Jag kan inte sluta älska dig bara sådär[20] SISTA! |
I stundens förtvivlan var det som om min hjärna kopplades bort, och jag handlade utan eftertanke eller förnuft.
Jag ville göra något som skulle få Hanna och Erik at lida, helst lika mycket som de, eller ja, Erik, fått mig att lida. Sen gjorde jag något väldigt, väldigt dumt som jag antagligen, om jag hade kunnat vill säga, hade ångrat efteråt. Men då var det redan för sent.
När jag och Erik hade blivit påkomna trodde, och ville, jag dö. Men nu var det helt annorlunda. Nu ville jag på riktigt.
Hanna och Erik kunde gärna få ta på sig hela skulden, och lida hela deras liv på grund av hur elaka de varit.
Tanken fick en ännu större våg av tårar att nästan spruta ut ur ögonen. Vem skulle sakna mig? Kate, Jimmie och Peter hade väl varandra. Mamma och papp kanske lite, mormor och morfar och farmor och farfar skulle nog också sakna mig. Men det var inte särskilt många, listan var alldeles för kort.
Mina fötter styrde mig sakta mot Trelunda-bron, och jag var säker. Mitt liv hade varit tillräckligt redan, fjorton år fick räcka. Nya tårar strömmade upp i ögonen. Jag tänkte inte gå och älska Erik olyckligt hela livet, speciellt inte när han var sådär.
Nu kunde jag se bron. Den var gammal och av trä, och låg precis vid kanten av Trelund, över Älven. Jag visste inte hur djupt det var, men vid enstaka tillfällen hade jag sett båtar köra förbi, så jättegrunt var det nog inte i alla fall.
Fina fingrar darrade av allt jag gråtit när jag tog upp mobilen ur fickan för att skriva ett avskedsbrev till mamma, pappa i ett sms som jag tänkte låta ligga uppe.
”Jag älskar Erik, jag kan inte hålla det hemligt för er, mamma & pappa, men det förstod ni väl ändå? Jag trodde att han älskade mig med, men jag hade fel. Jag orkar inte detta mer. Förlåt att allt kommer så plötsligt, vi ses någon gång. Hejdå/Tilda Olsson”
På broräcket la jag mobilen med sms:et framme och sen klättrade jag upp och ställde mig på broräcket. Vattenytan blev suddig mellan tårarna i mina ögon och jag vacklade till när det kom en kraftig vidpust. Jag skulle hoppa, inte ramla.
Jag tvekade inte, var bara tvungen att samla mod att kasta mig ner. Hade jag tur var det tillräckligt grunt för att jag skulle kunna landa på huvudet och knäcka nacken.
Jag blinkade bort tårarna en sista gång, tog ett djupt andetag, kontrollerade att vägen fortfarande låg öde och sen gjorde jag det.
Handlöst kastade jag mig ut.
[ERIK]
När Tilda försvann den där dagen han bara hade lämnat henne ensam på grusgången blev han räddare än han varit i hela sitt liv.
Han fick så fruktansvärt dåligt samvete, han hade lurat både Hanna OCH Tilda. Han hade fått Hanna att tro att han var kär i henne, och Tilda att tro att han inte var kär i Tilda.
Han visste att de skulle vara tvungna att glömma varandra så fort som möjligt om de skulle kunna få bra liv i framtiden. Så Erik tänkte, att om han skulle få Tilda att bli av med känslorna för honom, skulle han sedan kunna bli kär i Hanna.
Det hade gjort så ont i Erik när han såg hur förtvivlad Tilda blev, och han hade bara varit tvungen att springa efter henne då när on rusat iväg, men när hon satt på marken och grät var han nära på att avslöja sig, men då hade ju allt varit förstört, hela iden han hade.
Han kunde inte se henne så, och Erik hade bara vänt sig om och gått hem, lämnat henne där.
Han förbannade sig själv.
Nerifrån köket kunde han höra mamma snyfta och pappa trösta. De var helt utom sig, och erik förmådde sig bara inte att berätta om hans plan.
Erik torkade tårar ur ögonen och gick in på Tildas rum. Sängen var obäddad men annars var det inte så stökigt.
Tårarna sköljde över kinderna igen, tänk om han aldrig mer fick se henne! Aldrig berätta för henne att han älskade henne! Hur hade han kunnat vara så dum?!
Tilda hade varit försvunnen hela dagen, klockan var tolv på natten snart men Erik hade inte en tanke på att sova eller göra något annat heller för den delen.
Telefonen ringde och Erik hörde hur hans pappa svarade på nedervåningen.
Det måste vara om Tilda! Tänkte han, och la örat mot golvet för att höra vad som sas där nere.
- En mobil? Svart Sony Ericson, ja det har hon. Av… Avskedsbrev? Ja, jag kommer till stationen. Jag tar bilen, det behövs inte. okej, hej.
Antingen var det bara som det lät genom golvet eller så lät hans pappa väldigt darrig på rösten…
Steg hördes i trappan och Erik skyndade sig upp och in på sitt rum.
- Vem var det? Rågade Erik när hans pappa stod i dörren.
- Polisen. De hade…, Hans röst skar sig. De hade hittat Tildas mobil. Vid Trelunda-bron. Jag och mamma åker till stationen. Klarar du dig här, gubben?
- Ja, då.
Erik var helt kall inuti när mamma och pappa åkte iväg. Bara hon inte… Det skulle ju vara hans fel!
Tildas försvinnande skapade stora rubriker i tidningen några dagar senare. För då var hon nämligen inte försvunnen mer.
Erik, mamma och pappa fick förstås veta innan tidningen, men det skar i Erik i alla fall, att se sjuans skolfoto på Tilda i tidningen, en text om hennes försvinnande och till och med hennes avskedsbrev från mobilen två pensionärer hittat.
Han mindes att hon klagat över hur ful hon blivit på bilden, men Erik hade tyckt den blev söt, och till och med sagt det, men då hade hon gjort en kräkgrimas och sagt att det var orättvist att han alltid blev bra på skolfotona. Nya tårar strömmade av tanken på Tilda.
Det kunde inte vara Tilda de hittat, det måste vara någon annan!
Han läste artikeln i tidningen med tårarna rinnande, för han förstod ju att det var hans fel, och tog på sig hela skulden. Om han inte hade varit på förbannat taskig!
FJORTONÅRIG FLICKA HITTAD VID TRELUNDA-BRON IGÅRMORSE
Dagisgruppen från derup-dagiset var på utflykt onsdag morgon när de såg en flicka flytandes i vattnet. De larmade direkt, men insåg snabbt att flickan inte längre var vid livet.
Hon tros ha hoppat från Trelunda-bron, en bit bort, och en mobil med avskedsbrev har hittats.
Det var sent på söndagskvällen som en mobil tillhörande Tilda Olsson hittades vid Trelunda-bron av två pensionärer på väg hem, Erna Westlund och Freja Hansson.
De berättar för expressen att de blev förskräckta när de slog upp knapplåset för att se om de kunde ta reda på vem mobilen tillhörde, och fann ett avskedsbrev.
’Vi gick genast till polisen’, säger Freja Hansson och Erna stämmer in.
Igårmorse var en dagisgrupp från derups dagis på utflykt, när en av ledarna, Emilia Svan såg att det låg något i vattnet intill bron. En flicka i tretton- fjortonårsåldern.
Som tur är, är det alltid minst två ledare med på utflykterna, och Jeanette Karlsson samlade ihop barnen en bit bort medan Emilia svan slog larm, men hon insåg snart att flickan inte längre var vid livet.
Polisen har kunnat identifiera flickan som Tilda Olsson som försvann i söndags eftermiddag, och slår fast vid självmord än så länge, men vill ännu inte svara på frågor.
Erik slängde tidningen på golvet och hans mamma tittade med tårfyllda ögon på honom.
Hon gav honom en stor kram och de snyftade i varandras armar en stund, utan att säga något.
- Jag förstår inte, sa hon till slut.
Eriks tårar började spruta så kraftigt att hulkningarna tog över och han kunde inte ens viska.
Hans pappa klappade honom på ryggen, och mamma kramade honom fortfarande.
När han lugnat sig lite, tog han allt mod han hade kvar, och tänkte att inget spelade någon roll mer, och berättade hela historien, från att han insett att hon var mer än en syster, till tältningen, och allt därefter. Även hans idé med Hanna.
Mamma och pappa lyssnade noga, och försökte övertala honom att det inte var hans fel, men Erik kunde inte lita på det. Han var ganska säker på att ha skulle känna sig skyldig hela livet, för han var ju det, skyldig. Om han inte hade sagt och gjort allt det där skulle Tilda ha suttit i rummet bredvid just nu.
Erik ville inte ens tänka på var hon befann sig istället.
- Jag kanske borde berätta för Kate, eller… sa Erik.
Både Kate, Peter och Jimmie visste att Tilda var försvunnen, men när familjen fått reda på vad som egentligen hänt Tilda igår, hade ingen haft lust eller ork att berätta för mer än mormor, morfar och marmor och farfar, som de hade varit tvungna att prata med.
Ingen hann svara Erik innan telefonen ringde öronbedövande.
Erik reste sig., och pappa nickad åt honom att svara, så han lyfte luren.
- Erik, sa han grötigt.
- Åh, Erik! Vad hemsk! Snyftade Kate i andra änden.
Erik fattade direkt att hon sett tidningen.
- Tilda… viskade hon. Tog hon verkligen…? Jag menar, hoppade hon?
- Det är mitt fel! Sa Erik och började gråta igen.
Det blev tyst en stund.
- Är det okej om jag och Peter och Jimmie kommer över? Om det inte är för jobbigt alltså, för då är det helt oke…
- Kan ni komma direkt?
Han kände sig lättad, det skulle nog kännas bättre att inte sitta ensam med mamma och pappa och gråta, ett tag i alla fall.
Tjugo minuter senare knackade det på dörren.
Det blev ett stort kram-och-syft-kalas hur länge som helst, och ingen sa någonting, bara tittade sorgset på varandra.
- Jag kan inte fatta det… snyftade Peter tillslut, men torkade snabbt bort tåren igen.
Om det var något han hatade så var det att gråta.
- Inte jag heller, viskade Erik. Och det är mitt fel.
- Sluta, du kan inte ta på dig skulden sådär. Sånt blir man sjuk av. Och nu är det… och nu är det ändå så dags, liksom, sa han med gråt på rösten.
Pappa kom ner i hallen men mamma bakom sig.
- Vi tar en promenad. Och… pratar, sa han.
Erik nickade och gned sina rödgråtna ögon som en femåring.
När de gått vände sig Erik till sina snyftande kompisar.
- Kan vi inte gå upp och spela Uno?
Tildas favoritspel.
Kate fick en ny gråtattack och snöt sig i en papperstuss Jimmie räckte henne, innan han la armen om henne. Hon nickade och de andra stämde in.
- Uno blir jättebra, sa hon.
Uppe på Eriks rum satte de sig i en ring på golvet och delade ut korten. Alla grät lite, men då och då brast de ut i skratt mellan gråten.
Peter höll på att vinna när det hände något märkligt.
Korthögen vältes omkull, och ingen hade ens varit i närheten av att röra den.
Först stirrade alla skrämt på korten som bildat en pöl istället för en prydlig hög, sen tittade de på varandra och tänkte samma tanke alla tre.
Tilda hade inte lämnat dem helt.
Hoppas att ni blev nöjda med den sista delen, och den blev ju i alla fall lite längre. PLötsligt från ingenstns fick jag massa idéer, även om de kanke var lie tråkigt att det sluatde såhäär, var det det bästa jag kunde komma på, tyvärr.
Ska snart börja på en ny novell tror jag, har lite idéer, holl ögonen öppna om ni är intesserade :)
Ochså en sak till: TUSEN TACK TILL ALLA SOM LÄST OCH GETT MIG SÅ UNDERBARA KOMMERNTARER!<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Natalala - 28 jun 10 - 20:59 | | Fuck you! Har fan tårar i ögonen :( | | Liiindstedt - 1 sep 09 - 23:09 | | Guuud, klockan är typ över tolv och det är skola imorgon. ändå kunde jag inte dras ifrån novellen. den var så otroligt bra. jag sitter fan här och nästan bölar.. du är bara så sjukt bra gumman! | | suunshine - 26 aug 09 - 16:34 | | tack så otrloigt mycket allihopa för att ni har läst hela novellen och för att ni har gett mig så fina kommentarer, utan er hade hela novellen bara blivit bajs! <33 | | myandersson - 26 aug 09 - 13:45 | | fyfan har gråtit hela denna delen den e sjukt bäst <3 , synd att det var sista :( | sandruskapuska - 21 aug 09 - 23:53- Betyg:  | Sitter ju ogråter dumma männska!! Underbar novell från början till slut. Sorglig, men vacker på ngt set
Kunde haft lite längre kap, men annars helt perfect
Mejla gärna när du kommit ut med ngt nytt så blir ja massa glad =D<3 | | Bolliz - 10 aug 09 - 12:30- Betyg: | OMG... Vad gör du männsika, jag satt ju här och grina! Älskar hur du skriver!
kraaaaaam:D | | sorgen - 9 aug 09 - 08:44 | | Men asså as bra ju! Du skriver skit bra!!! | | Niz0 - 6 aug 09 - 23:38- Betyg: | Helt otroligt underbart! Eller ja inte att hon dog, men du fick allt att verka så verkligt!
Har älskat att läsa denna novell och jag hoppas och önskar att du mejlar mej om du skriver en ny!=) | | forever333 - 6 aug 09 - 21:37- Betyg: | den här serien var hetast av dem alla!<3
mejla om du gör en ny serie!<333
älskar serien fan<33
finner inte ord för hur tungt den vägde i hjärtat.
satt fan och grät när jag läste sista delen<3 | | lucky_angel92 - 6 aug 09 - 17:31- Betyg: | | Åhhh, denna som va så bra! =( Man vill juh läsa mer hela tiden :P så det är nog bäst att du sätter igång och skriver en ny jättebra novell så man får något att läsa o längta efter! =) Jättebra skrivet, verkligen! Fortsätt så! =D<3 | | saraarbast - 6 aug 09 - 12:08- Betyg: | Det skulle ju vara ett lyckligt slut, hur kunde du döda henne sådär? :(
jag kommer sakna den här novellen, mejla gärna om du börjar på en ny! :D | | suunshine - 6 aug 09 - 09:50 | Väldigt kul att den berör er i alla fall:) det betyder mycket för mig! Tack för att ni läst!
Because: SKa försöka komm aihåg att meja om det blir en ny novell :)<3 | | Mizz_andersson - 6 aug 09 - 08:13 | | Ett jätte fint slut. Även handlingen :) | | glittermagi - 5 aug 09 - 23:50- Betyg: | SORGLIGTSORGLIGTSORGLIGT, hur faaaan kunde du döda henne?! Det skulle ju vara hon och Erik och allt skulle sluta lyckligt :'/
Inte med ett jävla självmord...JAG DÖÖÖÖÖÖR.
Jag kommer att sakna den här novellen oerhört mycket...grymt bra jobb iallafall.
/Angelica | | because - 5 aug 09 - 23:27- Betyg: | | ush vad hemskt! :( mejla gärna om du skriver en ny novell :D | | purs_08 - 5 aug 09 - 23:06- Betyg: | | vrf dödade du henne hannakundedött ist...då skulle jag inte suttit här med tårar över kinderna <3 |
|
|
|
