[m/m] Det var över innan det började. (6) |
Oliver
Dagarna kom och gick, precis som vanligt. Idag var det helg, han kunde sova längre på morgonen och slapp skolan. Skönt.
Idag skulle han umgås med Benjamin igen, fast hemma hos Oliver. Han hade lovat att visa Benjamin vart han bodde. Det betydde att Benjamin skulle träffa hans föräldrar, Benjamin skulle se hans rum, Benjamin skulle sitta i hans säng, Benjamin skulle äta av deras mat, Benjamin skulle sova i hans säng. Han ville, men ville ändå inte. Det kändes rätt men det kändes ändå så pass fel. Han klampade ner för alla trappor för att sedan hämta sin jacka och dra på sig skorna, när hans mamma stoppade honom.
”Det är väl ingen sån där hemsk person du tar hem, va? En sån där som man ser på tv.” Han mor höll fast honom i armen, men han ålade sig ur hennes grepp.
”Vad tror du om mig?” Muttrade han och smällde igen dörren efter sig. Han gick irriterad ner över gatan, mot busshållsplatsen där Benjamin skulle hoppa av och träffa honom. Han var så lycklig över detta. När han såg bussen närma sig skyndade han på stegen, den stannade vid busshållsplatsen och Benjamin klev ut med ryggsäcken hängd över ryggen. Oliver sprang den sista biten och kastade sig in i famnen på Benjamin.
”Välkommen hit.” Mumlade han i Benjamins öra. Benjamin såg förvånad ut men fick snart ett leende på läpparna.
”Tack, men det förvånar mig är att du bor här. Bland alla rikemansbarn.” Han höll Benjamin på en armlängds avstånd.
”Uhh, jag känner mig så uppmuntrad.” Han fick en sorgsen blick i ögonen då han kollade på Benjamin men började snart le igen. ”Jag ville egentligen inte att du skulle veta hur jag bodde. Mina föräldrar är lite väl… Anti allt.” Benjamins skratt lät så vackert.
”Jaha.” Hans röst var vänlig och de tog varandras händer och började gå emot hans hus, men Oliver var tvungen att släppa hans hand när de närmade sig för att ingen skulle se dem. Han öppnade grinden och följde marmorgången upp till marmortrappan, sedan öppnade han den stora dörren och klev in i hallen. Hans mor var en perfektionist och blev galen då hon hittade smuts. Han hängde upp jackan på en krok.
”Ja, öh. Så här bor jag.” Mumlade han, det ekade lite i den stora hallen och hans mamma kom ut från köket. Hon klev långsamt fram till Benjamin och räckte fram handen emot honom.
”Christina.” Förklarade hon för honom och han nickade.
”Öh…,” Oliver stirrade på henne och det verkade som om att hon redan dumförklarat honom. ”Benjamin.” Sade han och tog henne i handen.
”Ett fast grepp unge man, det är så det skall vara.” Och sedan försvann hon ut i köket igen. Benjamin stod förvirrat kvar. Oliver fnissade och himlade med ögonen när Benjamin kollade på honom. Sedan visade han vägen till sitt rum som låg på tredje våningen.
”Mamma och pappa sover på första våningen.” sa han, som om att det skulle förklara allt. Oliver öppnade dörren till sitt rum och blev inte förvånad när Benjamin gapade stort åt det gigantiska rummet som såg så väldigt dyrt ut. Oliver var inte särskilt brydd utan stängde dörren efter dem och gick sedan tvärs över rummet och satte igång den överdrivet stora cd spelaren. Running up that hill med Placebo spelades på låg volym för att inte störa någon. Han kastade sig på sängen och sträckte på sig. Benjamin gick fram till helkroppsspegeln som hängde på väggen, han studerade förra årets skolfoto som satt fastkilat mellan spegelglaset och ramen. Han plockade försiktigt ner det.
”Hur kan du se så bra ut på skolfoton? Inte för att det är konstigt men alltså… På mina skolfoton ser jag alltid ut som att någon just ropat ’Det brinner!’ eller nåt.” Oliver skrattade.
”Du är söt i alla fall, jag lovar. Kom hit.” Benjamin gick försiktigt fram till sängen. Han satte sig osäkert ner i den mjuka dubbelsängen och Oliver tog ett fast tag i hans hand och slet ner honom i sängen bredvid sig själv. Han gav Benjamins hand en lätt tryckning. ”Jag kommer alltid finnas här för dig, det vet du va?” Viskade han tungt till Benjamin som mötte hans blick och nickade långsamt. Han visste inte om han mindes rätt men någonstans långt borta lät det som att någon sa hans namn.
Benjamin
”Ska du inte stiga upp nu älskling?”
Han vände sig om i sängen och suckade tungt. Ännu en skoldag, usch. Han hatade de extremt tråkiga lektionerna. Han hatade håltimmar när han fick gå runt ensam och bara vänta på att nästa lektion skulle börja. Han hatade eleverna som gick där… kanske inte riktigt alla elever. Han gillade Oliver, även om han bara fick se honom långt borta i en korridor så fick det honom att klara sig igenom skoldagen. Oliver och Benjamin hade umgåtts nästan varje dag i flera veckor. De kändes som om de kommit väldigt nära varandra under dessa veckor. Det var något speciellt med Oliver, det var också något speciellt mellan dem. Han hoppades bara att Oliver vågade erkänna det, även om det tog tid, så ville han att Oliver skulle erkänna det. Men nu när de var tillbaka i skolan hade de inte sagt något till varandra, inte ännu i alla fall. Alla andra antingen ignorerade honom eller var elaka mot honom. Alla flinade när han gick förbi, men vissa slog honom, knuffade i honom. De kallade honom massa saker som bög. Bögjävel. Inte för att det gjorde honom så mycket. Benjamin hade alltid vetat att han föredrog killar. Han skulle aldrig kunna tänka sig själv med en tjej. Men såg man det så tydligt? Kan man se skillnad på Hetero- och homosexuella personer? Tydligen. Han hade kanske lite feminina drag. Men så kan en heterosexuell person också se ut.
Han steg upp för att gå ner och äta frukost. Benjamins mamma lagade alltid frukost åt honom. Han tyckte att det var lite för omtänksamt egentligen, men han klagade inte.
”Jag åker till jobbet nu älskling, jag kanske inte är hemma när du kommer hem, men du klarar dig väl?” Benjamins mamma var något överbeskyddande. Men han svarade snällt för att inte göra henne orolig.
”Ja mamma, förhoppningsvis följer Oliver med mig hem”, han log. Hans mamma besvarade leendet.
”Kul att du börjar få fler vänner, Oliver verkar snäll.” Han svarade fort så att fjärilarna i magen inte skulle höras. ”Jaja, hejdå”.
”Hejdå” sa hon och stängde ytterdörren.
Första lektionen, musik, var avklarad. Den var inte så hemsk egentligen, lektionen gick ut på att sitta och träna på pianoackord. Det var lite onödigt eftersom att Benjamin har spelat piano sedan han var fyra, men det var ändå en rätt okej lektion. Han gick till sitt skåp för att hämta svenskböckerna till nästa lektion. Han gillade inte att gå ensam i korridorerna, ändå hade han alltid gjort det. Han kände sig inte trygg i korridorerna. Fast i och för sig hade han inte gjort det på sin gamla skola heller.
Benjamin såg Gustav, Mattias och Daniel i slutet av korridoren. Han började bli lite nervös, han förstod inte riktigt varför. De brukade kalla honom bög. Kanske knuffa lite i honom. Men vad gör det? Ingen kommer ändå att tycka om mig. Det är bara ord, och knuffarna känns inte längre. De närmade sig honom, och han försökte att inte titta på dem. Plötsligt kände han en hård knuff i ryggen, han föll ner på knä. Det var Gustav som knuffat honom. De började slå och sparka honom, och kasta förolämpningar mot honom medan de skrattade. Men han hörde inte, han kände ingenting, han kunde inte tänka. Vad hade han någonsin gjort mot dem? Han fattade ingenting.
Efter ett tag märkte han att de inte slog längre. Han kollade upp och såg att de blev slagna. Av Oliver, min Oliver. När Oliver märkte att Benjamin tittade upp mot honom så sprang han fram och föll ner på knä bredvid honom. Han omfamnade honom hårt.
”Jag klarar mig inte utan dig, Benjamin” Sa han lågt, och suddade ut mellanrummet mellan deras läppar. Benjamin visste inte vad han skulle säga. Han ville inget hellre än att stanna här med Oliver för alltid. Han besvarade kyssen. Det kändes som om han skulle sprängas. Han var övertygad om att hans puls var över 280. De satt där, mitt i korridoren, och kysstes. Benjamin skulle vilja se Gustavs min, men ville hellre stanna med Oliver.
Plötsligt släppte Oliver taget om honom. De såg varandra i ögonen. Han såg rädsla i Olivers ögon. Det här är rätt, Oliver, jag vet det, hade han velat säga. Men han var för feg, som alltid. Han såg upp mot Oliver som tittade bakom sin axel. Där stod Linda, Olivers flickvän. Hon hade sett allting. Benjamin kunde inte låta bli att le, men när han insåg vad det här betydde för Oliver slocknade leendet direkt. De andra eleverna som sett vad som hänt stod som förstenade, sa ingenting.
Oliver
Oliver följde skolans korridor, han var egentligen inte så brydd vart den ledde, även fast han visste. Han hade betstämt sig att idag, idag så skulle alla få veta att Benjamin var hans vän. Hans bästa vän. Kanske skulle de sluta trakassera honom? Han fortsatte, djupt försjunken i sina tankar tills han hörde en duns. Han höjde förvånat ögonbrynen men brydde sig inte så hårt utan fortsatte framåt, han vände åt höger och såg när några som stod och sparkade på någon. Visserligen såg det inte ut att vara så allvarligt. Tills det slog honom att det kanske var Benjamin. Han pressade ihop läpparna och fick en skymt av Linda längre bort i korridoren, hon flinade med armarna i kors. Hade hon skickat på dem på Benjamin? Han tog några hastiga steg sedan slängde han sig över Mattias och smällde till honom över näsan. Mattias föll chockat till marken, blod rann från hans näsa. Han duckade när Gustav försökte slå en högerkrok i hans ansikte och han kontrade med en låg spark vilket gjorde att Gustav föll till marken med huvudet först. Daniel blev den sista, han drämde in honom i ett skåp och knäade honom hårt i magen, han hostade och föll till marken när Oliver släppte honom. Han stirrade oroligt på Benjamin, han visste inte vad han skulle göra men något behövde bevisas. Han ville inte ha henne längre. När han kollade ner på Benjamin igen möttes deras blickar och han omfamnade honom hårt.
”Jag klarar mig inte utan dig, Benjamin,” Sa han. Sedan kysste han honom. På något sätt så var det inte som när Linda försökte kyssa honom, han mådde inte illa. Tvärtom, han mådde prima. Han kunde kyssa Benjamin hur länge som helst. Han ville ha honom! Glädjen spred sig igenom honom när Benjamin besvarade kyssen och han ville inte släppa men kunde ändå inte fortsätta om de runt omkring skulle vakna upp, och inse vad Oliver faktiskt höll på med. Ifall han själv skulle förstå vad han höll på med. Han släppte Benjamin snabbt och mötte hans vackra ögon. Han ville säga något, något fint. Något passande, men inget fanns att säga. Oliver ställde sig upp, och sneglade över axeln. Han stirrade in i Lindas hatiska ögon, innan hon vände på klacken och gick sin väg med raska steg.
Det kanske går lite snabbt, men det var ett skolarbete så, ja. D:
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | littledreamer - 15 aug 09 - 18:16- Betyg:  | | Jätte bra :D Maila nästa del :D <3 | | unhappiness - 15 aug 09 - 01:01- Betyg: | | FYFAN VAD FINT, jag lovar, jag lipade som fan. ;_; | | purs_08 - 14 aug 09 - 20:21- Betyg: | | jippie åh benjamin och oliver. oliver och benjamin det låter bra hur man än vrider och vänder på de :D | | WalkingTheDemon - 14 aug 09 - 19:18- Betyg: | | Bra :D <3 | | NeMriA - 14 aug 09 - 19:12 | | yay! :D |
|
|
|
