[M/M] Heaven in your eyes - Del 25 |
Nu jävlar hörrni, nu jävlar drar det ihop sig!
– Återseende –
Att vara småbarnsförälder samtidigt som man gick sista året på gymnasiet var inte en lätt uppgift, det fick jag snabbt lära mig. Julia drabbades av kolik och de första månaderna i livet verkade hennes livsuppgift vara att skrika öronen av oss. Hon skrek om dagen, hon skrek om natten, hon skrek när vi höll henne och hon skrek när hon låg i sin säng. Slutligen började Maja få svåra mörka ringar under ögonen och hon rasade så mycket i vikt att bröstmjölken sinade. Hon blev trött och håglös och orkade knappt gå upp ur sängen på mornarna, ändå fortsatte hon envist att göra allt för att behaga den skrikande bebisen.
”Det gör så ont i hjärtat när hon skriker sådär”, kved hon lågt och tryckte den snyftande bebisen intill sig. ”Och jag kan inte ens trösta henne nog! Vilken usel mamma gör inte det mig till.”
Tröstande la jag en hand på hennes axel och kramade den lätt.
”Det kommer att bli bättre, det säger ju läkarna. Snart mår hon bättre.” Men Maja bara hängde med huvudet och suckade.
Även jag började slutligen få skuggor under ögonen. Så ofta jag kunde var jag hos Maja och hjälpte henne med Julia och var jag inte där var jag hemma för att se efter mamma och Tova. Glädjande nog repade de sig riktigt bra och jag fick stifta bekantskap med en ny mor och syster. Tova hade skaffat sig ett litet kompisgäng som dagligen hittade på äventyr så hon var sällan hemma, och mamma hade blomstrat upp. Nuförtiden mötte hon mig alltid med ett stort leende, rosor på kinderna och glittrande ögon medan hon frågade mig hur det var med Maja och barnet. Så trots att det gladde mig att min familj mådde så mycket bättre, tärde Julias kolik så mycket på krafterna att jag halkade efter i skolan och de betyg mamma rått mig att kämpa för blev pinsamt låga. Det gick faktiskt så långt att jag slutligen ångrade att jag gett mig löfte till att låta Maja föda barnet; det enda Julia gett mig var sömnproblem och huvudvärk.
Men så en dag gav den lilla mig sitt första leende och sträckte sina armar efter mig, och direkt glömde jag alla de svarta tankar jag tänkt om henne de senaste veckorna. Leende lyfte jag upp henne, kysste de rosiga kinderna och vaggade henne i famnen.
”Pappas lilla vilde”, mumlade jag mjukt och Julias blå ögon strålade mot mig, varpå hon försökte sig på ännu ett tandlöst leende som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag av lycka. ”Har du retat gallfeber på mamma och mig bara för att jävlas kanske?”
Den lilla greppade mitt finger och gav ifrån sig ett gurglande läte som fick en kärleksfull värme att bombardera mitt inre och rusa runt i blodet.
”Vettefan om jag inte tycker om dig ändå”, log jag och Julia gurglade lågt igen.
Efter den händelsen vände det, Julia blev frisk från koliken och ett nytt kapitel i våra liv tog form. Vi fick stifta bekantskap med en helt ny dotter då den lilla blommade upp fullständigt efter sin sjukdom. Hon blev glad, pigg och nyfiken och älskade att utforska nya saker, helst med munnen. Jag vet inte hur många gånger jag fann henne i full färd med att tugga på de leksaker vi gett henne och en gång fick vi åka till sjukhuset då hon hade svalt en plastsked. När hon sen började krypa blev hela lägenheten hennes matbord. Hon åt på stolsben, på almanackor, på blommor och på skor. En gång ringde Maja mig när jag var hos Fanny och berättade att hon hittat Julia i full färd med att sätta i sig en skosula.
”Vi har inte fått en dotter, vi har fått en hund”, suckade hon och jag skakade skrattande på huvudet.
När jag lagt på räckte Fanny mig en cigarett och lutade sig bakåt i stolen hon satt i på balkongen.
”Nå, hur är det att vara farsa nu då?” frågade hon leende och blåste några rökringar mot mig.
”Helt fantastiskt”, log jag, tände cigaretten och lät den giftiga röken fylla mina lungor. ”Varje dag med henne är ett nytt äventyr, man vet aldrig vad hon har i kikaren. Det är en riktig busig liten tös vi har fått.”
Fanny log medan jag vände ansiktet mot vårsolen och slöt ögonen, bara lät den friska luften av hopp, kärlek och nystart slå emot mig med full kraft, involvera alla mina sinnen.
”Söt är hon ju också, som en satans jävla bakelse.”
”Tja, hon brås väl på far sin.”
Fanny småskrattade lågt medan jag betraktade de knoppande rabatterna utanför hyreshuset.
”Tänk att vi tar studenten snart”, mumlade jag. ”Det känns som om det var igår jag började i ettan och inte visste vart jag skulle ta vägen eller hur fan jag skulle lära mig vart alla salarna var.”
”Tiden går fort.” Fanny smackade med läpparna innan hon la upp benen på räcket. ”Skönt att komma bort från skolan en stund, though, jobba och resa lite.”
”Har du fått tag i någon lägenhet i Malmö än?”
”Jag jobbar på det.”
Själv var mina planer att ta en del ströjobb för att få ihop pengar och spendera så mycket tid som möjligt med Julia. Intresset för musik hade sakteligen börjat svalna och var något jag hellre såg mig syssla med på fritiden, vad jag skulle jobba som hade jag dock ingen aning om. Jag fick hoppas att det kom med tiden.
”Har hon sagt sitt första ord än?” frågade Fanny plötsligt och jag skakade på huvudet.
”Nej, men det kommer när det kommer.”
Och jag fick rätt. Dock hann jag innan hon uttalade ”pappa” för första gången, ta studenten, jobba lite här och där för att få pengar samt ta farväl av Fanny då hon flyttade till Malmö på obestämd framtid. Tårarna jag såg i hennes ögon då hon kramade om mig fick det att smärta till i själen.
”Ta hand om dig nu, Ro”, snyftade hon och kysste mig på båda kinderna innan hon pressade läpparna mot mina. ”Ta hand om Maja och Julia, Bianca och Tova nu och hör av dig för sjutton!” Hon log genom tårarna innan hon gav mig en hård kram och drog en hand genom mitt taggiga hår. ”Jag älskar dig, Romeo Xander Sanchos, nu och för alltid.” Och medan jag stack händerna i fickorna på jeansen och lämnade perrongen flög det genom mitt sinne: Jag älskar dig också, Fanny Therese Andersson.
Åren tycktes flyga förbi och tankarna på Bambi hade jag lämnat bakom mig. Julia började gå och prata och när hon väl insett hur ofantligt skoj det är att snacka, babblade hon dag och natt. Hon pratade med precis allting även om det inte svarade; kaffekoppar, jackor, skor, stenar, allt som fanns i hennes närhet var värt en stunds konversation. Det svarta håret växte så det knakade och slutligen tog Maja henne till frisören, mutade henne att sitta still genom att erbjuda henne en klubba efteråt, och lät frisören klippa lugg på den lilla. Det gick hem hos vår dotter så hela den kvällen gick hon runt med en spegel och upprepade: ”Fin!” gång på gång medan hon strålade mot oss.
”Tänk att hon är över två år nu”, mumlade Maja en kväll då vi nattat Julia och krupit ner i vår gemensamma säng.
Jag log mot min flickvän och strök henne över det långa, blonda håret.
”Hon växer så det knakar, jag tycker det var igår som hon var nyfödd och skrek så fönstren skallrade.”
Maja ryste och la huvudet mot mitt bröst.
”Prata inte ens om det, det var ett helvete från början till slut. Jag trodde till slut jag skulle hoppa ut genom ett fönster.”
”Du var inte ensam.”
Båda såg vi mot kortet som satt på väggen vid sängens fotända; det kort som föreställde en skrattande Julia med en rosett i håret, en svart klänning med vitt band om midjan och ett par ballerinaskor, som satt på gräsmattan utanför. De djupblå ögonen gnistrade ikapp med solen och det svarta håret blänkte som ebenholts.
”Hon är så lik dig”, mumlade Maja lågt. ”I alla fall håret; när folk ser mig med henne tror de inte att hon är min. Jag vet inte hur många gånger jag har fått förklara att hennes pappa är svarthårig.”
”Men hon har dina ögon.”
”Hennes är mycket blåare än mina, mina är mer grönblå. Jag vet inte vart hon fått dem ifrån, dina är ju bruna.”
”Mutation kanske.”
”Möjligt.”
Sen slöt vi ögonen och försjönk ner i drömmarnas land medan jag omedvetet trängde undan tankarna på en annan person med nästintill lika blå ögon som Julia. En person jag inte hört av på två och ett halvt år.
Jag vet inte varför jag fick för mig att ta en promenad just den kvällen, kanske var det för att få mig en sista glimt av sommaren som led mot sitt slut och hösten som låg i antågande, eller kanske var det bara för att få rensa tankarna en stund och vara ifred. Julia hade kört slut på mig under dagen genom att vägra lämna mig ifred, så efter en hel dags lekande med sin tvååring förtjänade man faktiskt en stund för sig själv.
Träden hade sakta börjat fälla sina löv och dessa virvlade nu runt fötterna på mig där jag traskade fram längs gatan med händerna ledigt nedkörda i stuprörsjeansen. Vinden som ven tog tag i mitt stora, svarta hår och fick det att dansa runt huvudet på mig medan den svarta snedluggen envisades med att falla ner i mina ögon och skymma sikten. Jag borde klippa mig.
Men kanske var det trots allt ödet som hade fått mig att gå ut den där kvällen, kanske var det ödet som omedvetet fört ut mig på samma gata där jag en gång för länge sen träffat Bambi första gången. Och kanske var det ödet som också sett till att det var just han som kom gåendes på andra sidan vägen. För även om det var en smula mörkt ute och endast gatlamporna lyste upp världen, kände jag igen honom. Trots att han blivit äldre i ansiktet och tycktes längre än för två och ett halvt år sen, kände jag igen honom och hade gjort om det så gått 50 år. Den svarta och blonda tuppkammen var kvar och likaså hans klädstil. Men det var ögonen som jag direkt kände igen allra först.
Lika blå som himlen.
Det kändes som om hjärtat stannade i bröstet på mig då jag tvärnitade på trottoaren och stirrade mot honom där han stod på andra sidan. Sakta mötte han min blick och utan ett ord betraktade han mig medan mitt hjärta började skena i bröstet samtidigt som alla årens undertrycka känslor kastade sig över mig som en enorm svallvåg. Smärtan, ilskan, besvikelsen och saknaden forsade in över mig och fick mina knän att börja skaka, fick mig att öppna och stänga munnen som en villrådig idiot medan mina ögon inte kunde slita sig från hans.
Men det var kärleken som fick mig att börja röra fötterna ut i vägen mot honom.
”Bambi”, mumlade jag lågt och tog några steg åt hans håll, men sen slog det slint i skallen på mig och jag rusade ut i vägen med siktet inställt på honom. ”Bambi, Bambi!”
Lyckan förblindade mig och gjorde att jag inte fort nog uppfattade skräcken – den rena och skära paniken – som bröt ut i hans ansikte då han skrikande sträckte sig efter mig.
”Romeo, Romeo stanna!”
Men jag hörde inte, såg inte, förstod inte. Allt jag kunde tänka på, allt jag ville till och ville ha var den vackra varelsen som stod på andra sidan vägen och som jag hade mist för så länge sen. Så därför tog det för lång tid för mig att se strålkastarna som rusade mot mig, tog för lång tid att höra de skrikande bromsarna och ljudet av en tuta som tjöt åt mig att rusa undan.
Det sista jag mindes var Bambis panikslagna ansikte då han rusade mot mig för att knuffa undan mig från bilen som kom rusande mot mig, det sista jag mindes var hur han skrikande sträckte sig efter mig och ropade mitt namn.
Sen blev det alldeles tyst och stilla.
Okej, jag kommer inte logga in på mer än en vecka nu, för jag ska medverka i en film så kommer ha fullt upp. Sen ska jag flytta tillbaka till min lägenhet i Karlstad, så får se när jag kan logga in igen. Så ni får hålla er lite, mohahahahaha! Nästa avsnitt blir det sista ;) KOMMENTERA NU!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 20 aug 09 - 21:11- Betyg:  | | o.O vååga inte | | bexis - 16 aug 09 - 00:39- Betyg: | | om du mördar Romeo ska jag mörda maja. jag vetefan hur det går till, men det kommer hända. eller kanske inte. men jag hatar dig om du dödar honom!!!! =O=O | | _mos_ - 11 aug 09 - 16:40- Betyg: | | asbra :') | | _Live_life_ - 10 aug 09 - 21:14 | oh, tårar i ögonen.
lär mig skriva sådär. snälla. | | Bolliz - 10 aug 09 - 19:30- Betyg: | Å herregud.... HERREGUD! HAN ÄR TILLBAKA!
OM ROMEO DÖR NU... DÅ FAN... HAN FÅR INTE DÖ!:'(
MEN BAMBI ÄR TILLBAKA! OCH JULIA<3 Jah ser henne framför mig!<3
Du skriver som en gudinnna som vanligt, jag måste bara säga det...
JAG ÄLSKAR DIG!<3 | | emptyreality - 10 aug 09 - 12:16- Betyg: | O M G .
huhuhuhuhuhu o:
btw, du skriver som en gud. | | NeMriA - 10 aug 09 - 09:51 | BAMBI!<3
OM ROMEO DÖR NU SÅ BLIR JAG SÅ JÄVLA FÖRBANNAD ATT JAG DÖR.
JAG HATAR MAJA OCH BARNET. JAG ÄR ELAK OCH ONDSINT OCH EN DUM MÄNNISKA, MEN MAJA-ASET FÖRSTÖRDE ALLT
OCH NU SKA DET BLI ETT LYCKLIGT SLUT UTAN HENNE MMHM LÅTER DET INTE BRA?!?!?
du är ond. jag kommer dö, eftersom du inte kommer logga in på över en vecka.
uhu ;_; | | Boegapa - 9 aug 09 - 16:04- Betyg: | NEJNEJNEJNEJNEJNEJ! HUR FAN VÅGAR DU!? HUR VÅGAR DU BARA!? DU SKULLE BARA TÄNKA TANKEN ATT DÖDA ROMEO, ELLER BAMBI. OKEJ!?
Jag hatar dig .________. | | InTheShadows - 8 aug 09 - 23:46- Betyg: | GAAAAAAAAAAAAAAAAH, KAN DU ALDRIG FÅ TILL ET LYCKLIGT SLUT?????
MEN DU, vikken film ska du medverka i? :D | | poetensvilkor - 8 aug 09 - 20:14- Betyg: | MEN FÖR IHELVTEEEEE *DAMP*
HOW CAN YOU DO THIS TO MEEEEEEE *CUT CUT* MEN SERRI DU FÅR INTE DÖDA ROME XANDER SANCHOS!!!!! | | purs_08 - 8 aug 09 - 19:11- Betyg: | | nu e du VÄLDIGT taskig han ska inte bli påkörd jue :( du skriver så bra att himlen gråter här hemma hos mig :D | | Mp3 - 8 aug 09 - 12:55 | MORR. DU ÄR EN UTOMJORDING. ANNARS SKULLE DU INTE VARA ONT NOG ATT AVSLUTA DET HELA SÅDÄR. OM DU DÖDAR ROMEO MISSHANDLAR JAG DIG GROVT MENTALT! MORR. BAMBI ÄR TILLBAKA. BAMBI, THE BAMBI, ÄR TILLBAKA OCH ROMEO DEN JÄVELN LÅTER DU RUSA RÄTT ÖVER VÄGEN UTAN ATT ENS SE SIG OM. AAAAAHHHHH. OCH DU KOMMER INTE ATT LÄGGA UPP SISTA KAPITLET FÖRRÄN OM EN EVIGHET.
Du är en utomjording, för ingen mänsklig varelse kan skriva såhär fantstiskt som du gör. | | WalkingTheDemon - 8 aug 09 - 11:59- Betyg: | | Men lägg av :( | | LipsOfAnAngel - 8 aug 09 - 11:42- Betyg: | nej :o
jag vill bara läsa mer | | saraarbast - 8 aug 09 - 11:06- Betyg: | | AH! Jag vill ju läsa mer nu! Sådär kan man väl inte sluta :( |
|
|
|
