid :D
mejla nästa! | | faktisssss - 16 aug 09 - 17:55- Betyg: | LALaLA LITE KEMI MELLAN MAJA OCH JOHN :D?
mejla :D<3 | | the-rose - 16 aug 09 - 15:33- Betyg: | | Helt underbar novell, du skriver jätteeeeeebraaaaa!! =)) | | Samme15 - 16 aug 09 - 12:57- Betyg: | | har inget annat o säga än asabra :D:D:D mejla nästa :P | | maaliinT - 16 aug 09 - 12:09 | | bra! :D mejla nästa :) | | JessicaKarlsson - 16 aug 09 - 12:05- Betyg: | men åhhh vabra :))
dejten kommer bli bra skulle jag tro (a) höh!
mejla :D | | chulia - 16 aug 09 - 00:31- Betyg: | Men alkdmalsdkmalsdkmaldkamdlakdsmalkmdalskdmalskdmasl dkmalskdmalsdmaldmalsdkmalsdkmasldkmaldkmalsdkmlas dmasldmalsdkmasldkmasldkmsadmlaskdmaslkdmaslkdmasl kdmalkmslkdmalkdmalskdmasldkmaldkmasldmalskdmalskd malsdmlksmdlksmdlskmdlaksmdlkm
*tangentbordsdamp*
Efter att ha läst denna del, kan jag konstatera följande:
1. Jag älskar John.
2. John är för jävla gullig.
3. Maja är också rätt charmig, men ingenting slår John.
4. Jag tror att Linus sa till John att han jättegärna får hångla upp Maja :D
5. Jag älskar John.
6. Ditt språk fascinerar mig fortfarande.
7. Alltså. Den här storyn ger mig gåshud... O.o
8. Du är så jäkla bra.
9. Jag vill kunna fiffla upp en berättelse som denna med så enkelt språk som du (Yes, you know I love it)
10. Jag älskar John FFS!
<3 |
|
|
|
