Dansa på tidnings papper .Ch 1 |
Så sitter man här igen.
Ja, ni vet, som alla andra regniga dagar, man vet inte vart man ska ta vägen, man kan bara sitta där och vänta tills smattret går över. Det var precis det jag gjorde nu.
Burspråket hade blivit som mitt andra hem, där kröp jag ihop med skissblock och penna, ett sudd gömt i handflatan och glasögonen på; läsglasögon. Så istället för att ringa en kompis eller vän för att försöka dra ihop till en filmkväll så satt jag där och klottrade ner något på pappret. Socialt, eller hur? Nej, tro inte så att jag är en ensam varg, jag tycker väldigt mycket att umgås med mina vänner, jag tycker bara inte om uppoffringarna att knalla genom stan mitt på dagen när det spöregnade och jag vet att min lillebror snott mitt paraply. Alla gillar väl att vara ensamma någon stund och inte vara överdrivet öppen och pratglad.
Regn.
Nå, det är underbart att se på film när det regnar med popcorn i knät och ett härligt glas kallt vatten. Men ibland hade man bara inte lust med något. Precis som den där gången när jag var helt upp i varv för en grillkväll med gänget, mamma hade till och med köpt det jag gillade bäst. Och så visar det sig sen på dagen till ära att jag absolut inte orkar med att vara social, jag ville hellre dega med en bok i handen, då är man plötsligt tråkig och feg. Vad fan har feghet med saken att göra!? Men så tyckte dom tydligen att jag var så jag kom ändå. Stannade emellertid bara några timmar innan jag drog hemåt på cykeln, det kändes som om jag bara förstörde för dom, inte helt enkelt på humör.
Så alltså kanske bättre att hålla sig borta när man helt enkelt inte känner för sällskap.
Ovädret ökade i styrka och det var nätt och jämt som jag kunde höra en bil köra upp på infarten och stanna. Mamma kunde jag gissa på som kom hem från jobbet, lite sent kanske så tydligen hade hon varit iväg och handlat, om det var mycket skulle hon snart ropa på mig att hjälpa till. Men det kom inget så jag koncentrerade mig på min teckning istället som hade börjat se rätt hyfsad ut.
”Kim!? Är du hemma?!” det var mammas röst som fick mig att tappa pennan och stöna lågt. Mitt humör suger ibland, verkligen, och jag visste det så väl men ändå lät jag det ske.
”Ja jag är hemma mamma!” ropade jag och klev ner från den perfekta platsen i mitt rum, klampade – jag menar det verkligen, jag klampade på ordentligt för att skaka av mig frustrationen av att bli störd – och öppnade min dörr, såg ner för trappan som befann sig precis utanför som löpte ner till första plan.
”Behöver du hjälp att bära in något?”
”Om jag säger en hund utan halsband, skulle du tro mig då?” hon tittade upp med dyngblött hår som låg slickat i hennes ljusa ansikte och det var just den blicken som fick mig att inte skratta åt henne, för först trodde jag det var ett skämt. Men den blicken sa att detta var allvar så jag småsprang bara ner för trappan och drog på mig närmsta regnjackan i hallen och så skor. Hon var redan ett steg före mig ut i bilen och höll upp dörren åt mig och så sant, där låg ett dyngblött, undernärt djur knappt vid medvetandet.
”Vad har hänt med stackaren?” Frågade jag förfärat, hur skulle man annars reagera? Säga söt hund eller fråga varför hon tagit den hit? Varför hon inte ringt veterinären som exempel, men det var kanske viktigare att få in djuret till huset.
”Jag körde nästan på honom” Svarade min mamma nästan lika förfärat hon med en glimt av oro i de bruna ögonen. Jag tog schäfer hunden i min famn likt ett sovande barn och småsprang till huset igen, in genom den öppna ytterdörren och bakom mig kunde jag höra hur min mor låste bilen.
”Och vad ska vi göra med honom?” Jag har länge velat ha en hund men…såhär? Han tillhörde väl någon? Intressant? Även om han inte hade något halsband så såg han bara undernärd ut som sagt, inte som om han blivit utslängd bara att han rymt eller något.
”Jag vet inte, men jag kunde inte bara lämna honom där ute!”
Min mor är för snäll för sitt egna bästa.
|
|
|
|
