[M/M] Heaven in your eyes - Del 24 |
– Gå vidare –
Vad är det man brukar säga; tiden går fort när man har roligt? Inte för att jag kan påstå att jag hade speciellt lajbans, men att tiden sprang ifrån mig var ett faktum. Veckorna tycktes rinna iväg och innan jag ens hunnit fatta det själv var det skoldags igen. Att återigen valsa runt inom de teglade väggarna och varje dag lyssna till en lärares malande röst som tjatade om att det var nu det gällde; det var nu man skulle söka efter de sista krafterna och ge det där lilla extra, det var nu man verkligen skulle kämpa ordentligt för den kommande studentmössan, tråkade ut mig. Med en flickvän som gled längre och längre in i sin graviditet, en mor och syster som sakta kämpade sig upp ur mörkret igen, en far på kåken och en före detta pojkvän som flytt sin kos till Amerika, var det inte direkt skolan som låg högst på min prioriteringslista.
”Du får inte slarva med skolan, min gosse”, sa mamma alltid när jag satt och stirrade ut i luften istället för att göra läxor eller plugga till prov. ”Visst är det en skönhet i sig att betrakta höstlöven som faller till marken, men det ger dig knappast MVG i matte C.”
”När kom hösten egentligen, mamma? Det var ju nyss sommar.”
Och mamma log som alltid och blickade ut över världen som sakta drog sig mot en färggrannare tid.
”Den har funnits här hela tiden och väntat på att få bryta ut, och nu är den här”, sa hon milt och strök mig över det taggiga håret. ”Tiden flyr så fort ifrån oss, min älskade Romeo, så ta hand om den medan du finns i livet.”
Hon var så vis min mor och ville så väl, ändå var jag tvungen att göra henne besviken gällande skolarbetet. Maja gick på som en ångvält om det kommande miraklet och själv började jag drömma mardrömmar om skrikande bebisar med kolik, nerspydda tröjor och blöjor med ett så stinkande innehåll att det krävdes gasmask för att vistas i närheten. Det tog emot att erkänna det men trots att jag sen ultraljudet känt en spirande faderlig glädje, nu var sjukt nervös inför den stora dagen. Hur fan skulle jag kunna klara av att vara farsa när jag knappt klarade av mig själv!?
Återigen var min mamma min klippa. Efter att hon fått veta att hon i december skulle bli mormor, gjorde hon allt för att hjälpa såväl mig som Maja.
”Jag hoppas du förstår vilket stort steg det här är”, sa hon allvarligt till mig minst en gång om dagen. ”Det är ett nytt kapitel i såväl ditt som Majas liv, min vän, det hoppas jag du är medveten om.”
”Det är jag, mamma, det är jag.”
Men trots det var min mage ständigt i uppror.
Tankarna på Bambi flöt visserligen längre och längre bort men han fanns ändå ständigt hos mig. Även om jag inte tänkte på honom varenda sekund av dygnet som förr, så vilade hans ande över mig och visade sig när jag minst anade det. Ungefär en gång i veckan satte jag mig upp i sängen med ett skrik, en snyftning eller hade hans namn på mina läppar och grät efter vad jag förlorat, och varje gång tog Maja mig i sina armar och lät mig gråta tills jag inte hade några tårar kvar. Så även om det var lättare att hålla hans minne på flykt, så betydde inte det att jag inte tänkte på honom. Det var bara det att om jag verkligen tillät mig att sakna så skulle jag bryta samman totalt.
Jag hade inte besökt Izzie heller. Bara tanken på att vistas i den lägenhet där Bambis doft skulle vila, säkerligen lite av hans saker finnas kvar och framförallt alla de minnen vi haft, fick mig att bryta ihop och gråta som ett spädbarn. Jag skulle inte klara av att se hans tvillingsyster i ögonen eller prata med henne, bara för att se den kille jag förlorat i hennes blick. Det gjorde för ont.
Istället ägnade jag all min tid åt Maja och även Fanny. Den lilla ettriga damen med det blonda och rosa håret kom ofta på besök för att ha så kallade tjejsnack med Maja – då passade jag själv på att smita ut en stund, för om jag skulle behöva vistas tillsammans med två fnittrande tonårstjejer skulle jag säkerligen gå upp i atomer – eller umgås med mig. Hon pratade om vad hon hade för planer efter gymnasiets slut och tankarna på att flytta iväg för ett år eller två och kanske ta lite ströjobb för att få pengar och sen vidareutbilda sig. Hon sa det aldrig högt så Maja skulle höra, men jag förstod undertexterna och de gjorde mig varm inombords: hon hade tröttnat på att ta betalt för sex. Inte för att jag någonsin tvivlat på Fannys omdöme när det gällde sig själv, men jag skulle ljuga om jag sa att det aldrig bekymrat mig.
”Det var en period i mitt liv men det börjar kännas lite yesterday nu”, sa hon och ryckte på de spinkiga axlarna. ”Jag börjar bli trött på halvsnygga killar med mycket pengar och en enorm kaxighet, men små kukar. Det intresserar mig inte som förr.”
Jag smålog lätt mot henne och hon kastade med det böljande hårsvallet.
”Det finns så mycket mer i världen och nu har jag haft mitt lilla roliga, dags att dra vidare. Jag funderar faktiskt på att bli veterinär, Ro, tror det skulle passa mig.”
Tanken på Fanny i en lång vit rock fick mig att småskratta och Fanny dunkade till mig i ryggen.
”Flabba inte, det skulle passa mig skitbra! Jag älskar djur, dyrkar dem för fan, och det skulle ge mig en chans att rädda liv samt ha något meningsfullt att syssla med. Att driva runt såhär lockar mig inte längre.”
”Du skulle bli en skitbra veterinär, Fanny.”
Fanny log milt och la armarna om mig för att sen trycka läpparna mot min kind.
”Och så snygg jag skulle va!” skrattade hon.
”Någon som vill ha bullar?”
Både jag och Fanny vred på huvudet och såg på Maja som vaggade in i sitt rum med en bricka i famnen. Hon hade kommit in i sjunde månaden och var stor som ett hus samt vaggade som en pingvin.
”Jag är redan så fet att lite mer knappast skadar”, småskrattade hon och ställde ner brickan på sitt skrivbord och norpade åt sig en bulle. Fanny följde snabbt hennes exempel och dök efter bullarna som en galen hund, flämtade upphetsat, tog fem stycken och tryckte in dem i munnen på samma gång.
”Maja, har jag sagt att jag älskar dig?” sa hon med munnen full av bulle och Maja flinade.
”Tyvärr verkar du ha utelämnat den delen”, sa hon och Fanny knorrade missnöjt.
”Då säger jag det nu; gift dig med mig för din goda bakkonst skull!”
Men Maja bara skrattade och skakade leende på huvudet så den blonda hästsvansen dansade.
”Jag tillhör Romeo är jag rädd”, log hon och såg mot mig och trots att jag tvingade mina läppar att le tillbaka högg det till inom mig. Jag var inte tillsammans med Bambi längre och det var något jag hade tvingats acceptera. Jag var Majas pojkvän nu och vi väntade barn tillsammans så Maja hade all rätt i världen att säga att hon var min och jag hennes. Ändå kunde jag inte hjälpa att det högg till i min själ när jag hörde henne säga så. En del av mig kommer alltid tillhöra Bambi.
Jag avbröts i mina funderingar av Fanny som satt och klappade Maja på den runda magen.
”Tänk att hon snart kommer ut till oss”, sa hon och log. ”Tänk att vi snart får se hur hon ser ut.”
Maja log och kastade en blick på mig.
”Av det vi sett på ultraljudet är hon det vackraste barn som någonsin funnits”, sa hon och med så mycket kärlek i orden att Fannys läppar drogs till ett ömt leende.
”Kan jag tro det, med de gener hon har att brås på slår jag vad om att det blir årets baby!”
”Skål för det!”
Och medan tjejerna fnittrade vidare över bullar och pratade om kläder, frisyrer, smink och liknade tittade jag ut genom fönstret och betraktade den höstiga världen. Oktober hade slagit till med full kraft och fast vi inte hade snö än så hängde det i luften. Maja var så upprymd över de annalkande första snöflingorna att bara ordet snö fick henne att tjuta vilt av förtjusning, medan det bara gjorde mig melankolisk. Att se världen sakta gå i ide fick mig att själv vilja göra samma sak.
”Om du sitter och tänker på porr igen så måste jag faktiskt slå dig.”
Förvirrat ryckte jag till över det plötsliga ljudet av Fannys röst och såg bortkommet på de två tjejerna, vilket fick dem att brista ut i skratt.
”Hrm… huh?”
Fanny log och hasade fram till mig för att rufsa om mig i håret.
”Vi älskar dig ändå trots att du är pervers”, log hon bara och jag skakade lätt på huvudet.
Jag har aldrig varit mycket för jul utan mest ansett det vara otroligt överskattat, men till och med jag drogs med en smula i julkänslan när jag umgicks med Maja. Tjejen var som en överspeedad gummiboll så som hon studsade – så mycket hon nu kunde studsa med en nio månaders stor mage – runt och spred glädje och julkänsla. Hon pyntade allt som behövde pyntas och mer därtill – när jag fann pynt inne i badrumsskåpet tyckte jag att det börjat gå överstyr – och pladdrade vitt och brett om snö, julklappar, kärlek, knäck, kola och jullåtar.
”För Guds skull, Maja!” Ilsket knöt jag nävarna för att sen hålla dem för öronen och knipa ihop ögonen. ”Det klär dig inte att rusa runt och sjunga högt på ’Nu tändas tusen juleljus’!”
Men Maja bara skrattade och virvlade (vaggade) fram till mig för att lägga armarna om min hals och ge mig en smällkyss.
”Seså, upp med nosen!” fnittrade hon och de blågröna ögonen glittrade. ”När julen kommer ska varenda unge vara gla.”
Jag slet mig bort från henne och ställde mig vid fönstret för att se ut på det vita snötäcket som bäddade in staden.
”Visst, men det börjar gå till överdrift nu.”
Maja bara suckade och böjde sig fram för att placera en mjuk kyss i min nacke.
”Tråkiga jävel”, retades hon och jag stönade lågt.
I alla fall så förflöt dagarna fram till julafton förvånansvärt bra med tanke på att min flickvän var höggravid men speedad som en hippie på knark och även Fanny smittats av julyran såpas att hon flög på vilt främmande människor på stan för att önska dem god jul, och jag började sakta sjunka in i rytmen och närapå se framemot julafton. Det var först senare den 23:e som Maja började bete sig underligt. Ibland kunde hon bli stilla och stå och stirra tomt framför sig i flera sekunder innan hon fortsatte med det hon höll på med, och gång på gång rynkades hennes panna ihop och hon gjorde en smärtsam grimas av ogillande.
När hon rultat runt och sett lidande ut hela eftermiddagen tog jag henne avsides för att fråga vart skon klämde och den bomb hon släppte fick det att bli alldeles blankt inom mig.
”Jag tror jag har fått värkar”, kved hon och höll sig för magen. Själv bara stirrade jag på henne som om hon just kläckt ur sig att hon var en alien.
”Du har vad sa du?” Min hjärna verkade med ens ha kastat in handduken och min intelligens hade flytt sin kos.
Maja blängde på mig.
”Värkar för fan! Jag tror ungen är på väg!”
Så den lugna kväll jag hoppats på dagen innan julafton kom att bli allt annat än lugn. Medan Maja kämpade med förvärkarna – och svor över mig som hade satt henne i den här smärtsamma situationen – rusade jag själv och Majas mamma runt som galningar för att packa väskan, ringa ungefär en gång i kvarten till BB för att fråga om vi inte skulle åka snart, samt hålla Majas hand då hon kände att hon behövde någon att överföra sin smärta till. När vattnet gått och vi glidit in på småtimmarna hade Maja så ont att hon gallskrek sig igenom värk efter värk och vi åkte i ilfart in till sjukhuset där vi blev tilldelade ett rum och Maja undersöktes.
”Du är 8 cm öppen”, sa barnmorskan och reste sig från sin plats mellan Majas ben. ”Det dröjer inte länge nu innan det är dags att börja hjälpa den här lilla ut.”
Maja gav mig en panikslagen blick i hopp om att jag skulle säga något tröstande, men mitt hjärta bultade så hårt inne i bröstet att jag inte fick fram ett ord. Tankarna snurrade runt i skallen på mig och mina känslor löpte amok medan jag funderade på om det vore omanligt av mig att svimma och fly från uppståndelsen.
”Ge mig något smärtstillande!” tjöt Maja då nästa värk fick hennes kropp att skaka. ”Eller droga mig, vafan som helst, jag tar vad ni har, ge mig något för i helvete!” Hon kramade min hand så hårt att jag själv fick lust att vråla efter morfin, och när värken var över sjönk hon utmattad ihop på britsen och flämtade efter luft.
”Det här”, flämtade hon och blängde på mig där jag satt bredvid henne och svettades, ”är ditt fel din tjockskalliga, kåta idiot! Du ska aldrig mer få röra mig, hör du det, aldrig ens få peta på mig! Och när det här är över ska jag krossa kulorna på dig!”
Sen tog nästa värk fart och återigen gol hon så den bästa tupp hade blivit avundsjuk.
Utanför förflöt nattens timmar och när morgonen grydde gav barnmorskan det glädjande beskedet att det var dags. Maja däremot verkade vara av en helt annan mening för efter en kraftig krystningsvärk satte hon sig upp och började svänga benen över sängen.
”Nej, ni får fan göra det här utan mig nu”, pustade hon och försökte ta sig ner. ”Jag kastar in handduken, jag vill inte mer, säg åt Romeo att göra jobbet för nu ska jag hem!”
Medan jag själv panikslaget stirrade på barnmorskan tog hon saker i egna händer och fick efter en del övertalande ord Maja att lägga sig på britsen igen och fatta min hand.
”Jag hatar dig!” väste hon åt mig innan hon knep ihop ögonen, grep tag om lustgasmasken och medan hon drog några kippande andetag spändes hennes kropp till bristningsgränsen och hon skrek som om hon höll på att bli uppsprättad inifrån.
Själv visste jag knappt vart jag skulle ta vägen, jag ville bara därifrån. Medan barnmorskan leende uppmuntrade Maja att krysta lite till, att vara en duktig flicka och hjälpa den envisa bebisen som inte ville ut, satt jag bara och lät min hand krossas sönder av hennes kraftiga tryck. På något vis fann jag mig sittande i en glasbubbla så att jag såg och hörde allt, men inte var en del av det. Jag kunde för fan inte bli pappa nu, det var ju omöjligt! Jag var bara 18 år gammal och hade en förbannat massa andra viktiga saker för mig än att ta hand om en bebis och en hormonbomb till flickvän. Hur fan hade jag hamnat i den här soppan!?
”Kom igen nu, Maja, nu ser jag huvudet!”
Barnmorskans uppmuntrande ord slet mig ur mina funderingar och jag stirrade förskräckt ner mot Majas uppdragna ben där barnmorskan satt placerad och såg lyrisk ut.
”Det är en massa mörkt hår er lilla krabat har.” Hon såg mot mig. ”Kom, Romeo, så får du titta själv.”
Okej, jag har visserligen varit där nere själv för andra ändamål och det har varit trevligt, men inte fan vill jag ner och glo på hur en bebis trycks ur min egen flickvän!
Jag skakade på huvudet men den något äldre kvinnan struntade i mig, greppade min arm och slet ner mig till sin plats bredvid henne. Jag själv knep ihop ögonen så hårt jag kunde.
”Titta här”, sa hon mjukt och jag knep ihop ögonen ännu hårdare. ”Här kommer er lilla flicka.”
Så gav Maja med ens upp det högsta avgrundsvrål jag någonsin hört, barnmorskan ropade till och i nästa stund hördes det gällaste lilla barnskrik jag någonsin hört. Mina ögonlock for upp och det första de föll på var en skrikande, blå liten kropp täckt av blod som barnmorskan torkade av och gav till sköterskorna som snabbt skyndade sig att tvätta av bebisen det värsta innan de gick bort mot Maja och räckte den till henne.
”Gratulerar till er dotter”, sa kvinnan som höll i barnet och placerade den mot Majas bröst. Majas ögon vidgades då hon betraktade det lilla knytet hon fått placerat i famnen, och sen fylldes de med tårar.
”Hej, lilla vän”, viskade hon och lyfte darrande handen för att stryka det gnällande barnet över hjässan. ”Åh gud… hej.” Sen såg hon mot mig och sträckte ut en hand efter mig, själv funderade jag dock på om benen skulle bära mig bort till henne så mycket som de skakade.
”Hon… hon är helt perfekt”, viskade hon då jag gled upp vid hennes sida och med stirrig blick glodde på det hon hade i famnen. ”Och se så mycket hår hon har!”
Försiktigt böjde jag mig fram för att se och då vände barnet på ansiktet, gnällde till och slog upp ögonen. Och direkt slutade hela världen att finnas till.
Flickans ögon var lika blå som en äng fylld med blåklint och så starka att de knockade mig baklänges. Hon gnällde och famlade med de små armarna i luften och utan att säga något tog jag tag om det lilla paketet i filten och lyfte upp henne, la henne mot axeln och höll henne lika försiktigt som om hon varit gjord av glas.
Och sen brast jag i gråt.
Barnmorskan gick fram till oss och la en hand på min axel.
”Vad ska hon heta?” frågade hon och jag blinkade bort tårarna medan jag kände värmen från den lillas kropp.
”Julia”, viskade jag darrande och Maja log trött. ”Hon ska heta Julia.”
”Vi skulle behöva tvätta av henne lite mer samt väga och mäta henne”, fortsatte kvinnan bredvid oss och jag tog direkt ett fastare tag om den varma lilla kroppen. ”När ni är redo så säg till.”
Sen lämnade hon oss och jag sjönk skälvande ner på stolen intill Maja och såg ner på flickan i min famn. Ögonen var slutna igen och de små händerna grep tag om mina fingrar då jag sträckte fram ena handen till henne.
”Det där gjorde jag allt bra, huh?” sa Maja och jag log mot henne.
”Fast du skrämde skiten ur mig”, smålog jag och Maja frustade till.
”Jotack, då skulle du bara vetat vad jag tänkte om dig. Jag tror aldrig jag förbannat en persons existens så mycket som jag förbannade din.”
”Tack, känns skönt att veta hur uppskattad man är.”
Men Maja bara skrattade och såg mot barnet som låg i mina armar och gav ifrån sig ett missbelåtet läte då och då.
”Så Romeo fick sin Julia till slut”, viskade hon och min blick föll på knytet jag hade tryckt mot bröstet, betraktade de blå ögonen som återigen såg på mig, betraktade det kolsvarta, tjocka håret på huvudet och hennes rosiga små kinder och de små, små händerna som greppade om mina fingrar. Och hela mitt inre fylldes med en så obeskrivlig värme att jag trodde jag skulle smälta till en fläck på golvet.
”Ja, Romeo fick sin Julia”, mumlade jag lågt, böjde mig ner och lät läpparna lätt, lätt smeka den lena huden på flickans panna. God Jul, Romeo.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 20 aug 09 - 20:32- Betyg:  | | Aaaawww romio fick sin julia, men romeo e inte lycklig | | NeMriA - 9 aug 09 - 22:24 | jag känner på mig att man ska vara glad nu.
jag är inte glad. jag är deprimerad.
du är en ond kvinna. | | _Live_life_ - 9 aug 09 - 17:17 | "Så Romeo fick sin Julia till slut"
Fyndigt.
Du skriver som en gud! | | LipsOfAnAngel - 7 aug 09 - 20:09- Betyg: | åååh, romeo har blivit pappa!
längtar till nästa del, du skriver gudomligt :D | | _mos_ - 7 aug 09 - 14:49- Betyg: | | huhuhu vad ska hända med Bambi nu då? D: | | Mp3 - 7 aug 09 - 02:36 | åhgudåhgud.
Seriöst, jag tror att jag stundvis skrattade halvt ihjäl mig och resten av tiden grät jag.
Det var sjukt vackert. Det där "så Romeo fick sin Julia till slut". BLÖ.
Och jag dog av skratt vid "Okej, jag har visserligen varit där nere själv för andra ändamål och det har varit trevligt, men inte fan vill jag ner och glo på hur en bebis trycks ur min egen flickvän!". MUSH.
MEN ÄNDÅ. INGEN BAMBI. BUH. Det värker, ordentligt att ingen bambi finns där.
fast i alla fall, åh, så otroligt vackert.
Du är min utomjording och fortsätt skriva du (så att vi får uppleva det ytterst efterlängtade mötet mellan Romeo och bambi, wuff!)
(klockan är halv fyra, jag skyller min otroligt störda kommentar på det) | | WalkingTheDemon - 6 aug 09 - 22:39- Betyg: | | Så bra, även om Bambi inte är med... Jag tycker ändå om denna del o: | | poetensvilkor - 6 aug 09 - 18:44- Betyg: | omg omg omg 'damp*
MEN BAMBI DÅÅÅÅH???? ;_____; | | Boegapa - 6 aug 09 - 18:42- Betyg: | NAAAAAAW *-*
Kommer inte på något bättre, förutom att trots att jag HATAR Maja så var det här onekligen gulligt. :D | | flikkanmedN - 6 aug 09 - 18:42- Betyg: | | Bebis! Grymt skrivet som vanligt! :D | | PsychicPlay - 6 aug 09 - 18:41- Betyg: | du din jäävel!
du fick mig att gråta! (hej överkänslig tjej)
”Så Romeo fick sin Julia till slut”
omg, så galet fint asså.
damn, du är bäst, jag saknar bambi ändå, det ska vara Romeo
och Bambi
men julia får gärna vara med på ett litet hörn och vara
den gulligaste ungen som finns. <3 | | saraarbast - 6 aug 09 - 18:35- Betyg: | Jag ler :)
Det här var underbart skrivet och jag ser framemot nästa del! |
|
|
|
