Dansa på tidnings papper .Ch 2 |
Hej alla, det är nu jag vill veta om ni tycker jag ska fortsätta, om det så bara är en som komenterar att man vill att jag fortsätter så kommer jag antagligen göra det ^^ Tack så mycket för att ni läser -buga-
Så fort vi fått upp hunden till övervåningen hade mamma försvunnit igen, denna gång för att köpa mat åt hunden och jag förstår henne till viss del, han behövde verkligen mat. Jag menar, har ni någonsin sett skelett som står där inne i biologi salarna framme vid svarta tavlan? Detta var nästan ett levande exempel för levde gjorde han så som han grymtade och nös. Det fick mig för en stund att undra om det kanske inte var en gris som var förklädd. Men jag höll mig till att det var en schäfer som halvlåg i mitt knä i hörnsoffan mamma för länge sen köpt på ett loppis.
Hon hade brummat igång vår gamla tv, fixat med boxern och slängt över handduk och fjärrkontroll till mig innan jag hört dörren gå igen på nedre plan. När jag pratar nedre plan snackar jag bara om en hall. Vi bor i sådana där tråkiga radhus där man går in på nedervåningen och sen upp för en trappa för att komma till något som liknar en lägenhet. Precis under oss bor ett äldre par som brukar knacka med sina skröpliga käppar så fort jag råkar ha för hög musik på min dator. Det var underhållande i början men efter några månader tröttnar man snabbt på det och försöker följa deras regler så bra som möjligt. Men så kommer de stunder då man vill spela hög musik för att skaka loss den elaka humörkurvan innan den tog stryptak om än. Så ni kanske förstå att jag sänkte volymen på tv apparaten så fort kanal tre kom upp på skärmen. Jag vet inte varför, men tv tre har alltid högre volym än alla andra kanaler och fråga inte mig varför, ring någon som arbetar för tv tre istället.
Djurets huvud vred sig lite, gnydde besvärat och jag drog med handduken över dess huvud, torkade bakom öronen och van som jag är vid katter som spinner när de njuter, blev jag nästan förskräckt när detta djur inte spann. Det fick mig att snegla ner med knallblåa ögon bara för att möta ett par blekt blå tonade irisar. Om en hund hade ögonbryn så lyfte denne sina med ett nästan förvånat uttryck, kollade sig sen om med en viss ansträngning innan han suckade. Seriöst, han suckade och det var inte någon liten suck utan en enorm, som om min bror varit där och tyckt jag var pesten med tanke på vad jag tittade på. Jag lät det passera med en lätt axelryckning dock, fortsatte klappa varelsen över det pälsklädda huvudet, väntade bara på att få höra dörren gå upp igen.
Min mor kom hem tio minuter efter det med ursäkter som att det var lång kö och att hon inte visste vilken mat hunden skulle ha. Men hon hade fixat en enkel matskål i plast och en likadan fast åt vatten då, djuret kanske blev törstigt. Det slanka yrvädret kunde höra hur torrfoder hälldes upp i skålen och höjde förstrött på huvudet, tittade sedan på mig som om han ville fråga om det var okej att gå för att äta. Jag höjde enkelt bara armarna ur vägen för honom och trött klev han ner från soffan, snubblade till och med så trött han tydligen var i lederna. Det lät som om jag pratade om en gammal hund på sina sista verser, men den här var verkligen ung, nästan så jag skulle vilja säga ett eller två år, inte mer. Men att gå utan mat gud vet hur många dar, vem skulle inte vara lite urpumpad då?
Och var det bara jag eller kändes den där hunden väldigt mänsklig?
Det måste varit inbillelse, visst att många hundar är intelligenta, men alla människor var inte så klyftiga heller. Jag vet inte, men det var något med de där blåa nyanserade ögonen hos schäfern som fått mig att känna de där naglarna dra vid svarta tavlan. Något var fel med det där djuret helt enkelt.
|
|
|
|
