(M/M) I varje andetag - kapitel 7 |
Nu har jag, efter en evighet, äntligen skrivit klart detta kapitel. Skälet till varför det tagit sådan tid är bland annat därför att det var så otroligt tråkigt att skriva. Tycker nästan synd om er som tvingas läsa detta. Men det är ett nödvändigt kapitel för framtiden.
Vill tacka otroligt för kommentarerna på förra kapitlet och speciellt tacka Kajsa(Haley) för hennes kunskap om repliker ur en viss film, annars hade detta kapitel aldrig blivit klart.
Såååå, var god läs detta kapitel av I varje andetag.
Kapitel 7
”Alex Jidberg”
”Innan du säger något så lyssna på mig”
”…snälla, sluta ring hit”
”Jag har förstått att du inte vill ha något mer med mig att göra”
”… så varför ringer du fortfarande hit till mig då?”
”Men jag kan inte fortsätta leva mitt liv utan att ha förklarat för dig”
”Det bryr jag mig inte om”
”En gång i tiden älskade du mig, snälla Alex, ge mig därför fem minuter”
”Nej”
”Alex, jag ber dig”
”Nej, hej då. Försvinn ifrån mig och mitt liv för evigt”
*
När november övergår till december och den ihållande kylan blir allt kallare och kallare är Christoffer nästan säker på att han inbillat sig alltihopa. Att det där enda mötet med Alex aldrig har existerat, att allting enbart är påhittat inuti hans eget huvud.
”Så, du lovar alltså att komma nästa fredag?”, frågar Matteus för att försäkra sig om att han kommer, eftersom Christoffer aldrig bryter ett löfte. Det är något som är säkert och förmodligen står skrivet i stjärnorna.
”Ja, jag har ju sagt att jag ska komma. Jag menar, vem skulle annars se till att du inte super skallen av dig, spyr ner någon och krossar allting hemma hos dig”, svarar han med ett leende. Faktum är att han, som i stort sätt aldrig går på fester och dylikt numera, verkligen ser fram emot festen hemma hos Matteus. Någonting säger honom att något av värde kommer att äga rum.
”Och vad fan menar du med det egentligen?”, hugger Matteus tillbaka med en arg röst, men leendet som strålar ut ur hans ögon skvallrar om att han inte alls är arg.
”Nä, jag tänkte bara på att ifall vi summerar ihop alla de gånger du och jag varit på fest, så är det du som flest gånger har behövt min hjälp för att ta dig hem”
”Pfft, lille vän, skulle inte tro det va. Det är du som legat hjälplös på golvet och krupit runt på alla fyra, inte jag”
”Ohnej”
”Ohjo, minns du inte sportlovet i åttan?”, säger Matteus och därmed vet de båda om att diskussionen är över. Christoffer har förlorat.
Sportlovet i åttonde klass. Lite mer än halva tiden av högstadiet hade passerat och måndagen, den fria veckans början, spenderades hemma hos Christoffer. De två pojkarna, eller ifall man frågade dem själva på den tiden, männen satt nersjunkna i den utslitna och ytterst bekväma soffan som stod placerad i korridoren utanför nyss nämnda pojkes rum. I deras händer var två kontroller placerade, två grå dosor med röda A- och B-knappar. De satt och spelade det enda spel, enligt deras åsikt, man kunde sitta i timmar för att spela; Super Mario Bros 3.
Som vanligt var det Matteus som var player one, vilket betydde att det var han som var Mario medan Christoffer, som alltså var nummer två, var Luigi. Alltid samma ordning, Matteus först, Christoffer sedan. De kom längst på det viset. De klarade varannan bana var, om de inte dog av ren slarvighet det vill säga, fram till den fjärde världen, där brukade de få det lite svårare att passera banorna och fortsätta kampen om att komma fram för att rädda den rosaklädda prinsessan.
Det här lovet satt de där, i soffan, och spelade Super Mario, värld tre, bana fem, eftersom de inte hade något bättre för sig. Det fanns ingenting de ville hitta på att göra.
”Seriöst, det måste ju finnas någonting som vi kan roa oss med under detta lov, eller?”, frågade Christoffer då Matteus just hoppat upp i de snurrande bilderna, det såkallade målet för banan, och lyckats, som nästan alltid, träffa den bästa av bilderna - stjärnan. Tre stjärnor i rad gjorde att man fick fem extra liv och det bra med just stjärnan var att den var den lättaste att träffa. Bara att ta sats, håll ner B-knappen och tryck på högerpilen, direkt då man såg de svarta vertikala taggarna, som sedan övergick till att göra hela skärmen svart, och så hoppade man precis innan man var direkt under bildsnurran.
”Uppenbarligen inte. Annars skulle vi väl ändå aldrig sitta här”, svarade Matteus och de lät sina blickar söka varandras en ytterst kort stund innan de båda brast ut i skratt.
”Vi kan alltid sitta här i min soffa och spela Super Mario”, sade Christoffer, med ett leende, som förklaring till den plötsliga skrattattacken. Inte för att de själva inte förstod varför de skrattade, utan för att de hade varit med om att folk stått och tjuvlyssnat på den alldeles för många gånger, därför ville han vara lite vänlig så att de kunde få en chans att förstå.
”Men kom igen. Vi måste ju stöta på någon mänsklig varelse ifall vi pyser ut”
Sagt och gjort. När Matteus stängde av TV-spelet och rullade ihop sladdarna till dosorna passade Christoffer på att gå och sminka sig, för var det något han inte gjorde så var det att visa sig utomhus bland en massa folk i sitt nakna ansikte. Att Matteus kunde få se honom hur mycket som helst med eller utan smink var en självklarhet. De var ju bästisar.
De två pojkarna gick ute på trottoaren på väg in till centrum i hopp om att finna några trevliga typer och var, för ovanlighetens skull, otroligt tysta. Sade inte många ord till varandra, utan gick där, sida vid sida och lät tankarna andra fritt på varsitt håll.
”Nämen tjena vafan!”, skrek en manlig röst glatt, som de inte kunde pussla ihop med ett bekant ansikte, när de gick förbi en liten klunga med människor. Av den dåliga balansen och de höga rösterna kunde de enkelt konstatera att folket var extremt alkoholpåverkade.
”Eh,… hej” Det var ytterst nära att Christoffer började fnittra, ja, fnittra, otroligt manligt, av Matteus frågande och samtidigt jag-bryr-mig-inte-om-dig-så-lämna-mig-ifred tonfall på ”hejet”.
”Ni ser ut att ha de förbannat tråkigt. Häng me oss till Lundberg. Han har fest”, fortsatte rösten i samma höga klang och Christoffer och Matteus såg på varandra i en kort sekund innan de med en nick hakade på och därmed gjorde klungan med människor lite större. För ett ögonblick for minnet av Malmöresan förbi i pojkarnas huvuden och tittade man riktigt noga kunde man urskilja ett litet leende på de bådas läppar.
”Sååå, hur gamla e ni småtomtar då?”, undrade människan sluddrigt när de gått en bra stund och de båda börjat tvivla på att de verkligen gjort rätt då de beslutade sig för att följa med hem till denna Lundberg, men och andra sidan, så vad skulle de förbrukat sin tid på istället? Varvat Super Mario för säkert elfte gången?
”Vafan, småtomtar?!”, fräste Matteus frågande fram och sällskapet de vandrade tillsammans med vände sig om och såg förvånat på den nyblivet arga Matteus, men Christoffer var van. Han visste att sin bästa vän avskydde att bli sedd som liten.
”Ja, ni e ju så små, som småtomtar”, förklarade killen och skrattade högt åt sitt, enligt honom, finurliga skämt utan att ta någon notis om Matteus ilska.
”Vi är fjorton, och vad heter du egentligen?”. Christoffer svarade på hans förfrågan, för att undvika att Matteus tappade humöret, och passade samtidigt på att ställa en egen fråga.
”Jag, du undrar va ja heter? Christoffer nickade.
”Jag heter…”. Han gjorde en paus och såg på nykomlingarna. ”Snälla, Mattias, mitt namn är hemligt, men du kan kalla mig för Skorpan”, fortsatte han och brast ut i skratt. Ett skratt som smittade av sig på både Christoffer och Matteus, som återfått sitt glada humör.
Repliker ur filmen om Bröderna Lejonhjärta var något som de senare skulle få reda på att Skorpan, som han faktiskt tilltalades av alla hans vänner, använde väldigt ofta.
”Ja, nu är vi framme”, sade Skorpan då de kom fram till ett gult hus med vita knutar, varifrån det spelades hög musik, någon av alla de sönderspelade låtarna man tvingades höra på radion, och ett tjugotal människor som stod utanför och snackade.
”Detta mina vänner, är Lundbergs Place – drick och sup och gör va fan ni vill”, förklarade Skorpan som avslutning innan han försvann in i folkmängden.
Christoffer såg på Matteus och flinade.
”Nu hittade vi i alla fall något att göra”, skrattade han fram och började gå in mot huset med Matteus hack i häl.
”Ja, för fan”, stämde pojken som brukade mer svordomar än de allra flesta, in och roffade åt sig två oöppnade ölburkar. Den ena gav han till Christoffer och den andra öppnade han själv och klunkade i sig.
Christoffer visste inte hur många öl och cider han druckit, men alldeles på tok för många var det i alla fall. Det kändes som om hela hans värld snurrade runt och runt och aldrig tycktes stanna. Faktum var att illamåendet som just tagit över hans sinnen höll på att göra honom galen. Måste hitta en toalett eller likande att spy i. Det blev ingen toalett som blev hans spyplats.
”Fy fan vad äckligt!”, skrek en röst från andra sidan rummet. Flera stycken rusade därifrån, men något sade Matteus att han skulle göra precis tvärtom. Han gick mot de springande ungdomarna och fann en tjej och en kille liggandes på golvet. Tjejens kläder var helt täckt av spyor, delar av håret och ansiktet lika så, och stanken spyorna utsöndrade skapade kväljningar hos Matteus. Det tog honom några sekunder innan han insåg vem pojken i de sotsvarta ögonen var och när han väl gjorde det började han asgarva.
Christoffer såg upp mot sin skrattande vän och hans ögon talade tydligt om att han skämdes, otroligt mycket och att han ville ha hjälp att ta sig därifrån, lämna tjejen han just spytt ner.
Efter den kvällen var det inget snack om vilken av Christoffer och Matteus som gjort bort sig mest på en fest.
”Hallå, jorden anropar Christoffer”. Matteus röst får Chistoffer att vakna upp ur sina tankar och se frågande på sin vän.
”Vad fan tänkte du på egentligen? Du började flina och rodna och allt vet i fan. Ifall jag inte kände dig skulle jag tro att du står och drömmer sexdrömmar mitt på ljusa dagen”. Huvudet fyllt av sex, ohyes.
”Vill du verkligen veta vad jag tänkte på, käre Matteus?”
”Ja”
”Den stackars flickan jag spydde ner”. Svaret får de båda att flina och efter en snabb blick på klockan slänger Matteus sin arm över hans axlar och tillsammans börjar de gå mot salen där de ska ha sin svensklektion.
Eran del av det hela kvar nu.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | idantica - 17 aug 09 - 15:58 | | åh vad jag älskar det här! så himlans bra! du skrivet på ett så vackert men samtidigt inte tillgjort sätt, utan helt enkelt bara väldigt, väldigt bra. Me like! | | EMORAiNBOW - 17 aug 09 - 11:44 | Och här sitter jag och är beredd att hålla med Haley i varenda stavelse. Ditt språk är den största anledningen till att jag fastnat för det du skriver eftersom det är unikt i sig, att sen historien är ruskigt spännande och intressant är den andra anledningen. Det är något man inte läst om förut och den innehåller en hel del plus att mystiken alltid finns kvar, vilket gör att jag sitter och flämtar upphetsat när ett nytt kapitel kommit ut.
Du äger!!!! | Boegapa - 15 aug 09 - 02:57- Betyg:  | HAHAHAHAHAHAHAH, SMÅTOMTAR! X'D
<3 | | WalkingTheDemon - 14 aug 09 - 19:24 | | Bra :D | | bexis - 14 aug 09 - 17:26- Betyg: | | waaaagaaaaahh!!! lägg upp mer annars dör din kaktus! *stiirar på dig med onda ögon* | | VampyrenSamantha - 14 aug 09 - 17:10 | Nämen stackars flickebarn xd
Nu står vi emot alkohol, iofs har jag gjort det sen jag var 3, men iaf!
Men många kramar och pussar på dig för din talang :D | | NeMriA - 14 aug 09 - 16:43 | wuuuuuuh! :D
jag blir alltid så glad när jag ser att du har lagt upp en ny del o.o
men men, hoppas nästa del kommer snart , muhah |
|
|
|
