Vargskugga. Del 4 |
Jag var helt chockad, och allt hade gått för snabbt. Det enda jag kom ihåg var dom bruna ögonen, och, dom ögonen tillhörde väll... Trey? Hade Trey räddat mig? Mår han bra? Vart är han?
Jag vart bara mer förvirrad...
Nästa dag i skolan gick jag med bestämmda steg mot Trey.
"Hej Trey" sade jag glatt, men var egentligen ganska arg på insidan.
"Hej, mår du bra? Jag hörde om olyckan, är du skadad?" frågade Trey.
"Försök inte att lura mig Trey, det var DU som knuffade undan mig!" svarade jag högt.
Han skulle inte få komma undan så lätt lätt.
"Ella, vad pratar du om?" svarade Trey med tom blick.
"Kom igen Trey, du vet bättre än så, bara erkänn!" sade jag nästan argt.
"Okej, okej, jag puttade undan dig! Är du nöjd nu?" svarade han och var på väg att gå, men jag tog tag i hans arm.
"Trey, jag vill gå på balen med dig" Trey stannade.
"Vill du verkligen det?" svarade han osäkert.
"Ja, såklart att jag vill, du var redo att offra ditt liv för mig, hur kan jag då inte vilja gå på balen med dig?" sade jag och kollade in i hans chokladbruna ögon.
"Ella, jag... Tack, för att du litar på mig. Ska vi dela tält på klassresan?" frågade han och kollade på mig, våra blickar möttes.
"Visst, om du vill så..." svarade jag och vart jätteglad inombords.
"Men, hur... överlevde du trafikolyckan?"
"Jag... måste gå, vi ses Ella!" svarade han och var borta lika snabbt som blixten.
Men hur hade han överlevt olyckan? Jag visste ju inte äns hur föraren mådde just nu...
Jag kom ihåg lite mer... Jag mindes att jag gick över vägen, och en bil kom, jag knuffades undan (av Trey) och vaknade upp i min egen soffa med bara ett ynket litet blåmärke på armen...
Men hur hade Trey överlevt? Jag började gå mot ingången när tanken sog mig att jag faktiskt skulle gå på balen med Trey! Min drömkille! Jag gick långsamt in i klassrummet.
Trey och jag började känna varandra bättre och bättre för varje sekund som gick. Jag hade frågat hur han överlevt olyckan, och han svarade att han precis hann undan innan bilen kom. Men jag var inte riktigt säker på den saken...
Trey var hela tiden snäll mot mig, och han var som en skyddande ängel.
Dagarna gick fort och det var redan fredag, och dags för balen.
"Mamma, jag går till Jamie nu!" ropade jag till min mamma.
"Okej!" ropade hon tillbaka.
"Jag öppnade dörren och steg ut i friska natten. Jag hade på mig en vinröd, sidenklänning som matchade mitt röda läppstift. Jag hade lockigt hår och kände hur vinden kom farande igenom håret. Klockan var 19.50.
Jag gick den korta vägen till Jamies hus. *Knack - Knack*
Jamie öppnade dörren.
"Hej Ella, är du redo att gå?" frågade hon glatt. Hennes rosa klänning glittrade i månskenet.
Hon skulle gå med Tobias på balen, och jag skulle gå med Trey.
"Ja, jag är redo" svarade jag.
"Hej då, Ella och jag sticker nu!" ropade hon till sina föräldrar och stängde dörren, och vi började gå.
Utanför byggnaden där balen höll till stog Trey och Tobias, för att ta emot oss.
"Hej!" sade jag glatt till Trey.
"Vad fin du är" svarade Trey drömmande, med sin söta röst.
"Tack" svarade jag och vi gick in genom dörren, mot balen.
Musiken spelades högt och personer dansade.
"Ska vi dansa?" frågade Trey och kollade glatt på mig.
Jag tänkte säga "gärna", men han släpade med mig ut på dansgolvet innan jag äns han öppna munnen.
Vi dansade lite och båda hade kul.
"Du, Ella, jag har en sak att berätta" sade Trey plötsligt...
|
|
|
|
