Älskling, låt oss glömma det förgångna ~6~ |
Julia här som har skrivit den här delen. Well. Jag ber lite smått om ursäkt sådär för den lilla förseningen (Men jämför man med Linnéas fördörjning så var mitt INGENTING xD Mahah *Nöjd*) Iallafall ligger del sex här nu och jag hoppas ni vill läsa :)
Mvh
Julia
Kapitel sex
But since you been gone I can breathe for the first time
Jag tog tjugo över sju bussen från Berggrundsvägen precis utanför lägenhetsområdet där jag bodde. Jana hade sagt att alltihop började klockan åtta, så jag skulle komma rätt bra i tid.
Att döma av antalet passagerare på bussen var det inte bara mitt gymnasium som skulle ha en sån här tillställning just den kvällen. Runt om mig satt massor av ungdomar i samma ålder, som verkade upprymda och festfixade.
Jag sneglade ner på min kropp och undrade om stora jeans och en v-ringad, vit t-shirt var för vardagligt. Jag hade den svarta hood-tröjan också, eftersom att det trots allt var rätt kyligt utomhus.
Jag suckade uppgivet och drog slutsatsen att det i vilket fall var för sent att ändra på nu, och drog fram mp3spelaren ur fickan, innan jag tryckte in hörlurarna i öronen och pressade igång musiken.
Introt till Yellowcards låt Gifts and Curses brusade på låg volym I mina öron och jag blundade medan jag skruvade upp volymen lagom till att basen stämde in.
Jag noterade höjningar och sänkningar i musiken, memorerade dem och njöt.
När sången väl drog igång lutade jag huvudet mot fönstret och lyssnade uppmärksamt på texten.
När det bara var tjugo sekunder kvar på låten, kände jag en hand på min axel. Jag, som inte alls hade varit förberedd, ryckte förskräckt till innan jag vred mig åt höger och såg vem som stod där.
”Tjenare!” sa Anton med ett stort leende.
jag såg förvånat på honom. Hans bruna hår såg kladdigt ut av gelén han hade satt i, och stod åt olika håll på ett väldigt stylat sätt. Han hade samma jeans på sig som han hade haft första dagen i skolan, och till det en svart skjorta med smala, knappt synliga, vita streck på.
”Hej”, sa jag och log tillbaka mot honom. ”Hur är läget?”
”Läget är great”, sa Anton och slog sig ned på det lediga sätet bredvid mig.
Jag stängde raskt av mp3n och snurrade ihop hörlurarna innan jag stoppade tillbaka dem i fickan.
”Soft”, sa jag och gav honom ett snabbt ögonkast.
”Jag antar att du ska på festen?” fortsatte Anton i frågande ton.
”Japp”, sa jag och nickade för att bekräfta det.
”Då kanske vi kan göra sällskap?” föreslog Anton. Han höjde lite på ögonbrynen och la huvudet en aning på sned.
”Absolut”, svarade jag och vi utbytte en blick av outtalad samhörighet.
Det var inte förrän vi klev av bussen tillsammans med alla andra i vår ålder på bussen, som jag började fundera på vad exakt detta var för tillställning.
Vi hade klivit av vid Hammarbacken, som var hållplatsen närmast stranden och följde bara strömmen av sextonåringar.
”Ska vi verkligen till samma ställe allihop?” frågade jag Anton och sig mig förvirrat omkring.
”Jag antar det”, sa Anton med en kort axelryckning. ”Det är ju ändå några skolor som är med och deltar.”
Jag såg på honom med hopdragna ögonbryn.
”Vad menar du?” frågade jag som inte förstod någonting av vad han sa.
”Jamen, det är ju flera skolor som har gått samman”, förklarade Anton medan hopen av ungdomar omkring oss skingrade sig lite och istället bildade tydliga grupper. Vi nådde brynet av skogen som man var tvungen att ta sig igenom för att komma fram till stranden.
Anton fortsatte.
”Jo, men det är ju vårt gymnasium dårå, och sen har jag hört att Backa Gymnasium ska komma. Och sen var det väl något till också…”
Men Anton hann aldrig komma på vilken den sista skolan var, för innan han hann tänka klart avbröts vi av en hög röts över myllret som fick mina nyligen väckta farhågor bekräftade.
”Vicko!” ropade den kalla rösten och jag kände hur jag frös till is där jag stod. ”Ey, Vincent!”
Anton, som hade lagt märke till min plötsliga uppstanning, slutade gå han också.
”Är det dig de ropar på?” frågade han. ”Känner du någon annan som ska hit?”
Jag skakade på huvudet och spanade omkring mig på jakt efter minsta skymt av den vit-blonda kalufsen som jag befarade skulle dyka upp när som helst.
Och mycket riktigt skymtade jag bara några sekunder senare det platina blonda hårrufset, och det skarplinjerade ansiktet.
”Nej, nej, nej, nej, nej… Fan!” mumlade jag och kände paniken sprida sig i kroppen.
”Vad är det?” undrade Anton nyfiket och ställde sig på tå för att få översyn över havet av hela bygdens ettor.
”Inget”, sa jag sammanbitet och tog tag i hans stora skjorta innan jag började dra honom därifrån.
”Vincent?!” ropade den välbekanta rösten igen, men nu på närmre håll, vilket triggade mig till att öka på stegen.
”Låtsas inte höra”, väste jag till Anton utan att släppa taget om hans skjortärm.
Med min lediga hand drog jag snabbt upp huvan på hooden och hukade mig ner en aning i ett misslyckat försök att komma undan.
”VINCENT!”
Rösten kunde inte vara mer än några få meter ifrån mig, och jag tävrstannade.
Han fick inte vara här. Inte nu. Inte den här kvällen.
Detta var ju min nya chans. Chansen att skaffa nya vänner och bli oberoende av honom. Skulle han vara där mitt bland alla nya ansikten, så skulle också allting förstöras. Han skulle knäppa med fingrarna och jag skulle inte ha en chans att komma undan. Jag skulle återigen bli hans hund som lydde varenda order, för jag hade inte mod nog att stå emot honom.
Jag vände mig långsamt om. Som i slow motion såg jag Antons alldeles nollställda ansiktsuttryck. Han hade också stannat. Och sen, ögonblicket senare stod jag öga mot öga med honom.
Han som en gång var min bästa kompis. Som bara innan sommaren fått mig att göra saker jag inte ville.
Zacke.
”Tjenare Vicko!” sa han, och på hans smala läppar bredde ett leende ut sig.
Hans hårda mörka blick borrade sig rakt in i min och jag kände genast hur det blev svårare att stå upprätt medan han tittade på mig.
Men jag fick inte visa mig svag i hans närhet. Det var absolut förbjudet. Regel 1A när man hade med Zacke att göra. Är du svag, så är du död.
”Tja för fan”, tvingade jag ur mig just därför, och sekunden efteråt såg jag i ögonvrån hur Anton gav mig ett frågande ögonkast på min högra sida.
Zacke gav ifrån sig ett kort och hårt skratt, medan han grabbade tag i min högerhand med sin egen, och dunkade mig vänskapligt i ryggen med sin vänstra.
”Så jävla härligt att se dig!” sa han när han efter en liten stund hade släppt mig, och tagit ett steg bakåt igen.
”Ja, det var sjukt längesen”, sa jag, men kunde själv höra hur rösten var tung av lögn. ”Var har du de andra då?” fortsatte jag, och syftade på de två som hade varit svansen på Zackes – och till hälften mitt – lilla rasist gäng, Martin och Lenny.
”Äh, de är där borta någonstans”, sa Zacke obrytt och ryckte på axlarna samtidigt som han gjorde en gest med tummen över axeln.
Jag gav ifrån mig ett förstående läte, och nickade i brist på annat att göra.
Det blev en kort stunds tystnad, och jag kunde nästan känna hur förvirrad Anton var där han stod bredvid mig. Jag misstänkte att jag förväntades presentera Zacke och Anton för varandra, men det var som att tungan hade slagit knut på sig själv i min mun, för jag kunde inte uppbringa minsta lilla ljud.
Jag såg hur Zacke betraktade honom uppifrån och ner med ett överlägset uttryck i ögonen, och hörde hur Anton öppnade munnen för att säga något, men sen kom av sig och stängde den igen med ett mycket tyst och smackande läte.
”Tjena”, sa Zacke efter en evighetslång väntan, och räckte leende fram handen mot Anton.
”Anton”, presenterade sig Anton, och lät sig omfamnas på precis samma sätt som jag själv hade blivit tidigare.
Zacke knyckte kort med nacken när de hade släppt taget från varandra, och steg tillbaka till sin ursprungliga plats framför mig.
”Är ni här för att festa?” frågade han med samma pojkaktiga glimt i ögat som han alltid hade haft när vi kände varandra som bästa vänner.
”Typ”, rosslade jag fram, och hade ingen aning om hur jag skulle bete mig.
Zacke gjorde en knyck med nacken så att det nästintill vita håret flög ur ögonen på honom och han gav mig en menande blick med höjda ögonbryn.
Jag kände det som om någonting kröp upp längsmed min ryggrad. Jag ville vända om och gå därifrån. Komma så långt bort från honom som möjligt. Jag ville inte göra någonting jag inte kunde stå för sen.
Men jag räddades av att Zackes mobil började ringa.
Han gav mig en kort blick. Jag nickade, och han grävde fram telefonen ur fickan och vände sig om samtidigt som han svarade.
Jag var inte sen med att ta tillfället i akt. Jag grep tag i Antons skjortärm och drog genast med mig honom därifrån och försökte trycka mig in i folkmassans kärna för att undgå att bli sedd.
Anton gav mig en massa frågande ögonkast, men jag brydde mig inte om att förklara någonting för honom. Jag kände bara en oerhörd lättad över att ha sluppit undan.
Vi kom ner till stranden efter lite mindre än tio minuter. Det var redan fullt av folk, men ändå var det första jag fick syn på Janas lysande röda hår. Hon satt i sanden ett tiotal meter från vattnet bredvid en tjej som nästan hade lika blont hår som Zacke.
”Kom”, sa jag till Anton och drog återigen med honom, den här gången i riktning mot Jana och hennes kompis.
Vi var framme på ett par sekunder, och jag fick böja mig djupt ner för att kunna lägga en hand på hennes axel på grund av hennes korta längd.
”Hej”, sa jag och rörde vid hennes oklädda skuldra. Hon hoppade till vid min beröring med ett kort och gällt litet pip samtidigt som hon studsade upp på fötter.
Hon vände sig om och en ilsken liten rynka hade lagt sig mellan hennes ögonbryn, men den försvann nästan så fort hon såg mig.
”Gud vad du skräms!” klagade hon och gav mig en lätt knuff med ena handen. Jag rörde mig inte ens en centimeter, men bestämde mig för att inte kommentera det.
”Jag gissar att vi är kvitt nu då”, sa jag.
Hon sprack upp i ett leende.
”Förmodligen”, sa hon.
Efter två sekunders tystnad, la hon armarna om min hals och gav mig en hastig och lätt kram. Hennes lockiga hår snuddade vid mitt ansikte, och trots att hon drog sig bort från mig efter mindre bara en kort, kort stund, så dröjde sig doften av äpple och kanel kvar vid mig, och jag andades njutningsfullt in den.
”Så”, sa jag och harklade mig så fort jag kommit på mig själv med att bara stå och betrakta Jana, med ett fånigt litet leende på läpparna. Jag höjde frågande på ögonbrynen medan jag sträckte fram handen mot den blonda tjejen, som nu hade rest sig hon också.
Hon var väldigt översminkad, och liknade mer en fjortonåring än en sextonåring.
”Ja, det här är Mimmi”, sa Jana och lät smått besvärad.
Tjejen som hette Mimmi fattade min hand och gav mig ett stort leende, samtidigt som jag presenterade mig som Vincent.
”Jag vet”, sa hon och fnissade till.
Jana himlade med ögonen utom synhåll för Mimmi, och vände uppmärksamheten mot Anton.
”Ja”, sa jag som hade gjort likadant. ”Det här är Anton. Ni har ju träffats.”
”Hej”, sa Anton. Jag såg på honom och kunde inte undgå att lägga märke till att hans ögon var fästa på Mimmi.
Hon la handen för bröstet och öppnade munnen i någonting som väldigt uppenbart var spelad förvåning.
”Nej? Helt seriöst? Min förra pojkvän hette Anton!” Hon blinkade ett par gånger med sina tunga, övermålade ögonfransar. ”Vad gulligt!”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JessicaKarlsson - 11 aug 09 - 20:19- Betyg:  | meeeeegabra! :D :D :D
mejla. | | Lizzi92 - 11 aug 09 - 14:04- Betyg: | novellen är jätte söt :D Jag gillar den massor :D
Hoppas på en lite snabbare fortsättning den här gången ^^
Maila gärna när den nya delen är klar för att läsas :D <3 | | loppan24 - 10 aug 09 - 19:14- Betyg: | | Har läst igenom alla delar nu och gillar detta skarpt.. Skönt att läsa lite annat en alla fan fic som skrivs, plus att ni skriver riktigt bra! Mejla gärna när nästa kommer :) | | Rosapapper - 10 aug 09 - 16:56- Betyg: | | Jättebra:D! | | purs_08 - 10 aug 09 - 10:45- Betyg: | | jag har skrivit en liten sång till er den heter mimmi... HATA HATA HAT LILLA MIMMI HATA MIMMI... ehm ah den går så hela tiden men ah ni skriver för jävla bra :D | | Sandra353 - 9 aug 09 - 21:15- Betyg: | ohhh så bra, jag har längtat efter den här novellen :)
Supoerduper bra :D:D:D:D:D
:) mejla nästa? | | JennnyJ - 9 aug 09 - 21:08- Betyg: | Underbart skrivet, man bara sitter här och ler :D
Men jaa, Zacke är läskig ju!! :O :| .. får fram bilden av han där i Napola (?), men lixom... en riktigt OND sådan :O *rysa*
Väldigt underbart bra skriver, jag älskar den här!! :D
Såå, skriva mer snart? :P *lite småkär i Vincent* (A)
Kram JvJ <3, LUUGNT en femma! :D |
|
|
|
