(inget, varken dikt eller novell) |
Det är klart jag tycker om dig, det har jag alltid gjort.
Jag älskar dig.
Men samtidigt vet jag att det inte finns något att hämta.
Ditt hjärta slår inte för mig, det kommer det aldrig göra,
jag får helt enkelt leva med det och vara din vän.
Och vet du vad, det duger fint åt mig.
För jag har hellre en liten del av dig, än ingen alls.
Jag har förnekat det så många gånger, och jag ljög för dig när jag sa
"och det är inte dig jag gillar om du tror det",
Hur dum får man vara?
Men det är inte lätt, och det gör alltid lika ont inuti när jag får höra
"Only friends and I hope it's cool".
Jag vill inte tycka om dig så som jag gör, men jag gör det ändå.
Det är så irriterande att se "Mr Perfect" vid sin sida hela tiden,
och veta att det aldrig kommer bli mer än så, vänskap.
Alla egenskaper som jag vill att en kille ska ha, har du.
En riktig svärmorsdröm, som du själv brukar säga.
Men framförallt Min dröm.
Jag vet så pass mycket om dig, och att du aldrig skulle göra någon ledsen.
Dig kan man alltid lita på, du är ärlig, finns alltid där och du stöttar.
Du är rolig att umgås med och får mig alltid att le.
Vad mer kan man önska sig?
Jag är trött på att låtsas vara någon jag inte är, trött på att dölja mina känslor.
Trött på att försöka ändra mig så att jag ska synas, i dina ögon.
Jag vet, det är patetiskt och jag vet inte varför det har blivit så.
Kan i alla fall säga att det inte varit lätt.
Men jag får skylla mig själv.
Varje gång du så lyckligt berättar för mig att du träffat någon.
Åh, vad jag önskar att det vore jag! Men….nej.
Aldrig.
Du ska veta hur kasst det känns, att hela tiden få veta vem det är, det är dock bra på ett sätt, för då vet jag vart jag har dig, och då kan jag försöka leva mitt liv och ändra riktning.
Hur mycket det än sårar mig att veta, så spelar det ingen roll för glädjen över att se dig lycklig tar över allt.
Allt jag vill är att se dig glad.
Jag hade inte tänkt att säga något, för jag har funderat varje dag i flera månader.
Även fast jag har haft andra emellan, för att glömma det omöjliga,du, så har du alltid funnits i mitt hjärta och tagit över den största delen av det.
Ingen har lyckats ta din plats.
Det finns en till person i mitt liv som betyder mycket för mig, men som sårat mig.
Ibland känns det som att jag längtar tillbaka till den tiden, för allting var så perfekt då.
Men allt fint varar inte för evigt, och för vissa slutar det dåligt och andra bra.
Jag har aldrig blivit sårad på det viset av dig, visst har vi haft våra stunder men ingenting i närheten av det, men det har ju visserligen sina orsaker.
Alla har sagt att jag inte borde säga något, jag lovade mig själv att hålla tyst.
Men jag orkar inte med det mer, fast den här gången kan du väl bara strunta i att ge mig ett svar i stil med, ”bara vänner”.
För jag vet, JAG VET!
Det är allt som är.
Den här gången behöver du inte säga någonting alls.
Låt det bara vara, precis som det är.
För det är såhär jag vill ha det, på den här nivån.
Snälla ändra inte på något nu när du vet.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | glasbit - 28 maj 06 - 09:46- Betyg:  | | styrka...japp styrka utstrålar hela texten. skitbra skrivet! | | solitaryman - 17 maj 06 - 01:13- Betyg: | | Jävligt fin. | | EmmaJohanna - 11 maj 06 - 06:51- Betyg: | Du skriver bra.
Man känner känslor i dikterna, mycket starkt.
Och dikten påminner mycket om en vän till mig. Hon borde kanske läsa den. |
|
|
|
