Fly från dina tankar | kap 4 |
Kapitel fyra
’Festen splittrades som ett tappat porslins glas.’
Jag tog tag i Johannas kajalpenna och strök ett svart streck runt om ögonen. Det var skolfest för alla elever från sjuan till nian. Alla hade fått låna kläder av Steffani och Johanna, Steffanis storasyster. Tjejerna riktigt skrek när Steffani tog fram en märkeströja från Bik Bok, den dyraste i hela affären. Sanni var först med att ta den ifrån Steffanis grepp, de andra bråkade om vem som skulle få ha den röda klänningen. För att fajten skulle sluta fredligt fick jag ha den. Jag kan inte precis säga att jag älskar klänningar, men den här var speciell. Den slutade strax över knäna. Det var en spetsklänning, en tajt också. Jag var fullkomligt förälskad i den. Johanna gjorde tummen upp och sa att den passade mig. Jag tackade och strök händerna från sidorna och neråt. Lät fingrarna stryka silkes spetsarna, och jag suckade lyckligt. Sedan tittade jag mig i spegeln och upptäckte mitt alldeles raka svarta hår. Jag blev rädd för att de andra tyckte att jag var ful, som jag själv tyckte att jag var. Jag slet tag i hårsprayen och sprayade mitt hår medan jag rufsade det. Jag putade med läpparna till resultatet, och kände att det räckte. Jag ville inte vara en modenörd som Sanni och Patricia. Dem kunde stå framför spegeln i flera timmar. Steffani nöjde sig med jeans och en röd tunika. Jag var inte ensam om att ha en klänning. Johanna (som går i nian) hade en mörkblå klänning som var kortare än min, men hon hade svarta tajts under. Jag nöjde mig med hudfärgade tajts. Patricia hade en chockrosa klänning som slutade strax under knäna. Den passade hennes mörkbruna hår och hela hennes kropp som var perfekt kurvig. Carro satt och krånglade med sina högklackade, svarta skor. Hon frågade om hjälp, hon sa att hon var dålig på spännbanden. Jag hörde hur Sanni och Patricia fnissade, dem himlade med ögonen. Johanna satte sig på huk framför Carro och hjälpte henne med skorna. Carro sträckte fram benet och la den på Johannas lår. Carro stirrade vildsint på henne, Johanna reste sig och gick så långt ifrån Carro som möjligt. Steffani skulle säkert bli äcklad om Carro skulle göra så på henne, men betydde det egentligen något? Jag vågade inte fråga, och skulle jag våga hade jag nog inte gjort det ändå. Jag vill inte bli fiende med henne, hon som oftast får sin vilja igenom. Patricia som för tre år sen hade visat all sin respekt inför Carro, men sen Sanni började slutade hon tvärt och började avguda Sanni som om hon var den typen som kommit på smink. Jag avgudar ingen, bara den världen jag lever i. Vad finns det i den? Bara det där kärleksljuset och mina mörka tankar och dikter? Ja, precis.
Steffani kommer fram till mig och håller upp en rosa rosett och jag skiner upp som en varm sommarsol. Steffani ger mig rosetten och jag sätter upp den i mitt hår och ler mot mig själv i min egen spegelbild. När jag vände mig mot de andra så beslutade Sanni att vi skulle gå. Alla gjorde som hon sa. När vi kom ut i hallen så satte jag på mig mina mörkröda klack skor. Som var ungefär fyra centimeter höga. De andra gick, men Johanna och Steffani väntade på mig i alla fall. När jag fått på mig skorna tar jag på mig min svarta tyg jacka som det står SKB på. Den är jag väldigt stolt över, varför vet jag inte. Sanni som alltid ska kommentera någons kläder fnös när hon såg att jag hade jacka på mig.
”Hur kan du ha jacka?” sa hon, och jag märkte hennes märkvärdiga min. Jag suckade.
”För att jag inte vill gå till skolan och frysa kanske?”
”Killarna kommer ju värma dig! Om du har jacka är du ju redan varm, då har dem ju inget att värma!” Sanni stirrade på mig. Jag kände mig dum när jag hade allas blickar på mig. Men Steffani, Carro och Johanna såg mest medlidande ut. Steffani ryckte in:
”Killarna vill inte värma dig hela tiden, Sanni. Killarna vill ha något annat.” Sanni blev blek i ansiktet. Fattade hon det nu?
Dansgolvet var tomt, det var bara små grupper lite här och var. Green Days låt Boulevard of Broken Dreams spelades. Om Hannes hade varit här hade han såklart sagt att alla älskade den här låten som spelades, och inte mina gamla skit låtar som jag lyssnade på. Men nu är han inte här, inte just nu i alla fall. Han kanske kommer senare, med Nick i famnen. Eller tvärtom. Steffani drar ut mig och Hanna på dansgolvet. Hanna stretar emot, men jag följer villigt med. Steffani låter Hanna gå tillbaka till Jocke, Patrik och Katarina igen.
”Var har du Hannes då?” ropar Steffani till mig.
”Vad sa du?!” ropar jag. Green Day låten har bytts ut mot en Alice Cooper låt, det skriks och spelas. Jocke sjunger med, hans ögon glittrar.
”Var har du Hannes då?!” vrålar Steffani i ett nytt försök för att jag skulle höra.
”Jag vet inte! Han är väl hemma och gosar med Nick!?” Steffani tystnar, hon låter sin kropp styra dansen nu. Hon ser ut att koppla bort hjärnan. Armarna flyger upp i luften och hennes rumpa guppar. Jag gör samma sak och hör hur Patrik och Jocke skriker lebb till oss. Steffani pekar fingret åt dem, Patrik skrattar högre än Jocke.
När vi dansat klart går vi ut. Steffani tänder en cigarett och frågar om jag ska ha en. Jag skakar på huvudet, och sedan känner jag en hand på min axel.
”Det är väl klart som fan att du ska ha, gumman?” Jocke står bredvid mig och flinar med hela ansiktet. Jag rycker på axlarna. Jag är inte född för att vara tilldragen i grupptrycket, jag vill inte röka. Steffani ger Jocke en cigarett, men han säger nej.
”Haha, jag röker inte. Inte sen farsan dog i cancer efter att han hade rökt sönder sina lungor”, sa Jocke.
”Varför sa du att Jenny skulle ha den då?” frågade Steffani.
”Jag skämtade, jag skulle bara se om hon var lika bra som jag.” Lika bra som du?
”Vadå, är jag dålig om jag röker?” Steffanis ögon glöder. Men inte av hat.
”Inte nu kanske, men om du fortsätter så är du det”, svarar Jocke med inte ens lite glöd i ögonen, inte samma glöd som Steffani i alla fall. Hans arm började bli tung på mina axlar.
”Bad girl menar du?” Steffani ler.
”Beror på.” Jocke ryckte på axlarna.
”Beror på vad?” Steffani lät nyfiken och hon gillade Jocke, men hon hatade att hans arm var på mina axlar. Jag såg det i hennes ögon.
”Vad man jämför det med”, sa Jocke ärligt. ”Men Jen, vill du ha något? Jag bjuder.” Jag ler mot honom.
”Det är lugnt, Joakim”, säger jag.
”Säg Jocke. Jag gillar inte det namnet”, ber Jocke.
”Jocke”, säger jag. ”Kanske snacks, men jag vet inte. Jag kanske ska betala…”
”Glöm det”, fnös Jocke. Han gick in igen. Steffani stirrar avundsjukt på mig. Jag undrar vart hennes glada vänskaps ögon har tagit vägen.
”Sen när har du börjat tycka om Jocke?!”
”Han la armen om mig, jag hann inte säga emot”, svarar jag lugnt. Men Steffani köper inte mitt svar, hon spottar på det.
”Ha, ha, ha!” morrade hon kyligt. ”Jag har hört många ursäkter. Den där var den sämsta!”
”Det är ingen ursäkt, Steffi. Jag menar allvar, han peppade mig med att han skulle bjuda mig på något. Hörde du inte hur jag försökte säga emot? Och han kom ju bara från ingenstans och la sin arm runt mina axlar, jag hann inte göra något”, sa jag och la huvudet på sned.
”Du kunde ha puttat bort honom!” Nu skrek Steffani åt mig. Hon var så svartsjuk att hennes huvud riktigt kokade.
”Men jag kanske gillar honom!” Var fick jag luft ifrån? Jag ångrade inte vad jag sa, men Steffanis ögon bad mig att jag skulle erkänna att jag bara skämtade. Men jag sa inget.
”Vilket kompis man har då!? Jag säger allt till dig, men du säger ingenting till mig! Jag önskar att du brinner upp i helvetet!” Med dem orden lämnar hon mig, hon höll på att krocka med Jocke som kom ut med två snacks lådor.
”Oj då, vad tog det åt henne?” Jocke såg förvånad ut.
”Äh, jag vet inte”, suckade jag. Jocke gav mig den ena snacks lådan. Jag satte mig på bänken som stod två meter ifrån oss, Jocke följde efter. Jag ställde snacks lådan på min högra sida, på vänster sida blev mitt lår ihop tryckt med Jockes lår. Han lägger armen om mig igen, jag kväver en suck. Hans arm kommer bokstavligt att trycka ner mina axlar.
Vi satt så ett tag, åt snacks. Var helt tysta. Plötsligt hörde vi skrik och något som lät som gråt. Jag reste mig hastigt upp, och Jocke var lika snabb som jag. Vi sprang in. Mitt på golvet låg Patrik, han hade blod i ansiktet och kläderna var uppslitna. Jocke hukade sig framför honom och sa något, Patrik såg ut att kämpa med att nicka eller skaka på huvudet. Jocke klappade honom broderligt på armen och reste sig upp, han sträckte fram handen mot Patrik och tog den. Han stod i nästa sekund på vingliga ben. Steffani flög på honom, hon slogs och sparkades.
”Ey, ey!” vrålade Jocke. ”Vad fan håller du på med?!” Steffani skrek något som jag inte hörde, musiken från högtalarna överröstade alla ljud omkring mig. Min mattelärare och svensklärare kom ut från båset där lärarna suttit hela tiden. Dem tog tag i Steffani och drog henne därifrån. Festen splittrades som ett tappat porslins glas.
”Det här ska du inte behöva se, gumman”, sa Jocke till mig. ”Vill du hänga med hem till mig?” Jag tvekade, och tänkte på vad Steffani hade sagt till Sanni. ’Killarna vill inte värma dig hela tiden, Sanni. Killarna vill ha något annat.’
”Och jag lovar såklart att inte göra något som du inte vill”, sa Jocke. Är du en tankeläsare?
”Hm, jag vet inte…”
”Eller du kanske hade något annat för dig”, inflikade Jocke lite besviket.
”Nej, nej! Absolut inte, visst kan jag följa med dig hem”, sa jag. Han sken upp och såg gladare ut.
”Vill du göra något speciellt…?” undrade Jocke när vi låg tätt ihop i hans säng. Jag tänkte efter. Ville jag göra något speciellt? Ville jag göra något med honom? Ville jag göra det just nu?
”Håll bara om mig”, mumlade jag och han löd mig som en knähund. Jocke andades tungt i mitt öra. Det var som en vaggvisa.
Jag somnade direkt.
|
|
|
|
