Hans ord är hennes. |
*
Hon försöker komma på något lämpligt att säga i tystnaden men det är blankt i hennes huvud. Hon vet vad de båda två tänker på, vet att de faktiskt måste prata om det men att ingen av dem vet hur de ska börja.
- Jag är ledsen för… ja, du vet, säger hon till slut och tittar snabbt upp i hans ögon innan hon vänder blicken ner i bordet igen.
- Jag är också ledsen. Det var inte meningen att det skulle bli såhär... hans röst tynar bort vid det sista ordet.
- Men hur trodde du det skulle bli då? Hur skulle det kunna bli annorlunda?
Hon blir arg på honom utan att riktigt förstå varför, men ilskan blir snabbt starkare.
- Jag menar, trodde du verkligen att du INTE skulle kunna… fan Johan, vad tänkte du på?
- Men du då?! Det var inte bara mitt fel. Du hade ju kunnat gå.
- Jag GICK. Det var du som drog ner mig i soffan och tryckte läpparna mot mina.
- Men det var du som såg så ledsen ut.
Tyst ser hon på honom med armarna i kors över bröstet. Hans lugg hänger lite försiktigt ner i ansiktet på honom och hans ögon försöker undvika hennes, men förgäves.
- Kom igen, se inte på mig sådär. Tro inte att jag märker. Du äter nästan ingenting hemma hos mig. Dricker en massa kaffe bara. Jag vet inte hur du äter hemma, men jag blir ju orolig för dig! Saker och ting kanske har gått fel, men jag bryr mig fortfarande om dig.
Han slutar försöka undvika hennes ögon när han pratar och hans ord borrar sig in i henne likt sylvassa nålar.
- Det är ingen ursäkt… Du har flickvän. FLICKVÄN Johan. Du vet att jag är singel så för min del spelar det ingen roll, men du älskar Hannah. Sabba inte det, okej?
Hon vet precis vad hon måste göra, vet vad hon måste säga, men orden fastnar i halsen. Med kvävd röst får hon till slut ut dem.
- Fan… jag kan inte träffa dig mer. Du kan inte träffa mig. Jag känner mig SMUTSIG, äcklig. Jag har ingen lust att vara hon som är anledningen till att du är otrogen. Det hände en gång och det var ett misstag. Jag fattar inte hur jag alltid lyckas sätta mig själv i såna här situationer…
- Du undvek min fråga.
- Vilken fråga?
Han föser bort luggen ur ögonen och yttrar ett ord.
- Maten?
- Jasså den. Men det är lugnt. Jag har bara ett lite annorlunda förhållande till mat.
- Det var inget svar.
- Nej, jag vet. Jag måste gå. Försök inte kontakta mig.
Med tårar i ögonen lämnar hon caféet.
--
Det här är lite mitt sätt att hantera en situation.
Det kommer inte komma en andra del, det är jag ganska säker på,
men man vet ju aldrig. OO
tack för att ni läser och lämnar lite kritik. ;)
|
| Kommentarer | | Madvis - 21 sep 09 - 20:39 | | Kort, men jag gillar den :) Ett bar scenario helt enkelt. |
|
|
|
