BRAVE = AFRAID [Intro] |
Regnet öste ner. Allt man kunde höra var det ständigt smattrande ljudet av regnets droppar men trots det så verkade befolkningen av djur och växter inte bry sig så värst mycket. Dock var fladdermössen säkerligen snopna. I detta oväder kunde de inte flyga ut och även om de kunde så skulle de inga insekter finna. Alla djur väntade på bättre väder, förutom en...
En strålkastare lyste upp ön med sitt bländande sken. Allt från prat till rop hördes på ett främmande språk för djuren där ute i det svarta havet. Något gurglande morrande hördes tills det dämpade sig, och en krasch av sten och något främmande föremål hördes istället. Ljud som skall från hunddjur, rop och rytanden på det där främmande språket och krafs mot stenarna på stranden fyllde den kalla luften istället för regnets oavbrytbara prat. Ficklampor som tvåbeningarna höll i sina händer och sedan tryckte på en knapp med ett finger som få djur kan ta del av, tummen. Ficklamporna lyste upp deras väg genom stenstranden medan de höll i sina koppelslitande vänner hundarna. Ett band av läder låg tryckt emot deras högra axlar med en svart, lång gestalt fastspänd bakom dem. Gevär. Ett dödligt vapen endast tvåbeningar kan vara blodtörstiga nog att skapa. När de spottar ut sina kärnor precis då den ser att man är chanslös är man som sagt var, chanslös. Kärnorna borrar sig in i huden eller till och med igenom och lämnar efter sig din döda kropp...
Vindarna vände motvind och regnets vattendroppar var som patroner som slog imot tvåbeningarnas hud och deras hundar. Smärtan av dropparnas kyliga spott imot ansiktena fick vissa män att lägga deras redan genomvåta armar framför sina ögon och istället fortsätta gå med blicken sänkt. Men de fortsatte framåt. De förstod inte. De förstod inte att vinden varnade dem. Ni inkräktar, ge er iväg! Innan 'han' kommer...
- "Mike! Du borde inte gå i förväg, vi måste vänta på de andra också!", ropade en kollega till den genomvåta man som gick i mörkgröna regnkläder och hans två lika våta hundar uppe på stenstranden. Mannen spände sin arm för att hålla tillbaka hans hundar. Han vände sitt huvud om och samtidigt sänktes armen för att han skulle kunna se ner mot resten av gruppen. Han log roat.
- "Ta det lugnt! Någon måste dessutom gå först och kolla läget!", ropade han tillbaka. Hans kollega skakade irriterat på huvudet och hjälpte sedan att fästa en utav båtarna med tjocka rep runt stenblock med tre andra kollegor i deras grupp. Mannen i sina mörkgröna regnkläder betraktade resten arbeta, medan han lyckades slippa det för att 'hålla utkik'. Plötsligt började hans hundar att dra ivrigt i kopplena så att mannen var nära att tappa fotfästet på de hala våta stenarna. Han vände sig häftigt om och tog klumpigt om kopplena med båda händerna, tillsammans med ficklampan i ena handen, och försökte hålla kvar hundarna. Deras hesa gläfsanden och hugg i luften fick mannens tidigare så roade uttryck i ansiktet att vända till ett fundersamt och irriterat.
- "Vad är det med er två nu då?", frågade han sina hundar som självklart inte kunde svara utan de försökte bara sträcka sig längre framåt. Mannen suckade och slet i kopplena för att hålla dem båda tillbaka.
- "Ni är ju hopplösa!", röt han åt dem men de lyssnade inte. Och så höjde han blicken. Det var ju bara en vanlig na-
En mörk skepnad kastade sig plötsligt fram mot ena hunden. De vita tänderna kom bara som snabba stjärnfall mot hundens hals innan de försvann i den mörka huden. Hunden gav ifrån sig ett tjut och gnällde förskräckt när den slungades upp i luften och landade på sin kamrat som förvirrat inte hunnit hindra varelsens anfall under dess snabbhet i mörkret. Kopplena hade snurrat sig runt handlederna på mannen och när den ena hunden slungats iväg mot den andra hade kopplena spänts åt och fått mannens ena handled att vridas. Hans smärtsamma skrik hade varit det sista hans stämband hunnit göra för i nästa sekund hade han sett de där lysande vita tänderna genom luggen, och i andra...
- "Mike!!"
Trampdynorna trycktes mot mannens bröst och den mörka varelsen släppte taget om mannens hals och dess glänsande röda ögon sken med något hatiskt i sin blick mot den förskräckta gruppen av ytterligare fler män i regnkläder. Vinden hade avtagit för bara ett par sekunder men nu så flög den likt en tryckvåg motvind igen. Den främmande varelsens päls yrde med vattendroppar flygandes omkring. Ett mörkt morrande ljöd från hans sammanbitna käkar. Vita som spöken stod patrullen av män från fastlandet och betraktade det djur som precis dödat en av deras. Kalla kårar isade genom deras ryggrader och varelsen kände av det... Plötsligt kastar sig en av de hundar som den avlidne Mike hade ägt fram mot besten. Blixtsnabbt slungar den sig upp på bakbenen och slår ner käkarna i hundens nacke. Ett kort tjut hörs ifrån den hjälplösa hunden innan varelsen slungar iväg hunden som om den vore en trasa. Kroppen slår imot den stenbelagda marken och förblir stilla. En dov duns hörs när de kraftiga trampdynorna slår emot Mike's bröst. Djuret ser med blottade tänder mot den vettskrämda patrullen. Regnet som rinner ner mot tänderna tvättar sakta bort det scarlet röda blodet.
Resten av männen som var kvar svalde hårt innan de långsamt drog fram sina gevär och siktade sedan mot varelsen. Den rörde sig inte. De laddade sina gevär. Djuret började morra igen och den sänkte sig ner en aning på sitt offers bröstkorg, den gjorde en attacksposition. Klick efter klick hördes då gevären var redo att döda. Precis när en av männen avfyrar ett skott mot den främmande varelsen ryggar den smidigt undan, landar med lätthet på de hala stenarna och kastar sig sedan ner mot dem beväpnade männen. I panik så försöker de träffa varelsen då den kommer störtande mot dem. Men effektivt så slinker den undan. Plötsligt gör den ett hopp åt sidan och precis när de första paren tassar har stött imot marken slungar sig varelsen med käftarna vidöppna mot en av männen. Avfyrade skott och skrik hördes väl innan allt tystnade. Vågorna som slog imot de tomma båtarna, vindens sus och regnets underligt nog dovare pratande var tillsist nattens mummel. Men så hördes även krafsandet av klor som trampar på stenar igen. Den varglika gestalten vandrade uppför stranden med svansen hängande efter. Vatten droppade ner på den redan genomvåta stenmarken från de röda strån varelsen bar på som päls och färg. Den blodiga tungan hängde snett ut från den öppnade munnen. Men det var ju inte hans blod. De liv tungan fått smaka på låg nu stilla ett par meter bakom honom. Deras vapen låg lika livlösa bredvid. Ficklamporna lyste i tomma intet. Vapnen, ficklamporna och hundarna hade inte längre några ägare att skötas av...
Ni inkräktade, ni borde ha gett er iväg! Nu fick ni skona era liv för 'han'...
|
|
|
|
