BRAVE = AFRAID [Kapitel 2] |
Den tunna jordlukten kittlade Meena's nosborrar. Hon visste att hon var vaken men orkade bara inte öppna ögonen. Men tillsist kunde hon inte hålla sig, och hon nös. Tassarna smekte varsamt den lilla svarta nosen innan hon morgontrött öppnade ögonen och såg sig om. Hon låg på en bädd av löv och andra växtsorter med kraftiga trädväggar omkring sig. Barken hade skalats av och man såg rivmärken lite överallt på dess vita hud. En kylig vind visslade igenom trädet och Meena rös när kylan stack henne under hårstråna. När väl vinden äntligen flugit förbi så vände Meena på huvudet. En grop av nerpressade löv och gräs låg där intill henne. Vart var Raiden?
Meena reste sig upp och gick försiktigt ut från det ihåliga trädet. Väl vid öppningen såg hon sig om. Trädet låg vid en glänta som hade kargad mark. Mestadels inga grästuvor växte i gläntan. Dock fanns det buskar, snår och träd runt den lilla gläntan. Då ingen fara syntes så gick Meena så tyst hon kunde ut från lyan. Löv rasslade ovanför henne och hon höjde blicken. Hon stelnade till. Gigantiskt högresta träd var som i en dunge runt omkring trädet. Många av träden var skalade av bark och hade rivmärken inristade i sig. Det var nästan spöklikt. Varför alla dessa rivmärken? Meena vinklade snabbt bak öronen och hon vände huvudet om. Hon kunde höra gräs som viskade när stråna stötte emot varandra och buskarnas knaster när deras löv rasslar och grenar bryts av. Ju närmare ljudet kom desto mer fick Meena's blod att isa. Hon skuttade snabbt tillbaka in i trädlyans skuggor och låg ihoppressad ner på bädden av växter med öronen försiktigt vinklade framåt för att hålla koll på ljuden utanför.
Kapitel 2
De vassa grenarna bet Raiden i pälsen men tillsist hade han kommit loss från buskens grepp. Vid den tidiga morgonen hade han stigit upp när skogen var färgad i orange av solens nyvaknade ljus. Den där valpen hade sovit som stocken själv de hade övernattat i. Det ihåliga trädet var säkert dubbelt så gammalt som de övriga omkring den i dungen men höll ändå, trots dess karga skinn, sig stark ifrån insekter, vind och regn. Dock hade den på något sätt blivit sådär ihåligt... Hur visste Raiden och han skulle nog aldrig få reda på det ty han talade ju inte med växtriket.
Irriterat så kliade sig Raiden med den vänstra baktassen upp mot manken och nacken för att bli av med grenarna som var ihoptrasslade i hans röda päls. Det högra bakbenet som fick ta vikten för att hålla bakpartiet uppe själv värkte smärtsamt. Skottskadan hade inte helat sig så fort och det var ibland då sårskorpan sprack och varmt blod började rinna från såret igen. Såret hade börjat blöda igen på morgonen och nu såg man förstelnat, svart blod på de förut röda pälsstråna. Men nu flög det inte flugor omkring såret längre, tack och lov. Det hade varit en riktig pest då de försökte slicka den blodiga sårskorpan med sina slokar. Raiden gav ifrån sig en fnysning då han inte lyckades få bort en del kvistar i pälsen och såg sig istället om i gläntan ifall någon var där eller förföljt honom hit. Fast, om någon hade förföljt honom hade han nog märkt det. Men man vet aldrig med den här ön. Raiden är en av de få djur som överlevde.. 'olyckan' för fyra år sedan och om de var några kvarlevande ännu visste Raiden inte. Många djur som överlevt hade blivit halvt eller rent av helt galna. Deras aggressioner var inte lika reserverade som Raiden's som lyckades hålla sin innersta ilska och hat inom sig. Dessutom, han hade bara varit en liten valp då 'olyckan' skedde och han hade väl inte riktigt lyckats få det där okontrollerbara beteendet så snabbt som resten av dem djur som säkert fått tillbringa halva sitt liv åt dem där hemskheterna...
Då allt verkade lugnt så gick Raiden fram mot lyan, men varsamt. Han ville inte dra för snabba slutsatser om att det var tyst och lugnt i skogen så han gick med långsamma steg mot det ihåliga trädet med öronen helt fokuserad på omgivningen, lika så om ögonen som spejade bakom trädstammarnas skuggor. Men så hördes ett plötsligt prasslande och Raiden ryckte till när han såg någon grå liten filur som kastade sig ut från lyan. En... grävling?
Kapitel 2
Meena hade varit fullständigt förstelnad i lövbädden. Hjärtat hade bankat oavbrutet hårt mot hennes lilla bröst och nervositeten i hennes huvud hade gett henne smärtsam huvudvärk. Men så hade hon hört den där fnysningen. Den hade låtit bekant... Försiktigt och långsamt hade Meena höjt huvudet för att se upp mot öppningen. Och mycket riktigt hade det varit en bekant fnysning, för där stod Raiden. Han hade varit den som räddat henne ifrån de där underliga djuren som går på två ben och har spottande, hemska grenar. Hur långt ifrån den platsen de var ifrån visste inte Meena men troligtvis väldigt långt då de hade kommit till denna trädlya sent på kvällen. Meena tänkte på vilken tur hon haft som inte fått någon träningsverk efter den promenaden.
Meena sken upp vid anblicken av Raiden. Hon reste sig snabbt på alla fyra och kastade sig ut från trädet i full fart mot Raiden. Han hade sett något förskräckt ut när hon så plötsligt hade kommit ut ur lyan. Hade han trott att hon sovit?
Meena stannade framför Raiden och såg med ett glädjefyllt ansiktsuttryck på honom, medan han såg med frågande ögon och förvånade framåtspättsade öron ner på henne. Meena fick fram ett retligt flin på sina läppar.
- "Blev du rädd?", frågade hon Raiden som ilsket drog öronen bakåt och såg med irritation i de blodröda ögonen på henne. Flinet hos Meena försvann och hon log bara oskyldigt till honom. Han fnös och vände sig om. Meena la undrande huvudet på sne och tog några snabba steg efter honom. Han sneglade ogillande ner på henne men drog sedan blicken ifrån henne och såg på omgivningen framför sig.
- "Vi ska vandra idag. Kommer du orka?"
- "Såklart! Vad tror du om mig? En vekling till valp?", sa Meena högt och bestämt. Raiden sneglade ner mot henne igen men sa inget.
Kapitel 2
De hade gått en bra bit nu. Skogen såg förändrad ut, eller kanske inte... De hade trots allt gått i dessa trakter på sena kvällen och Meena hade varit alltför trött för att memorisera vägen de gick genom. Om det nu inte var så att de tagit en annan väg. Då Raiden var mer uppmärksam på att följa rätt väg än att ha lusten att prata så ville inte Meena ens försöka, dock började hon bli uttråkad. Så tillsist när de bara gick genom en hjortstig ansåg Meena chansen att kanske hinna få en konversation.
- "Vart... Vart var du förut?", frågade Meena försiktigt och höjde undrande blicken mot Raiden. Han sneglade ner mot henne men suckade sedan.
- "Borta vid din familjs lya..."
- "Åh! Var dem där?"
- "Nej.."
Raiden såg ner mot den smala stigen av nertrampad jord och grästuvor. Det fanns gamla spår som nästan sopats bort från en grupp av hjortar och även några små spår av iller. De gick förbi en hög med fjädrar från en duva som antagligen blivit tagen av en rovfågel eller något annat rovdjur.
- "Tror du dem gett sig iväg? Vi kommer nog hitta dem någon dag!"
- "Kanske..."
Hon förstår inte... Varför förstår hon inte en så självklar sak?
Raiden sneglade ner mot Meena med besvärad blick. Hon gick med ett glatt leende och blicken som tittade framåt. Ögonen glittrade i grågrönt. Raiden sänkte blicken och utan att han märkte så verkade han sakta ner då han gick. Det var synd att berätta för henne som så ung. Hon hade ju sagt det tidigare, att hon bara var en valp. Det kändes ovant att inte berätta sanningen för valpen enligt Raiden. Han brydde sig inte vilka han sårade då han själv fått vara med om saker ingen ynling borde få... Och ändå kunde han inte förmå att berätta för denna flickevalp. Jo, föresten...
- "Vad heter du?", frågade Raiden och såg ner mot den grå valpen. Meena såg förvånat upp mot honom.
- "Har jag inte sagt det?"
- "Nej...", svarade Raiden och suckade tröttsamt åt hennes förvåning.
- "Oh.. Jag heter Meena!", sade hon glatt och viftade på svansen. Raiden nickade på huvudet som ett tecken på att han förstått och Meena log tillbaka. När Meena sedan såg framåt mot vägen igen fick hon syn på en lysande grön skalbagge som hon störtade fram till och började peta på med ena framtassen. När den rörde på sig så ryggade hon tillbaka. Med höga steg gick Raiden förbi den lekande valpen och hennes skalbagge för att inte komma i vägen. Men när Meena upptäckte att han började gå iväg så sprang hon snabbt fram till honom igen. De fortsatte gå. Tillsist gick de utan hjortstig att följa utan istället på i en mer skuggig skog med högt gräs. Här hördes vackra fågelsånger men inte många. Och av gräsets längd att säga så verkade inte ens rådjur eller hjortar äta här. Konstigt... Men det såg ändå ut att vara trångt i denna skuggiga plats. Fast det hindrar väl inte hjortdjuren?
Hungern gnagde i Meena's mage och hon började bara bli tröttare och tröttare av energibristen. Så när de kom fram till den del av skogen där många småträd låg huller om buller på marken och stenblock låg lite varstans tog det stopp. Raiden hade precis hoppat upp på ett ungt träds stamm och lagt framtassarna mot ett stenblock för att hoppa upp på den då han såg bakom sig och märkte Meena's envisa blick. Hon ville inte. Raiden såg åt ett annat håll, ner mot marken där allt var en röra med stenar och nerfallna, avbrutna träd. Han suckade innan han la ner framtassarna på ungträdens bark igen och vände sig som Meena.
- "Vad är det nu då?", frågade han henne tröttsamt. Hon backade tjurigt några steg.
- "Jag tänker inte klättra uppför det där!", fräste hon. Raiden 'höjde på ögonbrynen' i en sketch av att se ut som han brydde sig, i ironins fall.
- "Är du hungrig?", frågade han Meena som snabbt drog frambenen i kors för att dölja sin mage.
- "N-neej!", försökte hon övertyga Raiden med. Men han avvaktade och tillsist hördes ett knorrande från Meena's mage. Hon la skamset öronen bakåt och suckade. Raiden skakade på huvudet innan han hoppade ner ifrån trädstammen, gick förbi Meena åt det vänstra hållet. Meena vinklade fram öronen och såg undrande mot Raiden när han gick bort ifrån henne men hon sprang snabbt efter då han sa ett kort kommando om att följa efter.
När de var utanför skogen syntes det att de var på en markupphöjning då en utsikt över ängar och skogsdungar sträckte sig ut framför dem, med havet borta vid horisonten. Meena tyckte det var skönt att få komma ut i friska luften och solljuset istället för att vandra runt i den skuggiga och kvava luften inne i skogen. Det var något spöklikt som låg över den skogen... Men Meena vågade inte fråga om varför för Raiden. Snart så stannade Raiden och han såg ner mot Meena som tittade på honom med de stora valpögonen.
- "Stanna här.", hade han sagt till henne innan han försvunnit in i ett snår. Meena satte sig helt enkelt ner och väntade på honom. Hungern bet girigt i hennes magsäck och tillsist la sig Meena ner på mage i ett försök att lugna magen. Hennes mor hade ju faktiskt sagt att det brukade hjälpa. Efter ett tag var inte smärtan lika outhärdlig sm tidigare men morrandet från magen vibrerade ändå under henne. Men så spättsade hon öronen framåt då hon tycktes ha hört ett gällt skri. Precis då Meena skulle hiva upp kroppen av benen så flög en flock av gäss bara några meter över henne. Skickligt flög de mellan trädstammarna innan dem lättade upp mot himlen. Dock var deras skrin tondöva. Platt imot marken låg Meena blixtstilla med uppslagna, chockade ögon stirrande i tomma intet. Det hade varit en gås som varit nära att krocka med henne då den flög klumpigt i full fart över den buske som Raiden försvunnit i och hon såg fortfarande dess djuriska, mörka ögon framför henne. Men hon hade lyckligtvis hunnit ducka för den skrämda gåsen som efter sin flygattack följt efter sin flock upp i skyn.
Då Meena hunnit hämta andan hörde hon ett annat ljud. Först prassel och sedan grenar som kravsade i busken. Långsamt så reste sig Meena upp.
- "Raiden?", frågade Meena varelsen som var inne i snårbusken. Varsamt så gick Meena med försiktiga steg närmare snåret. Ena örat var bakåtstruket för att hon skulle kunna höra av saker bak ifrån medan det andra var framåtvinklat. Dock hade Meena inte hunnit ta en titt av varelsen i busken innan något plötsligt anföll henne upp ifrån. Ett gällt skrik lämnade Meena's strupe när hon såg djuret kasta sig över henne och hon ryggade häftigt undan. Hon tappade dock balansen vid landningen av hennes hopp så hon föll på marken men vred sig snabbt om för att skåda djuret som kastat sig ifrån snårbusken. Förvånad såg Meena ner på den döda gåsen som låg orörlig på marken med bruten nacke. Bitmärken syntes på den och fjädrar hade rivits av.
- "Blev du rädd, valpen?", hördes en bekant röst. Den hade samma ton som Meena alltid fått höra den som, dock hade hon baktanken att den var menad som ett retsamt skämt för henne. Ut från snårets skuggor dök Raiden upp. Han verkade vara på gott humör men det var säkert bara för att lyckats skrämma Meena, och sagt samma replik som hon hade använt sig av på morgonen när hon överaskat honom genom att kasta sig ut från trädlyan likt en kanonkula.
Meena strök förbannat bak öronen och reste sig upp. Raiden fick fram ett överlägset flin men buffade sedan på den dödade gåsen med sin högra framtass.
- "Ät nu.", sade han bestämt till henne. Flinet hade försvunnit samtidigt som han fått säga de två orden. Han backade sedan undan två steg och satte sig ner medan han betraktade Meena som gick tveksamt fram till gåsens stilla kropp innan hon la sig över den och började riva bort fjädrar. Det var jobbigt att försöka få ett fast tag om det hårda, grå skinnet på gåsen med de små valptänder Meena hade. Hon hade inte ens tappat alla sina mjölktänder. Av alla sina syskon var hon den som var sist på skalan att utvecklas. Hur många hon hade kvar i munnen visste hon inte då det inte kliade så mycket i munnen längre. Tänk om hon aldrig skulle bli av med de sista?
Medan Meena gnagde på det döda bytet höll Raiden vakt. Han sneglade misstänksamt mot den skuggiga skogen och gav ifrån sig en fnysning. Med frågande min så sneglade Meena mot Raiden medan hon hade lite kött i munnen som hon försökte riva bort.
Med ett högt ryt kastade sig en svart varg ur tomma intet från den överbeväxta skogen med käkarna öppna, redo att krossa Meena's ynkliga lilla kropp. Meena släppte taget om köttbiten och såg livrädd upp mot den svarta vargen när den kom allt närmre fram i luften mot henne. Just i dem ögonblicken känns allt som om man tittar in i en kamera. Man får bilder på millisekunder vad som händer framför sig. Plötsligt hördes ett nytt ryt och en röd flamma kastades mot den svarta vargen. Meena ryckte till och såg åt sitt högra håll när Raiden och den svarta vargen rullade runt i en morrande strid på marken. Snabbt som ögats blinkningar högg Raiden tag om vargens bakparti och slungade iväg denne i ett träd. Direkt efter kastade sig Raiden över denne med hans vänstra tass tryckt mot främlingens strupe och den andra tassen mot revbenen. Med blottade tänder och de blodröda ögonen som lyste stirrade Raiden stint ner på vargen. Det var något vilt i hans blick nu, något hat... Meena la ängsligt svansen mellan benen och kröp ihop med skrämda, tårögda ögon. Hon hade aldrig sett Raiden såhär. Blev han alltid såhär när han stred? Den svarta främlingen flinade roat medan hon såg upp flämtande mot Raiden. Raiden strök öronen men de såg inte ut att visa kroppspråket för hat eller ilska. Snarare... Irritation.
- "Lika snabb som alltid, Raiden.", sade varghonan och hon viftade retsamt på den yviga svansen. Men hur kunde hon veta vad Raiden hette? Och vad menade hon med 'som alltid'? Kände de varandra sen tidigare? De förut så spegelblanka ögonen var nu lagom fuktiga för ögon och hennes svans drog sig sakta uppåt. Hennes öron vinklade sig frågande framåt. Raiden verkade inte ha gillat det den unga varghonan sagt. Han backade ifrån henne och såg bittert åt ett annat håll. Ögonen lyste inte det där... galna, eller vad det var, i sig längre men hans kroppsspråk visade direkt att han kunde explodera i aggression snart. Den svarta varghonan resta sig upp och ruskade bort jorden som fastnat kvar i hennes päls sedan hon och Raiden voltade runt på marken. Hon sopade lite med svansen medan hon såg roat på Raiden med ett retsamt flin på läpparna. Nu kunde Meena få se hur hennes attackerare såg ut som. Hon var korpsvart med långa pälsstrån med solens blanka speglingar på. Pälsen såg knappt orörd ut förutom att det syntes lite damm och jord ovanför och att päls var lite rufsig där Raiden bitit henne. Ögonen var lysande mossgröna med inslag av gult i sig. Hon hade ett välformat ansikte som såg så lugn och söt ut till formen men ändå hade hon lyckats få det där retsamma uttrycket att visa sig.
- "Jag ville bara testa och se om du tänkte försvara den lilla valpen. Förlåt för falskt alarm.", sade hon med sitt självsäkra tonval i rösten. Meena vände snabbt huvudet mot Raiden för att se hans reaktion. Han gav honan en varnande blick, ett tecken på att hon inte skulle påminna honom om hans irritation över anfallet. Han vände sedan huvudet om men vände det tillbaka några sekunder senare. Hon var tålmodig på att se hans reaktion i ord.
- "Inuyashi...*", sa han bara för att få honan att vara tyst. Så det var hennes namn, tänkte Meena och hon skiftade blickarna mellan de två olikfärgade vargarna. Inuyashi sträckte på sig. Hon såg väldigt stolt ut.
- "Du kommer ihåg mitt namn i alla fall.", sade hon. Det fick Raiden's öron att slickas bakåt igen. Tydligt kunde man se att han inte verkade gilla hennes närhet. Inuyashi fick ett lugnare ansiktsuttryck. Hon verkade nu respektera Raiden's irritation i alla fall. Hon vände blicken mot Meena och på bara någon sekund verkade hon få någon sorts mystisk kyla över sig.
- "Vems är den där valpen?", frågade hon Raiden men hon såg inte åt hans håll. Rösten var annorlunda nu. Den lät allvarlig. Raiden svarade inte på Inuyashi's fråga utan vände bara på huvudet och såg ner mot marken. Han suckade djupt. Inuyashi vinklade sina öron mot honom och sneglade sedan med sina gröna ögon mot honom.
- "Hon heter Meena..", var allt han sade som svar. Inuyashi såg förundrad ut över Raiden's underliga svar. Det var ju inte direkt det hon hade frågat om. Men hon verkade förstå vad han menade, dock gjorde ju Meena inte det så liten och oerfaren hon va. Hon la bara huvudet på sne och försökte att komma på vad deras kroppspråk talade om för dem. Det blev en tyst, stillsam paus. Några sångfåglar satte igång att sjunga och en svag vindpust svepte förbi. Inuyashi särade på käkarna.
- "Är ni påväg någonstans?", frågade hon. Meena sneglade mot henne. Hon verkade ju inte ha förföljt dem om hon inte nu visste vart de var påväg. Men Meena visste ju själv inte heller men hon hade ju bara fått se världen utanför sin familjs lya tills hon bosatte sig med Raiden. Inuyashi dock borde ju veta något om omgivningen åtminstone.
- "Människor har kommit hit..", hade Raiden sagt nästan samtidigt som Inuyashi's fråga. Inuyashi stelnade till av det hon hörde utav Raiden.
- "Va?! När kom dem hit?", utbrast Inuyashi med både ilska och oro blandade i rösten. Raiden sneglade bak mot henne.
- "Igår...", svarade han. Inuyashi öppnade munnen för att säga något mer men hejdade sig och såg ner mot marken. Hon funderade över något men höjde sedan blicken mot Raiden igen.
- "Tror du dem är påväg mot den platsen?", frågade hon honom med allvarlig, kall stämma. Det var något med den tonen hon hade uttalat frågan som fick Meena att få kalla kårar bitande i ryggraden. Vad var det hon pratade om för plats? Det verkade vara något allvarligt i alla fall då Inuyashi uttalade saken som sådan. Och även Raiden verkade få någon mörk aura av sig att höra det. Vilken atmosfär de spred runt varandra och båda visste varför. Eller? Raiden såg ut över ängarna nedanför men blickade sedan ut över havet.
- "Jag vet inte... Men du ska inte lägga dig i.", sade han med sin tomma röststämma. Inuyashi tog hårt på de orden verkade det som. Först blev hon förvånad över hans svar men sedan blixtrade hon till av ilska. Raiden tog ingen nottis om det utan han vände bara på klacken och började gå mot skogen igen där han och Meena kommit ifrån. Han gick förbi Inuyashi utan att se på henne. Hon såg rasande på honom när han nonchalerade henne.
- "Och varför inte då?!", röt hon i en morrning.
- "Därför jag säger så...", svarade Raiden i lugn ton. Han stannade och såg bort mot Meena som inte verkade förstå ett ord av vad dem pratade om. Men hon hade även ängslan i ögonen. Hon gillade inte den här auran...
- "Har du ätit tillräckligt nog, Meena?", frågade han. Meena blev stillastående någon sekund innan hon gav den döda gåskroppen en snabb blick. Hon hade bara ätit en och en halv tiondels bit av gåsens kött. Men nog skulle hon väl klara sig genom en bits vandrande ytterligare, hoppades hon på. Raiden nickade, vände huvudet om och gick de första stegen in i skogen.
- "Kom då...", sade han till Meena och hon skuttade efter honom. Inuyashi frustade argt och sprang fram till dem tills hon tvärvände och stannade framför Raiden. Hon flämtade av det aggressiva adrenalinet i ansiktet på Raiden som bara såg med allvarlig blick ner mot henne. Han gillade inte hennes ivriga envishet att få följa med. Meena gjorde sig liten och kröp ihop under Raiden's mage. Vanligtvis hade Raiden nog inte tillåtit Meena att visa rädsla på det sättet med honom som en beskyddande rebell för henne, men nu lät han det vara. Hans koncentration var nu fäst på Inuyashi.
- "Jag vill följa med och jag tänker! Att du inte kan acceptera det!?", morrade Inuyashi och bet ihop med tänderna. Raiden fnös henne i ansiktet.
- "Lägg dig inte i..."
- "Jag tänker inte! Men kan du sluta vara en sådan farbror och låta mig följa med!"
De stirrade in i varandras ögon. Båda hade varnande hot som de skickade till varandra, men ingen av dem gav upp heller. Tillsist puttade Raiden iväg Inuyashi åt sin högra sida för att sedan gå förbi henne.
- "Gör du något förhastat biter jag av dig ditt ena öra..", morrade han lågmält. Meena skyndade på stegen tills hon gick tätt intill Raiden. Han gav fortfarande ingen ork att skälla ut Meena för hennes klänghet. Han ville väl antagligen inte blossa upp av ilska över henne, hon som bara var en valp. Nej, det skulle vara för elakt att påpeka så Raiden lät bli och försökte istället att lugna nerverna. Inuyashi strök öronen bakåt men gick sedan strax bredvid dem, dock med någon meters avstånd ifrån. Det var tyst resten av vägen framåt.
De hade passerat berget av nerfallna träd och stenblock och var nu på mer fast mark. Raiden hade burit Meena hela vägen upp då han märkt att det var svår terräng för henne. När de hade gått där bland allt bråte hade Meena fått syn på skelettdelar. Var den här platsen en kyrkogård..? Raiden la ner Meena på marken och såg sedan ner mot den gigantiska högen av stammar och hård sten. Inuyashi gjorde ett långt hopp från en stenbumling upp till den fasta markens kant. Hon lyckades precis klara sig hela vägen till markkanten. Turen hade varit på hennes sida. Om hon hade halkat eller inte nått fram till kanten hade hon ramlat ner bland de nerfallna trädens hårda stammar och utstickande, torra grenar med vissna löv på topparna. Hon såg nerför kanten där hon kunde ha ramlat istället i och fnös sedan hånande mot de döda träden som låg över varandra. Hon vände sig mot Raiden som samtidigt vinklade ena örat mot hennes håll då han fortfarande höll utkik på den stökiga marken nedanför men tillsist sneglande han mot Inuyashi. Hon drog argt bak öronen. Raiden vände sig om med blicken som fastkedjad mot Inuyashi innan han sedan slet den ifrån henne och han började gå mot ännu en överbevuxen skog. Inuyashi gick surt efter. Meena stod kvar och såg oroande mot de andra två när de gick. De var så arga på varandra. Varför? Meena släppte funderingen och såg istället upp mot trädkronorna. Dessa träd var större än dem som fanns nere i den andra skogen de hade gått genom och allt mer barrträd syntes. Meena lät blicken glida nedför trädstammarna tills den vandrade runt längs trädens rötter. Fast rötterna hos dem syntes inte. Gräset här var lika högt som i den förra men konstigt nog var färgen grönare trots att det var så mycket mörkare i den här skogen. Meena ville inte gå in i skogen men hon vill lika lite få bli lämnad ensam. Hon såg sig om för att se om något skrämmande fanns inne i skogen innan hon såg bakom sig. Hon vände sedan på huvudet och sprang efter de andra. De hade inte hunnit så många meter in i den mörka skogen tills hundskall började höras och människoprat. Inuyashi sträckte på sig och lyssnade spänt medan Raiden bara hade höjt huvudet lite och vinklat fram öronen för att lyssna. Meena däremot hukade sig ner med öronen försiktigt framåtvinklade. Ett dovt morrande hördes och Meena vände på huvudet. Det var Inuyashi som morrade och hon blottade svagt tänderna. Ragg restes på hennes nacke och manke. Meena såg under tystnad på hur Inuyashi skakade av ilska. Var hon en sådan varg som Raiden, en som dödade tvåbeningar?
Inuyashi tog sats för att börja springa men hann knappt ta det långa steget för att sätta kroppen i arbete då Raiden snabbt såg mot hennes håll och han högg i luften mot henne för att stå kvar. Inuyashi vände ogillande sitt huvud mot Raiden.
- "Vi är för långt borta. Samla dina krafter, flicka!", morrade han lågt till henne för att hundarnas skarpa hörsel inte skulle höra. Inuyashi la ner den framtass hon förut höjt för att kasta sig fram mot ljudkällan. Hon muttrade något ohörbart innan hon började gå mot det håll hundskallen hördes ifrån. Raiden skakade på huvudet men såg sedan bak mot Meena. Hon förstod vad han menade och började med snabba steg att gå framåt. När Meena nästan gått förbi Raiden började han också att gå.
Ju längre de gick desto allt fler och högre hundskall blev det. Meena drog ängsligt bak öronen och sneglade upp mot Raiden. Han höll blicken fäst vaksamt mot Inuyashi som blev allt mer spänd i kroppen för varje steg hon tog. Men höll tillbaka. Antagligen trodde hon fortfarande på det Raiden sagt förut om att de var för långt borta trots hundarnas skällande lät som att de bara var några meter ifrån. Men snart så stannade Raiden. Både Meena och Inuyashi stannade efteråt och tittade undrande mot Raiden. Allting verkade bli tyst när dem två väntade på vad Raiden skulle säga, trots att man annars kunde höra vindarnas tjut som gick genom trädens stammar inne i skogen och hundarnas oavbrutna skall en bit bort. Raiden såg allvarligt mot Inuyashi hela den stunden det var tyst men mjuknade sedan till ett tomt uttryck i blicken och han såg framåt. Hans blodröda blick inspekterade omgivningen framför honom innan han började gå. Meena trippade efter och Inuyashi tänkte precis gå efter när Raiden tvärvände sitt huvud och såg varnande på dem med sammanbitna käkar. De båda frös till av förvåning.
- "Ni stannar här! Inuyashi, vakta Meena!", mumlade han åt dem mellan tänderna innan han lättade på stegen och började springa bortåt. Inuyashi blossade upp av raseri igen och hon kastade sig efter. Meena ryckte till då Inuyashi plötsligt lämnade henne och hon gjorde ett misslyckat försök att hugga tag om Inuyashi's ena baktass för att få henne att stanna.
- "Inuy-!"
Meena hann inte stoppa henne och svalde sitt rop då hundarna kunde höra. Men det kanske redan var försent. De hade kanske redan upptäckt det där halva ropet.
För att se vad som försegick så saktade Raiden en aning ner då han vände på huvudet. Inuyashi var bara några meter ifrån honom och hon kom snabbt ikapp honom. Raiden ökade takten för att inte låta Inuyashi springa förbi.
- "Inuyashi! Lyssna på mig! Gå tillbaka, genast!"
- "Aldrig! Jag ska inte låta några smutsiga människor komma hit för att förstöra mitt hem!", röt hon åt hans order att vända om.
- "Du ska vakta Meena, hör du det?!", röt Raiden tillbaka och högg mot hennes ben. Hon gjorde ett lätt rådjurs hopp så han misslyckades bita henne och när hon väl landat på marken igen sprang hon åter igen fram bredvid Raiden i en kapplöpning för att försöka hinna före.
- "Jag vägrar! Ska du låta henne vara ensam?"
Raiden kastade sig över Inuyashi, högg tag om hennes nacke och slungade iväg henne i luften innan han fortsatte springa bortåt tills han på ett ögonblick försvunnit bland all växtlighet. Inuyashi föll i en hård duns ungefär fyra hopp från där Raiden huggit tag om henne. Mörbultad vred sig Inuyashi plågsamt runt på marken tills hon låg på mage. Hon hivade upp sig med benens kraft och såg frustande av aggression mot det håll Raiden försvunnit i. Hon tänkte precis springa efter innan hon hörde något bakom sig och hon vred huvudet om för att se vad det var. I det höga gräset försökte Meena klumpigt att ta sig fram. Inuyashi fnös och såg med arga, irriterade ögon på den gråa lilla valpen där den hoppade fotspår efter fotspår som hon och Raiden lämnat efter sig. Raiden's order bet Inuyashi i trumhinnan när de repeterade varenda ord han sagt. Motvilligt vände hon om och sprang i full fart med Meena i siktet. Meena stannade upp och såg hur den rasande Inuyashi sprang mot henne. Meena blev rädd för ilskan i den unga varghonans gröna ögon och duckade då hon hoppade över henne. Inuyashi tvärvände sedan, dök ner med nosen i gräset och slet upp Meena mellan käkarna och sprang sedan så fort hon kunde mot samma håll som Raiden sprungit genom.
Resan mellan träd, över buskar och sten var obekväm för Meena. Inuyashi var inte direkt försiktigt med Meena's kropp. Tänderna var hårt pressade och skavde imot Meena's hud som fick det svårt för Meena att andas. Kvälvningar kom och gick. Dessutom rev grenar och lövverk på den lilla valpen när Inuyashi sprang genom skogen. Och så plötsligt tappades Meena till marken och hon rullade runt. Huvudet värkte och snurrade. Magsyran var som ett stormigt hav i magen och lungorna hämtade desperat syre genom Meena's öppna mun. Kroppen gjorde ont och benen kändes lama men med en kraftansträning lyckades Meena stå upp. Lite ihopsjunken dock men hon stod upp. Förvirrad och utmattad såg sig Meena om tills hon såg Inuyashi ligga tryckt uppe på en liten kulle. Hon tittade ner på något. Man kunde även höra hundskall eka i området. Hukandes mot marken hasade sig Meena upp till Inuyashi och nyfiket tittade hon ner. Meena drog efter andan. Det var en ravins kant de låg på. Ravinen sluttade ungefär tio meter ner. Dess stenvägg var i randigt mönster av olika bergsorter med skiftningar i vitt och grått. Vita klippblock och stenar syntes peka utåt från bergsväggen. Nere vid ravinens fot syntes högar av vita stenblock ligga över varandra. Marken vid ravinens slut var lika vit som stenarna och skapade någon liten glänta med skog på höger och vänster sida om sig och sedan någon sumpmark bakom sig. Cirkulerande på marken gick tio jakthundar runt och försökte hitta luktspår. Meena såg inga tvåbeningar omkring platsen, inte ännu i alla fall.
Kapitel 2
Raiden hade lyckats spåra upp hundarna men hade inte sett några människor runt omkring. Han ville inte ta chansen att utforska området heller utan hans plan var att diskret förfölja hundarna tills de möjligen gick tillbaka till sina ägare. Då skulle Raiden se hur många alla var, förhoppningsvis, och hur han skulle bära sig åt för att se till att de skulle lämna ön. Om det så skulle behövas fick det kanske bli på det svåra sättet... Det var ofta det människorna valde. De ville ta risken. Dumdristigt! Men det var ju något människorna hade som svag punkt. När man misslyckas med något dumdristigt får man skam över sig och det var just det var människorna behövde.
Raiden såg sig om. Ännu inga människor. Han höjde sin blick för att skåda runt omkring ravinen då de kanske var där uppe. Det Raiden såg där uppe på kanten fick honom att flämta till. Inuyashi och Meena?! Vad gjorde dem här?
Raiden morrade inombords. Dumma flickevalpar. De såg inte honom, som stod dold bakom skuggiga buskar och under trädkronor. Men han såg dem. Det hade varit bättre om de haft ombytta roller; Att han hade varit där uppe och dem där nere. Då hade han kanske lyckats varna dem på något sätt. Men här nedanför var det näst intill omöjligt. Om han försökte göra gester eller något för att synas och få deras uppmärksamhet så han kunde varna dem, skulle nog hundarna upptäcka honom. Och han ville inte spräcka sin plan ännu.
Raiden ryste till. Inuyashi stod nu på huk, beredd att kasta sig ner. Raiden's svarta läppar mimade 'nej'... Inuyashi tog sats och spände sedan kroppen framåt. Hennes tassar lättade från markytan.
- "Inuyashi! NEJ!", utbrast Raiden precis samtidigt när Inuyashi gav ifrån sig ett vrål till hundarna. Hundarna blev förvirrade av de olika ljuden omkring dem men alla stod sedan och stirrade upp mot Inuyashi som hoppade lätt som en fjäder ner från klippblock till klippblock innan hon dök ner i hundmassan och högg tag om en svart hund som gav ifrån sig ett tjut. En annan hund högg tag om hennes bakben då denne ville rädda sin kamrat. Inuyashi slungade den svarta hunden åt sidan, greppade tag om hunden som hade tag om hennes ben och slet loss honom. Resten av hundarna gjorde ifrån sig skall och bet tag om Inuyashi's alla kroppsdelar. Inuyashi var fast i en hög av nu stridslystna jakthundar. Hon gjorde ynka försök att slänga bort dem men när de väl kommit på benen igen anföll de på nytt. En av hundarna greppade tag om hennes baklår och började dra. Utan full stabilitet med alla fyra benen så vred hundarna ner henne på marken. En av dem kastade sig fram mot henne och högg tag om strupen. Med blicken som bara kunde se upp eller åt sidorna var Inuyashi helt blind av var hennes fiender fanns. Förgäves försökte hon att sparka med hennes tre fria ben men snart var alla ben fastspända mellan hundars käkar och resten försökte att slita henne sönder och samman.
Som en scarlet röd våg försvann en hund i dess grepp och blev sedan slungad mot ett stenblock. Orörlig föll hunden till marken. Hundarna höjde sina blickar och såg förvånat mot den röda varg som plötsligt dykt upp.
Raiden vände sig om och såg med de lysande, blodröda ögonen på hundarna innan han gav ifrån sig ett rytande och kastade sig mot dem. Två hundar sprang till mötes med honom. Raiden slank förbi dem med frambenen utsträckta. Han gav en snabb blick bak mot dem. Blod sprutade ut från tre rivsår på dem. Den ena hunden hade fått rivsåren på halsen och den andra vid bogen, dock skrek de båda av smärtan och föll baklänges till marken. Raiden vände blicken framåt och kasta sig över en hund och högg tag om dess hals samtidigt som hans vänstra framtass klor skar in i huvudet på en hund som höll Inuyashi's ben fast. Hunden skrek gällt och slungades bakåt med blod från rivsåren sprutande. Fler hundar släppte greppet om Inuyashi och kastade sig imot den hotande, röda varghanen. Raiden slängde iväg hunden han höll ett grepp om halsen med. Med all kraft i bakbenen så sparkade han bakut och träffade två hundar som hade försökt göra ett bakhåll. Den högra baktassen träffade ena jakthunden under hakan och den vänstra baktassen träffade den andra hundens kindben. Båda slungades iväg och landade på en hög över varandra. En fjärde jakthund kom från sidan och stängde sina käkar när den lyckats kasta sig över Raiden och huggit tag om hans rygg. Raiden sneglade bak mot hunden men sedan åt det andra hållet när ännu en hund sprang mot honom. En idé slog Raiden och han tog tag om ena baktassen på hunden Raiden hade på sin rygg och slet ner denne med en smäll på marken. Han brydde sig inte om det upprivna bett han nu hade på ryggen från hunden. Då den bruna hund från andra hållet var nära nog så ställde sig Raiden på bakbenen, slungade upp den hund han höll ett grepp om baktassen och lät den sedan falla ner på sin bruna jaktkamrat.
När Raiden landat med framtassarna på marken igen hoppade han över de två nerslagna hundarna och sprang fram till den hund som höll ett stryptag om Inuyashi. Han tog tag om dess huvud och stängde käkarna så tänderna grävde sig in i hundens hud vilket tvingade denne att släppa. När jakthunden väl släppt taget ställde sig Raiden balanserande på bakbenen, sedan på bara ett av dem och slungade iväg hunden bak ifrån. Raiden vinglade till och vred sig om i luften så att han stod på alla fyra igen. Han hörde tjutet från hunden när den träffade marken men han ignorerade att kolla hur fallet för den hade slutat som utan Raiden vände sin blick ner mot Inuyashi istället. Hon hade bitmärken överallt. Vissa var som bara ynkliga rivsår och skrapmärken, andra var djupa och blodiga. Hon andades rosslande och ville inte öppna ögonen. Bekymrad såg Raiden ner på henne men hörde sedan ett ljust skällande och han vände huvudet upp mot ravinens kant. Meena stod upp på benen och försökte göra något slags skall till dem medan hon nervöst vände huvudet mot skogen ibland. Hon som hade utsikt från ravinen hade hon lyckats upptäcka människor som var påväg då de hade hört alla tjut från hundarna. Raiden gav ifrån en snabb morrning åt Meena och nickade sedan mot skogen. Hon förstod hans kroppspråk och försvann sedan bakom den lilla kullen.
Raiden vände sitt huvud ner mot Inuyashi igen. Nu gällde det att se till så att människorna inte fann dem två. Och fem hundar började nu röra på sig. De var mörbultade och hade chockade leder nu men snart skulle de vara uppe på alla tassarna. Försiktigt greppade Raiden tag om Inuyashi's manke och hävde sedan upp henne. Släpandes med henne i munnen försökte han att stressigt få in henne i skogen. Hundarna ställde sig upp och ruskade på huvudena och såg sig om. När de fick syn på Raiden morrade de och smög sakta upp bakom honom. Han hörde dem och visste att de tänkte anfalla snart, så kvickt hoppade han in med Inuyashi bland buskar. Han lämnade henne där under buskarnas grenar och blad innan han hörde hundarna komma springande. Raiden kastade sig ut från buskarna och stod sedan med ragg uppstående, blottade tänder och svansen varnande uppåt pekad. Hundarna tvärstannade men skapade tillsammans en mur med varandra så att Raiden inte skulle försöka anfalla dem. Anföll han en av dem, skulle resten ge sig på honom och Raiden ville inte riskera det då hans svaga punkt var den uppslitna, blödande huden han hade på ryggen.
De olika hunddjuren morrade åt varandra innan Raiden plötsligt ryggade åt höger. Jakthundarna föll efter skällandes och högg i luften för att få tag på vargen. Raiden var skicklig. Han sprang åt jämnan snabbt och långsamt för att få hundarna någon chans att följa efter. Det var en risk han var tvungen att ta för att distrahera hundarna bort ifrån Inuyashi och Meena som var påväg ner. Om han sprang för snabbt skulle hundarna vända om och Raiden skulle inte ha tid att försöka locka dem efter honom igen. Uppför ravinens vita stenar och klippor sprang dem. Nu kunde även Raiden höra knaster ifrån skogen. Människorna var nära. Han gjorde ett högt hopp och landade på en stor, vit stenbumling som han sedan hoppade nedför och stannade bakom. Det var ett gömställe för tillfället. Hundarna hade inte vänt om och alla kom skällandes mot stenen. Raiden höjde sitt huvud.
- "Ge er iväg här ifrån medan jag uppehåller kräken!", ropade han i ett yl för att Meena och Inuyashi skulle höra. Så hörde han något av att stenar rasade bakom honom och sedan ett morrande. Auran av en hund bakom sig fick Raiden att i ren reflex göra en sparka bakut. Han träffade något och hörde något krocka in mot ravinens torra vägg men han ville inte ödsla tiden på att kolla vad det var han träffat. Det var nog ändå bara en hund. Raiden tog sats och kastade sig sedan ifrån sitt gömställe bakom stenen. I ögonvrån när han passerat stenen hade han fått syn på två hundar som precis hade sprungit fram till stenblocket verkade det som. Så fort Raiden landat på alla tassarna började han sätta fart nedför ravinen med hundarna hack i häl. Tillsist gjorde han en tvärsväng och kastade sig ner på den grästäckta marken istället och vidare in i skogen. Hundarna hade sinkats av tvärsvängen men var fortfarande några meter bakom honom. Bra var det att dem följde efter. Nu var ravinen nog tom, förutom dem mest skadade och kanske även döda hundarna. Raiden hoppades på att Meena och Inuyashi skulle hinna iväg en bit innan...
Skott börjar avfyras och ett smärtsamt rop hörs.
Kapitel 2
Flämtandes hade Meena sprungit bakom ravinen och gjort en stor sväng innan hon hade saktat ner. Så tyst som möjligt hade hon gått genom skogen mot ravinens botten. Skall, morrningar och stenras hade hörts längre fram. När Meena bara varit några meter från den plats hon tror sig ha sett Raiden och Inuyashi fick hon syn på något svart ligga ner i det höga gräset. Försiktigt hade Meena sprungit fram till den skadade Inuyashi. Hon hade öppnat ögonen och höjt huvudet med blicken tittande ner mot Meena. Men hon hade snart lagt utmattat ner huvudet igen på marken och tagit några djupa andetag. Meena såg medlidande på henne innan dem hört Raiden's rop. Blixtstilla lyssnade de på hans ord innan nya skall hördes. Men skallen blev allt dämpare och tonade ut. Ljuden från klor som skrapas imot stenar hördes inte längre. Och så... Skottavlossningar. Andan drogs ut från Meena och Inuyashi. Ett smärtsamt skri hördes. Inuyashi låg orörlig på marken med ögon som såg förskräckta upp mot trädkronorna som dolde himlen. De öronbedövande ljuden från tvåbeningarnas grenar när de spottade saker fortsatte. Meena gick fram och tillbaka i ren frustration. Vad skulle hon göra? Hon kunde inte lämna Inuyashi här skadad och ensam. Och även om hon gick var det för farligt för en valp att möta de där märkliga varelserna som gick på två ben. Men hon ville se var Raiden var, om han var okej.
Mitt i Meena's frågor utan svar virvlande i huvudet reste sig Inuyashi upp. Hon var ostadig och Meena sprang fram till henne och försökte vara som ett stöd åt henne. En liten valp kanske inte var så mycket till hjälp men Meena försökte åtminstone. De två vargarna började gå bortåt från platsen. Skottlossningen hade nu avtagit.
Det var natt när de båda var framme vid lyan. Meena hade kämpat för att hålla Inuyashi stadig men ibland hade hon behövt sitta still för att samla krafterna. Hon var helt sönderriven. Det torkade blodet syntes knappt i den svarta pälsen och än mindre nu när det var så svart ute. Stjärnhimlen var gömd bakom moln och det hade börjat duggregna en bit tills de hade lyckats ta sig fram till lyan. Dem hade lagt sig för att sova. Dock var det inte det lättaste, efter det som hade hänt under eftermiddagen.
Meena hade vaknat av ett hemskt spöregn utanför lyan. När hon såg sig sömnigt runt omkring såg hon inte Inuyashi. Meena kastade sig upp på benen och sprang ut. Jorden i den lilla gläntan var lerig och hade floder av smutsigt vatten rinnande längs sig. Förfärad irrade Meena runt hopplöst ropande efter Inuyashi. Våt, kall och ensam sprang Meena i nattmörkret med regnet piskande ner mot henne.
När Meena var så nära att ge upp mot sin vilja fick hon se på en skepnad uppe på en kulle. Meena viskade Inuyashi's namn medan hon långsamt gick uppför kullen. Gestalten rörde sig inte utan hängde bara med huvudet medan denne satt ner i mitten på kullen. På fem meters avstånd såg Meena tillsist att det var Inuyashi och hon skuttade upp till henne. Dock fick hon inte komma så långt.
- "Lämna mig ifred!", fräste Inuyashi och vände blicken mot Meena. Hennes ögon lyste som gröna stjärnor i nattmörkret. Meena stannade och såg förvånat mot den våta honan med de gröna ögonen. Inuyashi kunde inte hålla sitt aggressiva ansiktsuttryck blottat för Meena allt för länge. Käkarna slappnade av, ögonen stängdes hårt och öronen vinklades bakåt. Huvudet föll pekande ner mot marken igen.
- "Gå iväg! Bara... V-varför..", sade Inuyashi med en röst som bara brast allt mer och mer. Tillsist hörde man henne tyst snyfta och antagligen grät hon då också. Det var svårt att säga med allt regn och hennes redan våta päls.
- "Varför räddade han mig? Han har alltid varit så mot mig... Varför låter han mig inte vara ifred?!"
Det första hon sagt var som ett mummel men det sista var ett rop som brast i slutet och hennes snyftningar blev högre. I tystnad såg Meena på Inuyashi som för första gången framför henne, grät. Öronen var sorgset bakåtstrukna och hon såg ner mot det höstgröna gräset med dess fuktiga, näringsrika jord under sig. Meena tror inte direkt att det unga Inuyashi menade var att hon sörjde Raiden, för att hon trodde att han var död. Det var nog mer en fråga till gudarna om varför Raiden hade kastat sig in bland jakthundarna och sedan burit in Inuyashi bland buskar för att dess täta grenar och blad skulle dölja henne för tvåbeningarna och hundarna. Meena höjde blicken mot Inuyashi igen. Borde hon inte tacka än att förbanna?
Meena höjde blicken en aning och såg upp mot det svarta himlavalvet. Silvertårar från molnen föll ner på varelserna under dem och gav alla växter och djur det dyrbara vattnet de behövde. Trots det var det inte en enda själ som sade något. Gräset var böjda nedåt som i en sorgsen bugning, träden vajjade med den ljumma nattvinden med löven som evigt mässade, strändernas vågor viskade, en varghona grät och en liten valp såg bedjande upp mot himlen. Vinden tilltog i styrka och Meena var tvungen att blunda för att hon fick vattendroppar i ögonen. Ett kusligt hoande kom ifrån trädkronorna när vinden flög igenom.
Ni har retat upp 'honom'. Hämnden kommer, så fly!
[[ Info *: Inuyashi betyder Hund-palmträd på japanska ]]
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | _mos_ - 21 aug 09 - 07:35- Betyg:  | Gaaaash det är precis sådana här noveller som får mig på fall :D
Jag är helt såld. MERA :D:D:D Mejla gärna när nästa kommer :D | | Hexan94 - 16 aug 09 - 11:02- Betyg: | | Super! MÅSTE få veta vad som händer sedan, så skriv mer snart ;D |
|
|
|
