Minnen del II |
Minnen del II
Johan satte sig ner i en av mina besöksstolar. Han korkade upp vinet.
”Jag antar att du dricker vitt.”
Jag nickade och tog emot muggen. Jag höll muggen i min hand en stund innan jag tog en klunk. Vinet var svalt och syrligt och hade en lätt eftersmak av kaffe på grund av dåligt diskad mugg.
”Varför är du kvar på kontoret så sen?” frågade han.
Jag tittade på honom ett ögonblick och svarade:
”Kände inte för att gå hem”
Vi satt en stund under tystnad. Datorn surrade lätt i bakgrunden, och jag satt och funderade på vad som hade hänt tidigare på dagen.
”Du ser fundersam ut. Något som har hänt?”
Jag suckade djupt och berättade om att jag hade sprungit på en gammal klasskamrat när jag varit på lunch, och att det hade väckt lite olika minnen till liv. Både från skoltiden och från tiden i Stockholm. Jag funderade på om jag även skulle berätta om hur hon hade fått mig att känna mig. Den eviga singel.
”Oj, det lät ju inte direkt som något trevlig lunch. Var ni nära vänner i skolan?”
”Nej, vi umgicks aldrig. Hade inte samma intressen, inte samma vänner, inte samma något alls. Och så dyker hon upp och pratar på som om vi hade varit bästa vänner. Det var så pinsamt och obekvämt, så jag ville nästan kasta min latte på henne bara för att få henne att gå.”
”Så jag antar att du inte tänker ringa henne.”
Jag nickade. Varför skulle jag ringa henne? Hon såg uppenbarligen fortfarande ner på mig, vi hade inget gemensamt och skulle aldrig få det heller. Jag funderade i ytterligare några sekunder på om jag skulle ta upp mitt kärleksliv med Johan. Eller snarare, brist på kärleksliv.
”Johan. Har du familj och allt det där?”
Han slog upp ytterliggare vin i in mugg och såg frågande på mig. Jag sträckte fram min mugg.
”Nej, jag har varken familj, villa, Volvo eller vovve. Varför undrar du?”
Jag tvekade i en sekund. Sen suckade jag igen och berättade om hur min förra klasskamrat hade fått mig att fundera på hur mitt egna liv såg ut. Hur jag sett andra med familj och hela den biten, och att jag själv satt i en tvåa på 56 kvadratmeter med mina böcker som enda sällskap.
”Känner du någon gång att du kommer få att vara ensam resten av ditt liv?”
Johan sa inget på någon minut, sen såg han mig djupt i ögonen och sa:
”Jag har nog aldrig funderat i de banorna. Jag tror inte vi killar fungerar likadant som ni kvinnor. Jag kan inte direkt säga att jag inte trivs med mitt liv, även om jag inte har någon partner. Men visst, det vore ju trevligt att ha någon att komma hem till, och även jag kan känna mig ensam, men just i den filen har jag nog aldrig varit tror jag.”
Jag funderade på vad han sagt. Var vi verkligen så olika?
”Jag måste i alla fall erkänna att jag är lite rädd för att jag ska bli ensam resten av mitt liv. Jag menar, jag vill ju ha barn och så någon gång, och det är inget som jag tänker skaffa genom att ragga upp någon på krogen som gör mig på smällen. Jag vill ha en riktig familj. Och bo i ett radhus.
Johan skrattade till.
”Radhus till och med. Det var inte dåligt.”
Jag log.
”Ja, jag vill ha idyllen. Jag vill ha barn som växer upp i ett tryggt område, en liten gräsplätt där jag kan påta lite i jorden. Men jag vill inte ha någon Volvo. Jag ska ha kvar min Saab.”
Johan skrattade till. Han drack ur det sista av vinet han hade i sin mugg och tittade på klockan.
”Oj, tiden har visst sprungit iväg. Klockan är över elva. Det kanske börjar bli dags att dra sig hemåt. Men det får ju bli taxi. Ingen av oss ska köra.”
”Jag kan gå hem, det är ingen fara, det tar inte så lång tid.”
Han tittade ner på golvet och studerade mina högklackade skor.
”Med de klackarna och en halv flaska vin i kroppen kommer du slå ihjäl dig.”
Han hade antagligen rätt. Jag skulle kanske inte så ihjäl mig, men promenaden skulle inte bli speciellt bekväm.
”Kom igen nu Lisbeth. Du vet bättre än så. Du bor på vägen hem till mig, vi delar på en bil”
Jag gick med på det. Johan lånade min kontorstelefon och ringde efter en taxi.
”Den kommer om 10 minuter. Ska vi gå ut?”
”Jag ska bara plocka i ordning, och stänga ner datorn. Jag kommer bort till dig när jag är klar”
Johan gick iväg till sitt kontor. Jag kände mig lätt påverkad av viner, och var ganska glad över att han hade övertalat mig till taxin. Jag la mina papper där de skulle vara, och stängde ner datorn. Sedan tog jag min väska och min kavaj och gick bort mot Johans kontor.
”Allt klappat och klart?”
Jag nickade. När vi kom ut från entrén blev jag ännu mer glad över att taxin. Det var ganska kyligt ute, och jag hade bara kjol och kavaj på mig. Taxin kom och vi satte oss i den. Jag uppgav min adress, och taxichauffören la i växeln och körde iväg. Det tog bara ungefär fem minuter så var vi utanför huset där jag bodde. Men när jag skulle ge Johan pengar för taxin nekade han.
”Jag bjuder. Dessutom ska jag följa dig till dörren.”
Han sa till chauffören att han skulle vänta någon minut bara. Vi gick den lilla biten upp till dörren till trapphuset.
”Ja, sa jag. Här bor jag. Tack för vinet, taxin och en trevlig kväll.”
”Tack själv. Jo du, det var en sak jag tänkte fråga dig om.”
Jag tittade frågande på honom,
”Skulle jag få bjuda dig på middag någon kväll?”
|
|
|
|
