En svag doft av vanilj {Del 25 |
Tack för underbara kommentarer! :D
Jag tror att lusten att skriva sakta men säkert är på väg tillbaka till mig :) Där ser man hur det kan gå.
Inget snack nu. Läs bara :)
Kapitel 25
There's always something in the way
Jag hade inte menat det jag sa till Emil om att jag skulle gå hem till Ville och göra saker jag visste att han inte skulle vilja veta om att vi gjorde, men på något sätt blev det så ändå.
Jag ringde tio gånger på Nadjas mobil utan att få svar, så jag övergick till att trakassera Line istället. När inte heller hon svarade fick jag lite problem med framtidsutsikterna, vilket slutade med att jag sjönk ihop på en gunga i lekparken och började gråta.
Jag hade ingen bättre anledning till min hysteriska attack än att allting bara rann över. Alla känslor, alla tankar. All sorg då Rasmus hade lämnat mig, all svartsjuka då han dök upp med Sofia. All rädsla, från att ha hittat drogerna i Villes soffa, och all förvirring gällande hela förhållandet med honom.
Jag kunde inte hålla tillbaka det längre.
När tårarna slutligen började ta slut, och mina kinder bara var lite klibbiga av den salta kroppsvätskan hulkade jag ett par gånger, innan jag fiskade upp mobilen ur jackfickan igen.
Det fanns bara en person jag kunde tänka mig att knacka på just då. Jag vägrade gå hem igen. Kunde inte se mamma i ögonen, och vägrade fullkomligt att ens snegla på Emil.
Som jag såg det hade jag inget val.
Jag tryckte snabbt upp Villes namn i kontaktboken, och pressade ner knappen för uppringning vartefter jag spänt väntade medan signalerna tjöt som avgörande gonggongar i mitt öra.
Ville svarade efter fyra.
”Aa?” sa han släpigt.
Jag var tyst en sekund. Sen sa jag ett försiktigt hej.
”Tjena?” sa Ville frågande och jag kunde ha svurit på att han höjde ena ögonbrynet sådär som bara han kunde göra.
”Jag… jag undrar bara om det är okej… okej att jag kommer förbi och typ… sover över. Jag har ingenstans att ta vägen.”
Min röst var grötig och hes, men Ville verkade inte bry sig om det. Han sa ingenting först, men lovade mig sen att det var helt okej att jag kom över.
Jag mumlade fram ett försiktigt tack och hej då, och la ner mobilen i fickan igen.
När jag återigen stod utanför dörren till Villes lägenhet, ringde jag tveksamt på dörrklockan. Skunken skällde högt där inifrån, och genom dörren hörde jag Villes mörka röst ryta åt honom att vara tyst.
Han öppnade dörren, samtidigt som han drog ett blek-oranget linne över huvudet med sin lediga hand.
Så fort hans ansikte dök upp igen bakom tyget, log han stort mot mig.
”Hej!” sa han glatt.
”Hej.”
Jag kände mig inte alls lika munter.
Han vände om och gick in i lägenheten, utan att välkomna mig in eller någonting sånt. Jag klev försiktigt över tröskeln, och konstaterade att lägenheten var nästan lika ren som när jag hade lämnat den en knapp halvtimme tidigare.
”Vill du ha något att dricka?” frågade han inifrån köket.
”Nej tack, det är bra”, sa jag artigt och satte mig på huk för att klappa Skunken.
Men när Ville kom ut ur köket några minuter senare hade han i alla fall med sig två glas, och höll beslutsamt fram det ena mot mig. Jag reste mig, och tog emot det.
Vi stod tysta mitt emot varandra. Ville tittade på mig, och jag slog envist ned blicken och låtsades betrakta Skunken som sprang fram och tillbaka i hallen och viftade ivrigt på svansen.
”Varför kom du tillbaka?” frågade Ville slutligen, och fick mig att titta upp.
”Bråk med familjen”, mumlade jag.
”Jaha.”
Jag hade förväntat mig att han skulle komma med tröstande ord, men han sa ingenting. Jag såg frågande på honom, men han hade vridit bort ansiktet och verkade inte bry sig det minsta om vad jag väntade på.
Jag tittade återigen bort från honom, och fingrade nervöst på glasets kant. Jag luktade lite på vätskan i det, men blev inte varse om vad det kunde vara. Det var helt doftlöst.
”Är det meningen att man ska dricka det här?” frågade jag och rynkade förvirrat ihop näsan.
”Japp”, sa Ville nöjt.
”Vad exakt är det för någonting?” frågade jag och kikade skeptiskt ner på det klara och genomskinliga innehållet. Ville höjde ena ögonbrynet och såg frågande på mig.
”Det är vatten?”
Ville var mystisk. Jag förstod mig inte på honom alls. Han kunde ena stunden vara hur charmig som helst, för att i nästa ögonblick kunna vända ryggen åt en och strunta fullkomligt i konsekvenserna.
Under kvällen jag spenderade hos Ville kom jag inte ett dugg närmare sanningen om vem, eller hur, han var.
Vi satt i soffan hos honom och slötittade på TVn. Efter en inte alltför lång stund började han smyga sig över mig. Lät fingrarna utforska min kropp, och läpparna smeka mina olika kroppsdelar.
Jag tänkte på vad Emil hade sagt, och hur hans inställning var till mitt förhållande med Ville. Jag visste knappt själv vad vårt förhållande byggde på, men någonting störde mig med att Emil var så upprörd över det. Det nästintill sporrade mig att gå längre med Ville än vad jag kanske egentligen själv kände var nyttigt för mig, men när jag låg där, med Villes kroppstyngd över mig och kände hans kittlande närkontakt kunde jag inte låta bli att njuta.
Hans händer var så bestämda och säkra. Så beslutna och medvetna om varenda beröring, hur det skulle gå till. Jag slöt ögonen och pressade läpparna mot hans hals, begravde fingrarna i hans hår och andades i korta, flämtande andetag. Försökte fylla lungorna med luft, men var tvungen att ge upp varje gång han drog sina fingertoppar över min mage som fick mig att nästan inte kunna andas. Jag gjorde mitt bästa för att få in så mycket av hans doft det bara gick, men kände mig hela tiden beroende av mer.
Vi avbröts plötsligt av att Villes mobiltelefon ringde och jag trodde att han skulle strunta i det. Men han satte sig upp, utan att verka det minsta berörd. Hans vältränade magmuskler muskler syntes i månljuset som sken in genom det lilla fönstret som fanns – han hade fått av sig linnet medan vi höll på – och det fick hans dem att se ut att jobba och röra sig.
”Ville”, svarade han piggt, och sträckte lite på sig. ”Tjena för fan!”
Han reste sig upp ur soffan och gick bort till ena väggen.
”Det var längesen”, fortsatte han och drog en hand genom det svarta, ostyriga håret. ”Ja fan, hur är det med dig?”
Jag satte mig upp jag med. Rättade till tröjan och kliade mig på kinden. Jag hade inte förväntat mig att Ville bara skulle avbryta våra kyssar av ett simpelt telefonsamtal, men tydligen hade jag fel. Han la ena handen på magen och drog långsamt över den och jag kunde inte låta bli att vila blicken på hans odiskreta magrutor.
”Det är skitbra. Va? Jodå. Jag har lite här, vill du köpa? Det är bara att komma över”, sa han och gav mig ett hastigt ögonkast. ”Nej jag är inte upptagen. Har du det då? Okej. Visst. Jag kommer så fort jag kan.”
Han vek ihop mobilen och stoppade ner den i fickan. Han kollade snabbt på mig, och jag såg tillbaka på honom med stora, besvikna, ögon.
”En kompis behöver hjälp med en grej”, sa han och tittade inte på mig. Han gick fram till garderoben som stod i hallen och rotade fram en hoodtröja som han drog på sig. ”Känn dig som hemma.”
Han böjde sig ner och började ta på sig skorna.
”Vadå?” frågade jag förbryllat.
Han tog ingen notis om mig. Knöt färdigt skosnörena och vände om för att gå, men jag öppnade munnen och stoppade honom innan han hade hunnit ut genom dörren.
”Vart?”
Han vred på huvudet, och la handen på handtaget. Såg på mig med något slags överlägset uttryck i ögonen, och fick mig att krympa inombords.
”Vänta inte”, sa han och försvann.
Jag satt kvar, uppkrupen i soffan och förstod knappt vad som just hade hänt.
När jag vaknade nästa morgon, var Ville fortfarande inte tillbaka. Jag hade inte ställt något alarm på mobilen, och vaknade därför nästan en timme försent. Panikslaget studsade jag upp från madrassen på golvet, slet till mig kläderna som jag den här gången hade lagt i en prydlig liten hög i ett av hörnen och skyndade ut i köket på jakt efter någonting ätbart. Jag hade ungefär en halvtimme på mig innan första lektionen skulle börja, och jag sökte igenom köksskåpen samtidigt som jag klädde på mig.
Villes kylskåp var nästan tomt. Det låg en rutten morot i ett hörn. En liter mjölk och ett nästan tomt smörpaket. Han hade inget bröd i skafferiet, och det enda han verkade ha gott om var alkoholhaltiga drycker.
Jag kände inte för att ta en drink till frukost innan skolan, så jag struntade i det och lämnade köket för att istället gå in i badrummet. Jag satte mig på toastolen och uträttade mina behov samtidigt som jag stirrade på min spegelbild i spegeln som satt på väggen mitt emot.
Jag hade mörka ringar under ögonen, håret var stripigt i och med att jag nu inte hade duschat på ett par dagar, och trassligt efter sömnen.
Jag kupade handen över munnen och andades ut för att sedan försöka lukta på min egen andedräkt. Det som fanns kvar i handen luktade inte gott, så jag spolade på toaletten och sköljde ur munnen med vatten och tandkräm, som jag lyckligtvis hittade i badrumsskåpet.
Jag drog fingrarna genom håret, och drog sen ihop det i en slarvig knut bak på huvudet innan jag försiktigt drog pekfingrarna över de gråblå markeringarna under ögonen. Jag skulle skämmas över att gå runt såhär i skolan en hel dag, men vad hade jag för val?
Jag suckade uppgivet, vartefter jag kastade en blick på klockan och konstaterade att det var dags för mig att ge mig av. Jag gick ut i hallen och drog på mig skorna. Såg mig omkring i lägenheten och noterade Skunken som hade lagt sig tillrätta på den obäddade sängen. Han såg upp på mig med sina svarta hundögon, och jag undrade flyktigt över när Ville kunde tänkas komma hem.
Jag hade ingenting att låsa med heller, så jag var tvungen att lämna dörren olåst. Det kändes inte helt bra när jag gick nerför trappan och ut på gatan, men jag hade inget val.
Jag var tvungen att gå till skolan.
Jag kom tio minuter sent till engelskalektionen, vilket ändå var fullt acceptabelt med tanke på mitt sena uppvaknande.
Jag knackade på dörren med andan i halsen, och hörde hur min lärare Karin Ek tystnade på andra sidan dörren. Jag kunde höra stegen av hennes ekande klackar när hon kom emot mig. Låset vreds om, och dörren öppnades för att avslöja hennes sammanbitna stenansikte.
”Förlåt att jag är sen, jag försov mig”, hasplade jag ur mig och försökte komma igenom det lilla mellanrummet mellan henne och dörren, men hon ställde sig medvetet i vägen för mig.
”Ellen, in this classroom, we are talking English”, sa Karin högdraget på klockren brittisk engelska.
”Oh”, sa jag och stammade rodnande fram en liknande ursäkt på engelska.
”Good”, sa Karin och såg ner på mig genom de bruna, fyrkantiga glasögonen som inte passade henne alls. ”You can sit.”
Jag gick tacksamt in i klassrummet och sökte med blicken efter Line och Nadja. De satt i mitten av mittraden bredvid varandra, men det fanns ingen ledig plats i närheten för mig. Jag gjorde en hastig sväng åt höger och slog mig ner på en ledig plats intill fönstret, varpå Karin fortsatte en genomgång på engelska, som jag inte brydde mig det minsta om att lyssna på.
Mina tankar vandrade genast iväg till Ville.
Hur länge hade han varit borta, och var var han någonstans? Jag hoppades att han inte hade råkat ut för någonting, samtidigt som jag kände mig lite stött då jag mindes på vilket sätt han hade lämnat mig i lägenheten föregående kväll. Det var inte precis något varmt och kärleksfullt hejdå jag hade fått.
Men, tänkte jag samtidigt som jag tog upp min orangefärgade blyertspenna, jag hade ställt krav på att inga känslor skulle vara inblandade i vårt förhållande. Hade jag då rätt att bli stött över någonting sånt här?
Jag visste inte, samtidigt som jag inte började fundera på om min idé om ett känslolöst förhållande verkligen hade varit en bra idé.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | bajsabajs - 14 aug 09 - 12:35- Betyg:  | | gah, du skriver bara bättre och bättre! | | ackbarian - 12 aug 09 - 09:00- Betyg: | hej, jo jag var bortrest därför kunde jag inte kommentera.
Vill att Rasmus kommer tillbaka :D
bort med ville!
:) | | because - 11 aug 09 - 23:46- Betyg: | Lika bra som vanligt! :D
Måste bara påpeka att Ville är ett jävla as :( dumdumdum är han!
Jag tycker att Rasmus ska komma tbx in i bilden :O:DDDDD
Mejla nästa :D | | JessicaKarlsson - 11 aug 09 - 18:55- Betyg: | | wwwwwwih va du skriver braa tralalalalaa :D mejla :) <3 | | Rosapapper - 10 aug 09 - 16:50- Betyg: | | Fasiken vad bra:O! | | LipsOfAnAngel - 10 aug 09 - 15:13- Betyg: | Åh, du skriver jättebra verkligen!
längtar till nästa del :) | | Sidewinder - 10 aug 09 - 14:11 | Åh komplicerade känslor, we like :P
Och återigen sitter vi klistrade och skriker efter en ny del för man vill ju veta hur det gååååår!! :P | | vemvet - 10 aug 09 - 12:39- Betyg: | | JAG ÄLSKAR VILLE!! Oh, sorry. Jag fick lite bryt. *harkel* du skriver såå bra. | | prickigthallon - 10 aug 09 - 00:19- Betyg: | Maaaah! Älskade du <33
"”Vad exakt är det för någonting?” frågade jag och kikade skeptiskt ner på det klara och genomskinliga innehållet. Ville höjde ena ögonbrynet och såg frågande på mig.
”Det är vatten?”" AHAHAHA, puss va <3 | | NeMriA - 9 aug 09 - 21:35 | men o.o
men?!?!
ÄÄÄÄH.
jag vet inte vad jag ska kommentera.
detta håller på att bli så invecklat o.O | | MoRoTpOwEr - 9 aug 09 - 21:13 | tre ord ; HUR KANDU GÖRA SÅHÄÄR
MAHA TRE ORD (a) | | hooppsan - 9 aug 09 - 20:20- Betyg: | | skit bra, mejla nästa (: | | anna_921 - 9 aug 09 - 20:10 | Längtar verkligen till nästa del mejla :D
Du skriver helt underbart<3 | | Lizzi92 - 9 aug 09 - 19:37- Betyg: | Väldigt, väldigt bra skrivet!! :O Hur lyckas man? Du har verkligen talang för skrivandet!
Längtar till nästa del :D maila gärna när den finns ute :D <3 | | snovit1 - 9 aug 09 - 19:29- Betyg: | | Jag håller med alla nedanför! Helt fantastiskt! :) du har talang! Meila gärna nästa :) | | LoveMusic - 9 aug 09 - 17:53- Betyg: | Åhh... Alltså, jag vet inte vad jag ska säga.
Rasmus nämndes EN gång och Ville 25!
Och hon njöt när han... INFIWOEFNS århhh!
Usch, nej. Det gillar vi inte.
Men någonting vi gillar, är HUR du skriver!
Heeelt makalöst.
Helt kopiöst.
Helt ofattbart.
Helt... fantastiskt. | | SilverAndCold - 9 aug 09 - 17:48- Betyg: | Switchfoot, Switchfoot, Switchfoot! <33333333
Mahaha, Karin Ek xD
Jag tycker inte om att du försöker göra Ville... elak. Det är nästan som om att du VILL att folk ska hata honom... oO och efter alla samtal på msn så kan jag konstatera att DU inte hatar honom mer än vad jag gör, så; VARFÖR GÖR DU SÅHÄR?
Det är synd om Ville. Han kanske... är TVINGAD till att hålla på med knark och massa. Han kanske inte KAN lägga av. Hans s.k kompisar kanske har HOTAT honom. :O
Naw, stackars Vilhelm... :(
(Ja, jag är fullt medveten om att jag sitter och fantiserar ihop en egen berättelse, som råkar innehålla en av dina karaktärer)
Du, jag ser veeerkligen fram emot nästa del.
Tummen upp för att din skrivlust har kommit tillbaka - vaaad kan det bero på? ^^ |
|
|
|
