Den värld kallad vår |
Det var för några år sedan vi gjorde det som varit familjens utflykter till stadens park till våra egna. Vår pappa hade fullständigt tappat intresset för vad vi gjorde och hur han deltog i det.
Antingen det eller så hade han äntligen gett upp.
Parken, vid den här årstiden, såg ovanligt ren ut. Snön täckte marken och dess vita färg tycktes sprida sig till resten av området.
Den sjö som var placerad i centrum av parken, hade fryst. Isen var lika vit som himmelen, som var täckt med moln och snöflingor som tycktes brådska med att falla ner till marken.
Sjön var den enda i staden. Man var tvungen att åka ett flertal mil för att hitta samlat vatten som var större än en vattenpöl efter ett regn. Av den orsaken var sjön full med skridskoåkare.
Skenorna repade isen, plågade den. Men vatten är stumt, och ingen känner till dess lidande. På isen gled vi fram, jag till höger, Jonathan till vänster.
Med ögon nästan så blåa som himmelen vanligtvis var iakttog vi de andra på isen. Familjer som fortfarande höll, par som fortfarande var kära och vänner som fortfarande litade på varandra. Varje år var detsamma, alla var lyckliga, för att alla hade någonting nytt.
Varje gång vi åkte förbi en grupp människor, fick vi deras blickar efter oss. De flesta hade sett oss förut, visste våra namn. De andra stirrade längre och utbytte några ord med varandra.
På grund av vårt första intryck, kände vi oss aldrig som människor. ”Enäggstvillingar”, sa de. Det var alltid det första intrycket vi gjorde, enäggstvillingar.
Vi hatade det.
Några ungdomar i vår ålder hade gjort ett försök att spela hockey, vilket måste ha varit ganska svårt, eftersom det var folk överallt. Först lade vi inte märke till det så mycket, men det är svårt att undvika när en puck träffar en på smalbenet.
Jag ramlade ihop på isen. Den var kall, och jag kände hur den skrapade upp mitt knä. Jonathan drog upp mig.
– Gick det bra? Han lät orolig.
– Ja. Tack, svarade jag mest för att lugna honom. Mitt knä blödde och sved som aldrig förr.
Vid den här tidpunkten märkte vi att alla hockeyspelare stirrade väldigt spänt på oss. Pucken låg framför mina fötter. Jag ville inte ta upp den, men situationen försökte tvinga mig till det. Innan jag hann besluta mig plockade Jonathan upp den. Han åkte fram och gav den till flickan som var närmast.
– Tack, sade hon. Hon lät inte alls lika rädd som hon såg ut. Faktiskt, när jag tittade närmare så hade hon inte samma ansiktsuttryck som sina vänner. Hon log.
Hon log, och det skrämde mig. Jag väntade på att Jonathan skulle göra något, säga något, men han rörde sig inte. Han var frusen, stel som isen vi stog på. En undran svepte över mig. Vad höll han på med egentligen? När han slutligen sade någonting, var det kort;
– Ingen orsak. Han vände sig från gruppen, och åkte tillbaka till mig. Ett drag av tidigare chock täckte hans ansikte, men han smålog mot mig och nickade framåt, som tecken för att vi skulle åka vidare.
Jag försökte dölja värken som stack i mitt knä varje gång jag satte ner skenan i isen. När jag slutade fokusera på det, vande jag mig. Genast märkte jag att den spända tystnaden vi lämnat bakom oss hade brutit ut i ett fascinerat småprat, jag kunde dock inte urskilja flickans röst. Antagligen så visste de vilka vi var. Jonathan gav ifrån sig ett skratt som lät lite som en hostning.
– Vilka är det där? Han lät road och fick mig att dra på munnen.
– Vet inte, svarade jag, kanske att dom går i vår skola.
– Ja, kanske.
Det som vi var mest märkta för i skolan var inte att vi hade identiskt utseende, utan att vi aldrig pratade med någon annan än varandra. Ibland besvarade vi frågor av ren artighet eller av läraren på lektionerna, men bara när vi kände för det. Alla såg ner på oss för det. Alla sa att det inte fanns någon anledning för oss att vara så avvikande. Vi hade vår anledning.
Rösterna bakom oss tynade bort och försvann. Det enda som fanns kvar av dem var smärtan i mitt knä. Aldrig i mitt liv hade jag hatat mitt knä så mycket.
Klockan var tre på eftermiddagen och det började bli obehagligt mycket med folk på isen. Åtminstone fyra olika grupper satt vid kanten av sjön och tog på sig skridskor. Tre på eftermiddagen, var då vi placerade en paus i vårt skridskoåkande.
Vår bänk var inte så nära sjön som vi ville att den skulle vara. Den hade inte heller något träd som skyddade mot snön eller en bra utsikt över parken. Vår bänk var den ingen annan använde.
Chokladen brände sönder mina läppar, men den värmde, så jag drack lite till innan jag uppmärksammade att vädret hade ändrats. Snön föll långsammare, fast tätare. Till skillnad från tidigare kunde man följa en flinga med ögonen tills den landade och blev ett med snötäcket som låg över staden. Några landade i min kopp och smälte direkt. Dumt nog, så tyckte jag synd om dem.
Ingen snöflinga är lik någon annan. Hundratals gånger hade jag hört det, men inte en gång hade jag fått intrycket av att det var sant. Alla kan inte vara unika. Det måste finnas någon likadan, även fast en av dem försvann i havet av individer, och den andra smälte bort i min choklad. Därför, tyckte jag synd om dem, de lika som inte fick vara tillsammans.
– Vad är det med dig? Du verkar lite borta. Av hans blick att döma så hade Jonathan inte märkt detta nyligen. Jag drog på mig ett leende för att visa min närvaro.
– Jag bara väntar på att chokladen skall svalna, sa jag samtidigt som jag lekfullt rullade koppen i händerna. Min bror tittade förundrat på mig. Han lyfte sin hand och stoppade pekfingret i min kopp.
– Den är nästan ljummen, sa han och tog tillbaka sin hand. Jag kände mig ganska dum, så jag log ännu bredare, och kände mig ännu dummare. Jonathan drog en suck, tog upp lite snö från marken och mulade mig med en hand. Jag tappade känseln i ansiktet ett ögonblick, men återhämtade mig lika snabbt.
– Varför gjorde du så? Sa jag samtidigt som jag planerade min hämnd.
– Därför att du behövde det, du oroar mig när du svävar bort i dina tankar sådär.
– Förlåt, sa jag medan jag diskret släppte ner en klump med snö i Jonathans jackkrage. Han gjorde en konstig rörelse innan han stack ner handen i kragen och tog ut den.
Någon närmade sig. Flickan tog sig klumpigt fram på den oskottade gången. Vi märkte henne inte förrän hon var precis framför oss. Hennes kortklippta röda hår visade tydligt ansiktet som var täckt av fräknar och hennes kinder som var rosiga av köld. Det fanns ingen tvekan om att det var flickan från förut. Hon log generat mot mig.
– Jag tänkte säga förlåt för ditt ben, så förlåt, det var mitt fel. Jag och Jonathan tittade på varandra, och sedan på flickan.
– Ingen fara, svarade jag och hoppades att hon skulle gå sin väg. Det gjorde hon inte. Hon vände istället sin blick mot sjön.
– Folk börjar gå hem nu, sade hon. Det blir lättare att spela då. Ni får gärna vara med om ni vill. Hon tittade på oss förhoppningsfullt innan hon gick tillbaka mot sina vänner.
Det var tyst på vår bänk. Hennes ord hade exploderat i våra huvuden, hennes handlingar hade förvirrat oss. Detta var vår anledning. Varje ord från en annans människas mun var något oförklarligt för oss. Vi förstod bara varandra.
Jag skakade av mig det yra och vände min uppmärksamhet mot Jonathan. Jag blev förvånad när jag såg att han tittade efter henne med en blick jag inte kände igen. Känslorna var tvärt emot de jag hade.
Kunde det vara så att han verkligen ville spela hockey med främlingar? Nej, det var inte det. Han dolde sin mun med en halvknuten näve och lutade sig tillbaka mot bänken. Hans blick var fortfarande riktad mot flickan.
Jag förstod inte. För första gången i mitt liv, förstod jag inte vad hans känslor var. Att inte förstå honom var värre än att inte förstå mig själv. Det här var en känsla som kunde få mig att gråta. Men jag hann aldrig fälla tårarna.
Jag insåg vad den där känslan var, men jag förstod den fortfarande inte. Den längtan som glänste i hans ögon sa mig allt. Han ville att hon skulle komma tillbaka.
Då jag tittade på Jonathan såg jag inte längre mig själv. Alltid hade han varit min spegelbild, min andra existens. Jag kunde nästan inte längre se honom som min tvillingsjäl. Jag såg min lillebror som höll på att bli förälskad i en flicka han mött samma dag.
Jag satte ner min choklad på bänken och reste mig upp. Jonathan tittade på mig, undrande vad jag gjorde.
– Jag tycker vi går och spelar hockey, sade jag, motvillig mot mina egna handlingar. Jag hade aldrig sett Jonathan så förvånad. Faktiskt, så var jag lite road av det. Han ställde sig upp tackade mig tyst. Vi började tveksamt gå mot isen, där spelet redan hade börjat.
”Varför gör jag det här?” frågade jag mig själv oavbrutet. Jag kom aldrig på svaret. Jag hatade och ville tacka situationen samtidigt.
Jag ignorerade anledningen till varför vi aldrig pratade med folk. Jag ignorerade den, men den fanns fortfarande där.
De ord, skratt, känslor som omringar varje människa och blandas vid varje kontakt med en annan. Deras handlingar repar vår existens, plågar den. Men den värld kallad vår är stum, och ingen känner till dess lidande.
|
|
|
|
