På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

[m/m] Det var över innan det började. (4)

DEL FYRA.
Läs dom andra delarna, om ni inte har gjort det. Annars kan det vara svårt att hänga med. D:
Kommentera gärna.

Oliver

Oliver fick plötsligt syn på en stor bro och bestämde sig för att gå dit. Bron såg mysig ut på ett underligt sätt. När han kom fram så gick han till mitten av bron och klev över räcket för att kolla utsikten. Han hakade fast armarna i stolparna och lutade sig fram. Det var ganska mörkt, och den svala vinden smekte hans ansikte. Han släppte taget med ena handen när mobilen plötsligt ringde, han fiskade upp den ur byxfickan och stirrade på displayen. Mamma. Den enda personen han inte vill prata med just nu. Han kollade ner mot den tunna isen och suckade samtidigt som han hörde hur signalen tonade bort medans mobilen föll mot vattenytan. Ett lågt krasande hördes när mobilen krossade isen och sjönk ner till botten. Han lutade sig tillbaka och skymtade en rörelse till vänster om sig, han vred på huvudet och fick syn på en vit duva som satt på räcket. Deras ögon möttes innan duvan rätade ut sina vingar och flög iväg, han följde duvan med blicken, och log. Tänk hur det skulle kännas att flyga. Han skulle precis vända på sig när han stannade upp, det var halt. Det var en isfläck under hans ena fot. Han tog ett fast tag om räcket och lyfte ena foten för att vända sig om och spärrade upp ögonen när han märkte att han gled mot kanten, han började tappade fotfästet men lyckades hålla fast sig i räcket. Båda hans händer höll ett fast vid räcket och han hörde hastiga fotsteg bakom sig och såg sedan två armar sträckas runt hans kropp för att hålla honom nära.
”Nej!” Hörde han en okänd röst ropa, händerna knäpptes hårt runt hans muskulösa överkropp. Han stod flåsande på utsidan av räcket med en okänd persons armar om sig, när personen sakta släppte hans kropp så vände han sig sakta om för att kolla personen i ögonen. Han ryckte till då han fick se vem det var. Benjamin. Hans hjärta bultade hastigt av blotta åsynen av honom, hur kunde en människa vara så söt? Han visste inte riktigt vad han skulle säga men kom att tänka på att Benjamin, som just räddat honom, förmodligen inte visste vad han hette.
”Oliver.” Förklarade han. Det blev en kort tystnad.
”Va?”
”Oliver.” Upprepade han. ”Jag heter Oliver.” Han lät som en idiot.

Benjamin

Han försökte gå i takt till musiken som strömmade ut ur hörlurarna han hade på sig under mössan. Han tänkte inte på något speciellt, betraktade sina skor medan han gick mot affären som inte låg så värst långt ifrån hans hus. Han kollade snabbt upp, så att han inte gick in i något. Han skulle inte bli särskilt förvånad om han gjorde det, han var inte direkt smidig. Snubblade på allt och alla. Framför honom fanns bron där Benjamin och hans mamma gått flera gånger sedan de flyttade hit. Utsikten var fantastiskt vacker, även om han bara sett den på vintern så kunde han föreställa sig hur vacker den skulle vara på sommaren. Han nynnade lite på låtens refräng. Musik är underbart.
Det kändes inte rätt i luften. Det var för lugnt. Han lyfte blicken från sina kängor ännu en gång, han hade låtit bli att ta på sig de genomvåta svarta tygskorna han vanligtvis brukade ha. Han fick syn på en gesstalt som lystes upp av det svaga skenet av gatulampan, den stod vid broräcket. Nej, den stod på fel sida av räcket. Han skulle väl inte hoppa? Benjamin stannade. Han kände att han blev rädd, pulsen ökade då personen släppte ena handen, lutade sig fram över det mörka, svarta vattnet och släppte något. Han lutade sig tillbaka, och vände lite på huvudet så att Benjamin kunde se hans svagt upplysta profil. Han fick en chock. Det var pojken han sett i korridoren. Benjamin tog några tveksamma steg emot honom. Kanske kunde han få honom att ändra sig. Han svalde och bet sig i underläppen. Det var värt ett försök.
Benjamin tog ytterligare några steg emot honom. Plötsligt ändrade personen ställning. Det såg ut som att han tog sats. Benjamin kände en panikartad känsla stiga i bröstet. Ena foten gled över kanten. Benjamin kunde inte hejda sig.
”Nej!” Han suddade ut mellanrummet mellan dem, slog sina tunna armar om pojkens bröstkorg. Det tog några sekunder för Benjamin att inse vad han just hade gjort. Han släppte försiktigt greppet, förvånad över sig själv. Pojken vände sig långsamt om, och snart stod de vända mot varandra. De stod på varsin sida av broräcket, som räckte Benjamin till naveln ungefär. För några sekunder var det tyst, tills pojken öppnade munnen.
”Oliver”, sa han. Benjamin mötte hans blick försiktigt och en aning förvirrat.
”Va?”
”Oliver”, upprepade han. ”Jag heter Oliver.”

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Karlss0n - 8 aug 09 - 16:05- Betyg: