[TwilightFF] - En ny början. Del 2. |
En ny del :) Den här gången ur Bellas POV.
Kommentera? (A)
Jag gick till cafeterian, med glädje, vilket jag gjorde varje dag. För det var bara i cafeterian som jag kunde träffa min familj. Min alldeles egna familj. Jag var sen idag, så det förvånade mig att bara Edward satt vid vårat bord.
"Var är Renesmee?"
Jag var alltid orolig för henne. Hon mådde inte bra. Hon var inte samma person som hon var när hon var liten. Men det förändrade inte min kärlek till henne. Jag älskar henne över allting annat oavsett och jag blev orolig när jag såg att hon inte satt vid bordet.
"Hon har nog åkt hem. Mr. Stanford kom och hämtade mig idag igen"
Jag suckade. Vad har det tagit till henne?
"Jag måste hem och titta till henne"
Edward la sin hand på min arm.
"Det är bättre om vi lämnar henne ifred"
Jag drog min sköld över Edward, så han kunde höra mina tankar. Jag visade honom minnen, från tiden då Renesmee hade varit liten. Hur hon låg och sov i min famn, när hon sa att hon älskade mig. Alla gånger som jag lovat att alltid finnas där för att skydda henne. Jag hade brytit mitt löfte en gång redan. Och det är därför hon har blivit den hon är nu. Min lilla flicka.. Jag drog tillbaka min sköld och tittade på Edward som tittade plågat tillbaka på mig.
"Bella, älskling. Du måste sluta klandra dig själv"
"Men det är mitt fel. Jag måste hem"
Och innan han hann stoppa mig var jag påväg ut genom cafeterian. Ibland kunde det vara riktigt irriterande att inte kunna springa, och jag fick koncentrera mig för att hålla mig till mänsklig takt. Mina fötter stryrde över skolgården, mot skogen, och när jag kom utom synhåll från elever och lärare, började jag springa mot vårt hus.
Jag kunde känna Renesmees doft så jag visste att hon hade varit här. Och när jag började närma mig huset kunde jag höra snyftningar. Grät hon? Omedvetet ökade jag farten och efter bara några sekunder var jag framme vid huset. Jag skyndade mig in i min dotters rum, och hittade henne gråtandes i sin säng.
"Renesmee, älskling"
Hon tittade på mig.
"Låt mig vara"
Jag ignorerade henne och satte mig på hennes sängkant. Hon vände på sig så hon låg med ansiktet mot väggen. Jag sträckte försiktigt ut min hand och smekte hennes bronsfärgade lockar. Lockarna som hon hade fått av min pappa och färgen från Edward. Hon var så vacker, och jag hade fortfarande svårt att förstå att hon var min.
"Vilket eller vilka ord i meningen 'Låt mig vara' är det du inte förstår, mamma?!"
"Renesmee, det här har hållit på i snart ett år, och det kan inte fortsätta såhär längre. Du måste gå vidare"
Hon vände sig mot mig och blängde ilsket på mig.
"Du har ingen aning om vad som hände, så tala fan inte om för mig vad jag ska göra"
"Berätta för mig vad som hände då"
"Huh? Som om jag skulle berätta det för dig? Jag är bara till besvär ändå och ni bryr er ändå inte"
Orden kom som ett slag mot hjärtat. Hur kan hon säga sådana saker?!
"Du vet att det inte är sant. Du vet att både jag och din pappa älskar dig mest av allt"
"VARFÖR LEVER HAN FORTFARANDE DÅ?!"
Hon bröt ut i en gråtattack och jag ville ingenting hellre än att hålla henne i min famn, torka hennes tårar och göra henne lycklig igen. Men jag visste inte hur jag skulle bära mig åt.
"Gå mamma. Bara.. gå. Snälla"
Automatiskt gjorde jag som hon sa, och gick ut från hennes rum. Jag stängde dörren bakom mig och gick in i vardagsrummet och satte mig ner i en av sofforna. Vad ska jag göra nu? Jag orkar inte gå tillbaka till skolan. Plötsligt bröt jag ut i en gråtattack jag också, fast utan tårar. Mina ögon brände, och jag kunde knappt andas på grund av mina snyftningar. Vad ska jag göra?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Joseephineh - 7 aug 09 - 14:40- Betyg:  | :( *snyft*
jag vill veta varför nessie äe som hon äe ;oo
vill ha mera nu :) | | Sandra353 - 7 aug 09 - 14:39- Betyg: | | Oh sorgligt men ändå så jätte bra :D Jag gilalr verkligen den här novellen :D |
|
|
|
