En svag doft av vanilj {Del 26 |
Sådär då. Här kommer en lång, hastigt nerskriven överdramatisk del som jag knattrade in på datorn i natt :) Ni får ursäkta att den innehåller mycket dramatik och utropstecken, men jag kände att berättelsen var i desperat behov av en explosionsartad händelse.
Sen kan jag också meddela att denna story leder mot sitt slut! *Skratta eller gråta?*
Jag bedömer det som att jag har ca fyra till fem delar kvar att skriva, men ni vet hur jag är vid det här laget (A) Saker får gärna gå långsamt fram och ha många detaljer, så det skulle lika gärna kunna bli 10 delar xD
Jag känner att jag liksom börjar tröttna lite, och vill inte komma till den punkten då jag sitter och skriver för att jag "måste" eller kanske till och med överväger att lägga ner den. Så jag har med viss hjälp (<3) tänkt ut ett litet slut som jag tycker om och gör nu mitt bästa för att få ner det svart mot vitt.
Hoppas ni tycker om delen, trots att den är... öh... ja. TAla om det för mig när ni har kommit på vad den är. Gärna i en liten kommentar där nere (A)
Kapitel tjugosex
What goes around comes back around
Det gick en hel vecka utan att någonting hände. Ville hörde inte av sig. Emil höll sig på långt avstånd från mig. Jag och mamma pratade knappt med varandra, och jag drog mig undan alltmer från Nadja och Line. Det kändes så konstigt och fel att umgås med dem. Som ett parallellt liv där jag egentligen inte borde vara, och jag tänkte i princip bara på Ville.
Ju längre tid som jag hade för mig själv, desto större blev min längtan efter honom. Jag saknade hans sneda, lite överlägsna leende. Hans dryga kommentarer. Hans sätt att se på mig. Hans självsäkra beröring. Hans spännande smaker. Dofter. Allt.
Jag kände mig som fångad av honom. Fick en känsla av att ha gått rakt i den fälla som alla hade varnat mig för. Hade bitit rakt i kroken. Blivit lockad av betet, och nu satt jag fast.
Sju dagar efter sista gången jag hörde av honom, var jag alldeles tom i huvudet och det enda jag kände mig säker på var den smärtande känslan av att inte ha någon aning om var han var, vad som försiggick eller hur det låg till mellan oss.
Jag satt ensam vid en av bänkarna i korridoren med näsan begravd i en halvfärdig uppsats under lunchtimmen och försökte komma på hur jag skulle formulera nästa mening, när jag plötsligt kände hur någon stod och lutade sig över mig mig.
Jag slet blicken från pappret och såg försiktigt upp på personen framför mig. Det var Nadja.
”Hej”, sa jag förvånat.
”Hej”, sa hon, betydligt mer sammanbitet.
Jag rätade lite på mig där jag satt. Jag samlade ihop mina papper och såg sen frågande på henne.
”Är det okej om jag sätter mig?” frågade hon och nickade menande på den tomma bänkplatsen bredvid mig.
”Ja absolut.”
Hon nickade beslutsamt och gick runt bordet hon hade lutat sig mot för att slå sig ner till vänster om mig. Jag vred mig åt hennes håll, så att jag kunde se henne i ögonen.
”Vi har velat prata med dig ett tag”, sa hon allvarsamt utan att bryta ögonkontakten vi hade.
”Okej…?” sa jag trevande. ”Vilka är ’vi’”?
”Jag och Line.”
”Jaha”, sa jag och kände mig lite dum. ”Vad… Vad ville ni prata om då?” fortsatte jag sen.
”Dig”, sa Nadja med samma oroväckande tonfall som innan. För första gången släppte hon mig med blicken och såg snett framför mig, lite fundersamt, innan hon tillkännagav: ”Och lite om oss också kanske.”
”Visst”, sa jag, svalde och nickade. ”Vadå då? Är det något särskilt?”
Nadja var tyst en kort stund. Hon verkade fundera på hur hon skulle lägga fram sitt ärende för mig.
”Ja. Det känns som att du är ledsen. Arg eller besviken eller något. Så först undrar vi nog mest om vi har gjort någonting?”
Jag höjde förvånat ögonbrynen och såg på henne, innan jag skakade frenetiskt på huvudet.
”Nej, verkligen inte”, sa jag ärligt. ”Varför tror ni det?”
”Jamen, vi tycker att du har blivit mer svåråtkomlig den senaste tiden. Vill inte prata med oss eller någonting, och varje gång vi frågar dig något så är det som att du är någon helt annanstans. Har det hänt någonting, Ellen? Har det hänt något mellan dig och Ville?”
Jag svalde hårt och fick anstränga mig hårt för att inte slå ner blicken.
”Nej… Alltså… det är klart att det hade kunnat vara bättre mellan oss just nu, men det har inte varit någonting särskilt. Varför undrar du det?”
”För att…” Nadja tystnade. Jag kunde se hur hon bet sig i underläppen och tittade ner i bordet medan hon drog in ett djupt andetag. ”Jo, Line sa att du och Emil hade bråkat. Emil hade tydligen berättat att du blivit helt förändrad sen allt det här med Ville. Jag vet inte om Line överdrev när hon återgav samtalet de hade haft, men… ändå. Ellen, om det är någonting så vet du att du kan prata med mig? Jag bryr mig inte om du är med Ville eller Rasmus eller någon annan heller för den delen, jag vill bara att du ska må bra…”
Nadjas ögon var fulla av omsorg och oro. Jag blev alldeles rörd av att möta hennes blick, och kände hur det brände bakom ögonlocken.
Nog för att Nadja alltid hade varit den oseriösa av oss. Hon gjorde vad som föll henne in utan att ägna en tanke åt konsekvenserna, och jag hade inte alltid beundrat henne för det. Men hon var varm och känslosam. Hon brydde sig verkligen om sina vänner, och jag fylldes av en behaglig värme när jag såg henne i ögonen.
”Förlåt”, var det enda jag fick ur mig. Jag kände hur ett leende tog plats på mina läppar medan jag såg på henne, och jag kände starkt att jag var skyldig henne en förklaring. ”Förlåt. Jag har betett mig som en idiot. Det har bara varit… så mycket nu. Jag vet inte vad som händer riktigt med mig. Allt är en enda röra, men jag borde inte ha gjort som jag gjort. Jag borde inte ha struntat i er.”
”Men det är ju vi som ska be om ursäkt, gumman. Vi borde ha sett mer. Borde ha brytt oss och reagerat istället för att låta dig springa iväg och gömma dig. Förlåt. Jag lovar att aldrig göra det igen”, sa Nadja.
Jag kunde bara le ett tårögt leende och lägga armarna om henne. Hon drog mig hårt intill sig och begravde ansiktet i mitt hår.
”Du är bäst”, talade jag om för henne med hakan lutad mot hennes axel. ”Du är verkligen bäst.”
Hon svarade inte, utan höll bara kvar mig i sin kram. Efter en stund när hon ansåg sig vara färdig, lossade hon försiktigt greppet om min hals. Hon drog med ett finger under ögat för att få bort det mesta av tårarna som förmodligen hotade att tränga fram.
”Du får inte bli för lättad än”, sa hon sen och ruskade lite på axlarna.
”Okej?” sa jag frågande och såg på henne med en oförstående blick.
”Jag har en sak jag måste berätta för dig. Jag önskar att jag slapp, men jag tror att det är bättre att det kommer från mig än att du får höra det på omvägar sen. Fast du måste lova att inte bli alldeles galen.”
”Jag lovar”, sa jag spänt utan att ha en aning om vad nästa avslöjande skulle bli.
”Det är med största trolighet sant, men jag garanterar ingenting. Det är därför jag berättar för dig, för att jag inte är säker alltså…”
”Vad är det?” frågade jag otåligt.
Nadja tog ett djupt andetag och slöt ögonen kort innan hon slog upp dem och stirrade rakt på mig.
”Det är Ville”, sa hon sen sammanbitet. ”Han har varit med en annan.”
Det var som att orden jag och hon just hade utbytt med varandra, alla vänskapsförklaringar och lovord, var som bortblåsta. Betydelsen hade försvunnit ur dem på bara ett par sekunder, och jag fullkomligt rasade inombords.
”Jag fick höra det av Miranda”, fortsatte Nadja innan jag hann invända. ”Hon hade varit på en fest i helgen, där någon hade kommit på Ville och en tjej med att ha sex i duschen. Jag vet inte om det var mer än bara sex, men jag tyckte ändå att du borde få veta.”
”Du ljuger”, var det första jag kom mig för att säga.
”Nej, Ellen. Det gör jag inte. Jag tror att nästan alla vet om det nu. Jag visste inte hur det var mellan er så jag tänkte att du kanske ville…”
”Ville skulle inte göra något sånt mot mig. Vi har… Vi är… Han…”
Jag letade febrilt i tankarna efter någon sorts förklaring. Ville hade haft sex med en annan tjej på en fest. Han hade inte sagt ett ord till mig på en hel vecka, och det första jag får höra är detta. Det kunde inte stämma. Han skulle inte vara så svekfull, inte skulle han?
Vi var ju ett par. Det var ju jag och Ville tillsammans. Ville och Ellen, Ellen och Ville. Det var vi. Vi. Eller betydde det ingenting för honom?
Det enda jag kunde komma att tänka på var att Nadja ljög. Hon var avundsjuk och hittade på det här idiotiska ryktet för att jag skulle dumpa honom.
Vilken förklaring som helst skulle duga för mig i det ögonblicket.
”Du ljuger”, sa jag igen.
”Nej, Ellen lyssna…”
”Du är bara avundsjuk!” slungade jag ur mig. ”Du vill ha honom du med, och är avundsjuk på mig för att han faktiskt tycker om mig. Vad fan är du för kompis egentligen? Kommer med det här och tror att jag skulle kasta honom åt sidan bara för att… bara för att du vill ha honom!”
”Jag vill inte ha honom?! Ellen, jag skulle aldrig… ” försökte Nadja komma in, men jag vägrade lyssna på henne.
”Du har alltid tyckt att han var snygg! På festen, när Rasmus hade vunnit fotbollsmatchen. Då sa du det. Du sa att han var snygg och att du skulle göra vad som helst för att få vara med honom en natt…”
”Det sa jag ju inte!” avbröt hon mig ilsket.
”Du menade det! Du är så…”
Jag fann inga ord, och hon var inte sen med att ta tillfället i akt. Hon var också arg.
”Jag försökte bara varna dig! Förlåt så jävla mycket då men jag försökte ju bara få dig att fatta att någonting är fel innan du blev helt krossad igen. Men om du nu tror att Ville Nilsson faktiskt älskar dig så spring hem till honom och fråga. Fråga vad han gjorde i duschen tillsammans med Viktoria i lördags natt! Gör det så ska vi se vad han svarar. Så får vi se vem som har rätt!”
Det första jag gjorde när Nadja hade försvunnit bort var att samla ihop mina saker, slänga ner dem i väskan och sätta av i full fart ut genom skolans portar i riktning mot Villes lägenhet. Jag kunde inte tro att det Nadja hade sagt var sant, samtidigt som jag visste att alla de anklagelser som jag hade kastat mot henne inte var rättvisa.
Jag tog mig till Ville på mindre än en kvart. Jag rusade uppför trapporna och kastade mig över ringklockan på dörren. Skunken skällde våldsamt innanför dörren, och jag tryckte in klockan en gång till.
Så fort dörren öppnades tryckte jag mig in, förbi Ville och vände mig om i hallen så att jag stod bara några decimeter framför honom.
”Är det sant?!” sa jag gällt.
”Vad?” frågade Ville oförstående och såg frågande på mina rödkantade ögon.
”Att du har du haft sex med någon jävla Viktoria?!” gormade jag ursinnigt och ställde mig omedvetet på tå för att komma mer i jämnhöjd med honom.
Han höjde förvånat på ögonbrynen och såg nedvärderande på mig. Jag kände ilskan stiga inom mig i jämn takt med tårarna.
”Vem då?” frågade han efter en alltför lång tystnad.
”Du vet vad jag snackar om. Alla pratar ju om det! Det är sant eller hur? Du satte på henne i en jävla duschkabin…”
”Jaha. Det där”, sa han och gjorde en avfärdande gest med handen.
Jag drog panikslaget handen genom håret. Det här gick inte. Det kunde inte vara sant. Det fick inte hända.
”Vad fan är det med dig? Du ser ju ut som ett vrak?” frågade han obekymrat samtidigt som han halade upp ett cigarettpaket ur fickan.
Jag satte ena handen för pannan och försökte kväva min egen gråt. Jag blundade hårt och försökte registrera de hundratals tankar som for igenom mitt huvud utan att lyckas.
Han hade svikit mig.
”Vi var ju för fan tillsammans?!” skrek jag och såg upp på honom. ”Betyder det ingenting för dig?!
Han drog upp en cigarett ur paketet och tände den med en tändare som låg på en hylla på väggen. Han drog ett bloss och ryckte på axlarna medan han andades ut den vita röken.
”Varför skulle det göra det?”
Han hade lika gärna kunnat slita ut mitt hjärta och stampat på det. Det hade bildligt talat haft precis samma effekt som hans ord hade på mig.
Jag hade ingenting att svara på hans kommentar. Jag kände mig fullkomligt förstörd inombords, och ville helst av allt bara försvinna från jordens yta.
Jag tog ett steg tillbaka. Öppnade munnen för att säga någonting, men ångrade mig och stängde den igen. Inom mig stormade en tornado av känslor.
”Jag trodde…” började jag, men var oförmögen att avsluta meningen.
”Vad trodde du?” frågade Ville med övertydlig röst, såsom man pratar till ett barn. Han drog ett nytt bloss på cigaretten. ”Att du var speciell? Att vi hade någonting särskilt? Att allting var bra?”
Jag var bara tyst och tittade på honom med stora ögon, samtidigt som han krossade mig. Totalt.
Ville rynkade på ögonbrynen och såg på mig med en blick jag aldrig hade sett hos honom tidigare.
”Tror du verkligen att du är viktig för mig?”
Innan jag hann reagera, tänka efter eller stoppa mig själv, hade jag höjt handen och låtit den vina rakt över hans högra kind.
Raseriet sköljde över mig. Jag kände mig hemsk. Trasig och utnyttjad.
Hans ögon var slutna där han stod framför mig. På kinden fanns en svag, röd markering av min örfil, som säkert inte hade varit särskilt hård, men ändå gett utlopp åt mina känslor.
”Du var ju speciell för mig!” sa jag gråtfärdigt.
Han andades tungt. Verkade ta in mina ord, men sa ingenting. Det var en evighetslång tystnad mellan oss. Han blundade, jag såg. Jag betraktade hans skarpa ansiktsdrag. Beundrade det samtidigt som jag ville avsky det.
Sen började han prata igen.
”Fattar du inte?” sa han tyst utan att slå upp ögonen. ”Förstår du inte hur det kändes för mig när du…”
Ville tystnade. Jag såg på honom utan att förstå någonting. Plötsligt öppnade han ögonen. Borrade sin iskalla iris djupt in i min och begravde mig i skuldkänslor.
”Varför funderar du ens över det här? Du sa ju själv att du aldrig skulle ha några känslor för mig, så vad fan bryr du dig för?”
Jag var alldeles stel. Stilla och förstenad stod jag framför honom, och tvingades själv att inse sanningen. Jag förstod vad jag kände, insåg mina fel.
Stammande och torr i munnen, särade jag läpparna och tvingade stämbanden att skapa ord.
”För att jag… kanske… typ… är lite… kär. I dig.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Rosapapper - 17 aug 09 - 22:27- Betyg:  | | Gud, hur ofattbart bra du skriver:O! | | Sidewinder - 17 aug 09 - 16:32- Betyg: | Shit, här händer det saker :D
Vilket ösigt avsnitt, och som vanligt slutar du på ett sätt som gör att man vill veta hur det gåååår sen :P
(Ville är en knäppis men visst går det få fason på även en sådan? :P) | | because - 16 aug 09 - 23:44- Betyg: | Alltså.. *tar ett djupt andetag för att inte få ett raseriutbrott* jag HATAR ville! (fast ja älskar honom..typ..lite också)
VARFÖR gör han såhär??!?!??! dumma fina ville :(
mejla nästa! <3 | | radioaktiv - 16 aug 09 - 22:23- Betyg: | | VILLE: :D *dregel* | | anna_921 - 16 aug 09 - 10:19 | | Du måste bara mejla nästa =) | | vemvet - 15 aug 09 - 20:32- Betyg: | | JÄVLA VILLE, gud vad jag älskar honom endå. | | littledreamer - 15 aug 09 - 17:18- Betyg: | Stackars Ellen!! Fantastiskt skrivet, men jag tkr synd om stackars flickan "/
Hoppas att allt löser sig så småning om för henne. Ville är en riktigt hård typ.
Skriv mera! :D<3 Maila när nästa del finns ute att läsa <3 | | frdrik - 15 aug 09 - 13:03 | | Har jsut läst alla delar, otroligt välskrivet. Älskar den! | | MoRoTpOwEr - 15 aug 09 - 11:40 | ett ord racker !
Kossa ! | | ackbarian - 14 aug 09 - 22:02 | | jättebra :) hoppas att dom gör slut nästa! | | prickigthallon - 14 aug 09 - 21:47- Betyg: | | AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!! !! | | purs_08 - 14 aug 09 - 20:13- Betyg: | | åh får panikångest på ville Jag vill banka vett i huvet på honom sen jävla idioten....nej nu ska jag komma till den braiga biten, FAN KVINNA hur kan man skriva så som dig det e som att du har skrivandets superkraft eller något sånt. mejla opch jag lovar att inte balla ur när jag läser nästa del (A) :D | | JessicaKarlsson - 14 aug 09 - 19:44- Betyg: | o__O men fan.. dumma VILLE!!
men jag blir så avundsjuk för du skriver såå jävla bra!! :o
mejlaa :D | | PsychicPlay - 14 aug 09 - 18:49- Betyg: | MEN JÄVLA ViLLE!!!!!!
GAH! han kan ju inte bara vara otrogen sådär
när hon är kär i honom & allt. *frustrerad*
annars, sjukt bra som vanligt. <3 | | snovit1 - 14 aug 09 - 17:56- Betyg: | Dem är perfekt :o
Ellen, hon skulle ju inte få några känslor för han :( och han ska inte vara sån player :( men jag älskar denna delen, som alla andra :) Meila gärna nästa :)<3 | | SilverAndCold - 14 aug 09 - 17:00- Betyg: | jag.
hatar.
dig.
atm.
</3
(jag vill säga att det var bra skrivet och inte alls för överdramatiskt men... eftersom att du... gjorde det överdramatiska till en... scen som jag... inte alls tyckte om... så TÄNKER JAG INTE SÄGA NÅGOT MER) | | NeMriA - 14 aug 09 - 14:10 | o_____________________________________o
*error, error, återkommer vid nästa kapitel* |
|
|
|
