BRAVE = AFRAID [Kapitel 1] |
Lukten av död kvävde den friska havsluften men ändå så verkade allt vara en vanlig mulen höstdag. Gräset vajjade skakigt i vindpustarna som ständigt svepte omkring genom ön. Trädens torra löv väsde aggressivt när vindarna lekte uppe i trädkronorna. De askgrå molnen seglade långsamt över ön. Borta vid fastlandet där man kunde se silverfärgade höghus och små enkla villor var himlen azurblå och solen sken för invånarna där. Men öns växter hånskrattade åt staden av teknologi och avgaser. För växterna var regnet som snart skulle komma nyttigt för dem, men när molnen skulle sträcka sig över staden där inget växtrike härgade och där invånarna avskydde oväder skulle det bli en plåga för dem. Fåglar satt ihopkrupna på trädens mörka och kraftiga armar. De såg under tystnad ner mot skådespelet nedanför dem.
Fyra skott avfyrades med en kort paus efteråt innan ännu en avlossning hördes. Ett gällt pip hördes men sedan inte ett knyst. Hundarna slet i kopplena och gav ifrån sig gläfs och skall. De högg mot den blodiga varghonan och hennes tre döda valpar. Vid stenröset framför dem, som antagligen varit vargarnas lya, låg en mörkbrun varg orörlig. Ovanför honom på två meters höjd låg ännu en brun varg uppe på ett stenblock. Den såg ut att vara en fjolårs valp. Dess blod hade runnit nedför stenens runda kropp men det var förens nu som blodet började att stelna och bli som rostbrun målarfärg över stenens hårda skinn.
Truppen av män med sina gevär, hjälmar och hundar i koppel gick runt platsen. De ville vara försäkrade om att vargfamiljen inte hade fler medlemar.
Den gråa lilla valpen försökte att så ljudlöst som möjligt att kravla sig bortåt från den blodiga platsen. Försiktigt så gick hon hukandes genom grästuvorna mot den säkra skogen. Trädens grenar vajjade stressat med i vindens takt med löven prasslande. Vissa av trädens fingrar försökte huka sig ner och sträcka sig framåt. Det var som att träden försökte förtvivlat att slita med sig vargungen in till säkerheten.
Plötsligt hördes ett högt skällande. Förskräckt såg valpen mot hunden som försökte att hugga mot henne trots att de hade ett meteravstånd mellan varandra. Hon höjde blicken. Två av de underliga tvåbenta djuren hade upptäckt henne. En av dem pekade mot henne och tog tag om sin kamrats hund. Den andre tog fram sin långa gren, sådana grenar som spottade ut något högljutt och osynligt och som fick djur att falla på marken blodiga. Valpen gjorde sig liten och försökte att smälta in i terrängen i form av en sten. Men tvåbeningen var listig. Han gick inte på det och riktade istället sin gren emot henne. Förstelnad såg valpen in i det mörka hål som grenen hade igenom sig. Skogen rös innan vinden blev starkare. Fåglarna såg sig förvånat omkring men flög sedan snabbt iväg från platsen.
Ni igen? Dårar! Har jag inte varnat er nog många gånger? 'Han' ska komma och släcka era patetiska liv om ni inte ger er iväg på 'hans' kommando!
Vad skulle hända? Meena visste inte och det fick henne att skaka. Hon ville inte höra det där öronbedövande ljudet från grenarna igen. Hon gnydde bedjande men tvåbeningen var fullt koncentrerad på att stirra ner mot henne med grenen i sina händer. Förstelnad kunde Meena bara hålla ögonkontakt med den tvåbenta hannen och hoppas på att han skulle förstå att hon bad om förlåtelse och skoning.
Ett prassel hördes i bakgrunden men det var inte från löven utan från buskar och gräs. Meena hann inte ens snegla bakom sig innan något susade förbi ovanför henne i form av en röd vindpust. Just den millisekund då något plötsligt varit ovanför Meena hade det fått hennes ryggrad att isa och hon mådde illa av det. I nästa millisekund var någon röd vargliknande varelse i huvudhöjd med den tvåbeniga hannen. Meena såg inte ansiktet på främlingen som kastat sig ut från skuggorna bakom henne. Röd vätska sprutade plötsligt ut från tvåbeningens hals och han föll matt ner på marken, precis så som det hade hänt när grenarna spottat något på Meena's familj! Tvåbeningens gren föll ner med en duns i gräset.
Den röda varelsen reste sig sakta upp på mannens bröst och såg sedan morrandes med den röda vätskan droppande från hans päls strån. Klick hördes och flera grenar siktade mot den fackelröda varelsen. Knappt synbart hade varelsen snurrat runt och plötsligt haft sina framtassar nertryckta på marken framför Meena. På bara en knapp sekund hade varelsen böjt sig ner, huggit tag om Meena's kropp med ett hårt grepp mellan käkarna och sedan kastat sig framåt. Det hemska ljudet från tvåbeningarnas vapen följde efter dem med hundskall i bakgrunden. Under den obekväma resan mellan den varglikes käkar genom skogen, som endast varit som skiftningar i grönt, brunt och grått så som den hastigheten varelsen sprang i, märkte Meena en gång då varelsen verkat ha tagit ett hårdare tag om hennes arma kropp.
I ett språng framåt kändes det plötsligt som att de båda vargarna svävat innan de plötsligt börjat rulla runt på hård sandmark. Käkarna hade öppnats i ett slag mot varelsen kind och Meena rullade nedför diket hon också. Och så hade hon tillsist glidit ner på fuktig sand. En dov duns hade hörts då varelsen troligtvis hade fallit till marken. Sekunderna gick och allt verkade vara dödstyst. Här var allt vindstilla och endast viskningarna från havets vågor väsde genom Meena's trumhinnor. Hur länge Meena låg där, mörbultad och trött, kunde hon inte veta då hon inte räknade sekunderna. Men så reste hon sig skakigt upp som om det var första gången hon stod upp. Hon ruskade på sig och var nära att tappa balansen om hon inte hunnit ställa tassarna stadiga mot marken igen. Hon såg åt sin högra sida. En vit sandstrand som verkade pågå i en oändlighet sträckte ut sig med en markupphöjning ett fåtal meter ifrån sig hela vägen som säkert var upp till fem, kanske sex meter hög där trädens grenar sneglade ner mot stranden och överbevuxet gräs låg trött över kanten. Meena vände på huvudet och såg förvånat på den röda varelsen som låg i tystnad med ögonen stängda framför henne. Hans andning var så tunn att den knappt syntes. Om han nu andades..?
Nyfiken valp som hon var gick hon försiktigt fram till den okända hanen. Blodet från när han anfallit tvåbeningen syntes knappt då det smällte väl in med hans röda päls, dock märkte man att det inte var päls då det såg kladdigt och vått ut där det låg över pälsstråna. Han hade verkligen ett annorlunda utseende. Fackelröd päls utan minsta skiftning och från handleden på hans vänstra frambenet så sträckte sig en brännskada som var skärt rosa till färgen runt hela benet, bogen och upp över halva halsen, runt hans vänstra öga och en liten bit av mungipan. Till skillnad från huden man knappast kunde se under den tjocka pälsen hanen bar på som skydd mot vind och vatten syntes det tydligt vissa blodådror och de tåliga muskler under den brännskadade skinnet. Meena förundrades över honom. Var hade han fått de där brännskadorna? Och vilken vältränad kropp han måste ha då hon såg musklerna på detta ben upp mot ansiktet! Nyfiket så böjde sig Meena fram över den stilla varelsen för att få en närmare titt på hans ansikte. Hennes utandning gav honom varma pustar mot huden.
Plötsligt så öppnades ögat. Blodrött...
Förskräckt ryggade Meena tillbaka med ett gällt pip. Blixtsnabbt var hanen på benen och han slog undan Meena med sin vänstra framtass så Meena förvånandsvärt flög iväg en meter. Hon hann inte reagera med ens ett skrik då hon så plötsligt blivit bortknuffad och sedan fallit med ansiktet i sanden. Hon slog upp huvudet, ruskade på sig medan hon hostade och spottade ut sanden hon fått i munnen. Ögonen sved av sandkornen och Meena försökte att klia bort det.
- "Jag vill inte ha de där kräken efter mig så håll din lilla trut stängd!", röt någon åt henne. Med sandkornen äntligen borta från Meena's bruna ögon så vände hon blicken snabbt om. Den röda varghanen såg med bitter min mot henne. Osäkert så sänkte Meena öronen och huvudet. En bedjan om förlåtelse. Varghanen höjde huvudet och fnös. Hans blodröda ögon var mörka av irritation och kyla. Och så började han gå mot henne. Meena blev vettskrämd men vågade ändå inte röra sig. Hon försökte bara som tidigare vid lyan att göra sig till en sten. Men den röda hanen brydde sig inte om hennes bedjan och fortsatte framåt mot henne tills han bara var några decimeter ifrån. Meena såg med rädda, uppspärrade ögon upp mot den stora hannen. Han tog ett kliv närmare och Meena samlade mod i sig för att göra sig redo att springa. Men så plötsligt.. Han slet blicken ifrån henne och såg istället framåt. Hans tassar gick lugnt ovanifrån Meena och landade en bit bort från henne. Förunderligt såg lilla Meena bort mot varghanen när han gick fram mot vattnet, böjde sig ner och började dricka. Det kladdiga blodet tvättades bort av det genomskinliga vattnet men färgade det ändå rött för en stund, tills det löste upp sig. Meena kunde inte sluta titta på varghanen. Men så plötsligt såg hon något rött i den vita sanden. Hon sänkte blicken och mycket riktigt, det var blod på sanden. Och blodspåren ledde till.. Hannen? Meena höjde blicken mot honom igen och fick syn på ett djupt rivsår som gick längs hans högra bakbens lår. Blodet var lika rött som hanens ögon. Hade han blivit skjuten på vägen? Var det därför han tagit ett hårdare grepp om Meena förut... För att det gjort ont? Hon la huvudet på sne. Varghanen märkte hennes iaktagelse av såret och sneglade bak mot henne. Meena ryckte till då hon såg att han tittade på henne igen och hon kröp ihop som hon gjort förut. Han gav ifrån sig en suck och sträckte på sig innan han började gå bortåt längs strandkanten åt det vänstra hållet.
- "Så, du kan göra vad du vill nu...", hade han bara sagt i sin tomma röststämma medan han gick på tunga steg längs den fuktiga, beige färgade marken. Meena höjde huvudet och spättsade fram öronen. Hon såg mot hannen en stund men sedan runt omkring sig. Vart skulle hon gå? Hon visste inte ens var hon var. Hennes blick seglade upp och ner längs markupphöjningen. Det skulle ta veckor att gå uppför den, enligt Meena.
Hon vände snabbt på huvudet och såg mot den röda varghanen igen. Hon reste sig upp och sprang efter tills hon kunde trotta efter honom på bara några meters avstånd. Han sneglade bak mot henne en lång stund. Ju längre de gick desto mer irriterad verkade han bli av sin förföljare. Men Meena tog inte stor nottis om det utan trottade bara vidare och hoppade ibland lekfullt ner i hanens fotspår innan en tunn våg från havet kom för att försöka sluka den. Tillsist stannade han och vände sig halvt om. Meena ryckte till och ställde sig spikrak. Varghanen drog bak öronen av irritationen som flödade genom huvudet.
- "Varför följer du efter mig?", fräste han till henne. Meena la huvudet på sne. Ett smått leende trädde fram på hennes gråa läppar och hennes korta svans viftade.
- "Får jag följa med dig?", frågade Meena hannen med sin oskyldiga flickröst. Varghannen blinkade förvånat till och öronen spättsades framåt. Meena log bredare till honom. De såg båda på varandra en stund under tystnad ända tills varghanen drog öronen bakåt igen med blicken tillbaka i sin irriterade, blodröda färg.
- "Nej.", sa han kort och gott. Meena spättsade förvånat fram öronen men de vinklades sedan bakåt och hela kroppen verkade sjunka ner i någon aura av depression. Hon sneglade ner mot marken.
- "Men.. Jag vet inte vart jag ska ta vägen... Var är jag föresten? Jag skulle inte klara mig själv..", sa Meena i en dov och ledsen stämma medan varghanen i tystnad betraktade henne. Meena höjde bedjande blicken upp mot honom igen och ena örat vinklades framåt.
- "Så... Kan jag få följa med dig?", frågade Meena med sin dova röststämma igen och ett svagt leende sträckte sig längs hennes läppar. Det blev tyst igen.
- "... Nej..", svarade hanen tillsist med samma tomma uttryck i rösten som han hade i blicken nu.
- "Va?!", utbrast Meena i ett rytande. Öronen var bakåtstrukna och ragg pryddes längs hennes manke och ryggrad. Hela kroppen verkade sträcka sig uppåt som hos en aggressiv katt. Men hanen brydde sig inte så mycket om hur mycket valpen försökte visa sig stor och arg. Han bara höjde en aning på 'ögonbrynen' med samma tomma uttryck i ansiktet som alltid. Meena fnyste och ruskade på huvudet.
- "Jag är bara en liten valp! Du som är stor kan hjälpa mig!"
- "Ber du mig om beskydd?"
- "Jaa! Nästan!"
De två vargarna såg på varandra. Meena skakade av ilska medan varghannen stod helt stilla och bara stirrade ner på henne som om han hade all tid i världen på att konfrontera om detta. Meena var precis påväg att kasta sig fram mot hanen i ett försök att daska lite vett i honom, även om hon igentligen såg det som omöjligt då hon bara var en liten valp, då han plötsligt vände sig om och såg ut mot den långa sandstranden.
- "Okej då.", sade han bara utan att ens snegla bak mot henne. Meena's ilska försvann som en vindpust och istället såg hon helt förbryllad mot varghanen. Men sedan förstod hon glädjen i svaret och hon log brett av lycka. Hon kastade sig framåt och gjorde glädjeskutt omkring varghanen. Dock så fick hon tillsist en knuff åt sidan av varghanens ena tass så hon föll på rygg ner i sanden. Sanden kittlade hennes nosborrar och hon nös. Varghanen såg tyst ner mot henne men suckade sedan och började sedan att fortsätta gå längs strandkanten som han hade gjort tidigare innan han stannat av Meena's förföljelse.
- "Hoppa inte runt sådär igen.", sade han bestämt till henne. Meena hoppade snabbt upp på alla fyra benen och sprang efter tills hon var strax bakom honom.
Här syntes inte de gråa molnen så solen lyste och himlavalvet var klart. Meena såg beundransvärt mot den ljusa himelen och följde sedan blicken när tre skogsfåglar flög förbi som svarta prickar med spetsiga kanter ner i skogen som var ovanifrån strandens markyta. Men efter ett tag började hon tycka att allt var tråkigt. Hon såg uttråkat ner mot marken, snubblade bara ett fåtal gånger när hon trampade ner i hannens fotspår. Meena höjde blicken och vinklade försiktigt fram öronen mot varghanen. Hon tittade på honom i tystnad en lång stund innan hon öppnade munnen.
- "Vad heter du?"
- "Raiden..*"
- "Oh... Kan jag kalla dig för Rai?"
Nu så vände varghanen, Raiden, huvudet om och såg förunderligt ner mot Meena som gick där bakom honom.
- "Ja! Mina syskon kallade mig för jättemånga saker! Som.. Ena och Mee. Konstiga namn eller hur? Såå.. Kan jag få kalla dig för Rai?"
- "... Nej.."
- "Men! Varför inte? Tråkmåns!"
Raiden skakade på huvudet och fortsatte att gå framåt medan han försökte att nonchalera Meena.
- "Jag tänker kalla dig för tråkmånsen då!", fräste Meena irriterat åt honom.
- "Du behöver bara säga Raiden.."
- "Nej! Jag vill ge dig ett kortare namn!"
- "Tycker du jag har ett långt?"
- "Jaa!!"
- "Sluta skrika..."
[[ Info *: Raiden är namnet på en japansk Åskgud ]]
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Hexan94 - 8 aug 09 - 13:48- Betyg:  | | Så jäkla bra! Mejla när nästa kommer ut?? |
|
|
|
