Väntan [del 5] |
- Heeej!, säger jag med världens bredaste leende.
- Tja, säger David glatt, och ger mig en lång och härlig varm kram.
Jag, David, Evelina, Alexander, Rolf och några andra från klassen står i en ring utanför klassrummet och pratar om vad vi har gjort under lovet.
Det blir en lång pratstund och alla suckar när den ”arga tanten” kommer och skickar in oss till hennes lektion. Och precis som innan pratar hela klassen nu om vad vi har gjort under lovet.
Själv berättar jag att jag har typ sovit hela lovet, och knappt varit med kompisar alls, medan nästan alla andra berättar att de varit ute med båten och varit på landet, firat påsk med släkt och vänner, ätit mycket godis.
Men egentligen var jag ju med pappa, fast det håller jag för mig själv.
Efter lektionen på rasten står jag, David, Alexander, Sofia, Evelina, Michelle och pratar länge, nästan så länge och mycket som om vi skulle prata hela den tiden vi missat under lovet.
Dagen rusar fort och det är dags att gå hem efter en jobbig franska lektion då man varit extremt hungrig.
På sista tiden är jag väldigt sur och grinig, mestadels för att jag har varit på dåligt humör.
Jag blev till och med sur på David igår, eller i förr igår, jag kommer inte ihåg. Jag bråkade med honom, inte en sådan bra idé med tanke på att han har brutit benet och är på ännu sämre humör än vad jag är.
Jag och han tog en paus som skulle vara i 3 dagar…. Det gick inte så bra... Jag saknade honom för mycket, så vi blev tillsammans igen. Jag var med honom rätt så ofta, men under en lördag skulle jag Alexander, Jesper, Kristoffer och Kristoffers lillebror Ture till Liseberg. Efter att jag hade berättat att vi hade jätteskoj m.m. så blev David väldigt svartsjuk, och då direkt kände jag att jag gjort något riktigt fel.
Men nu när det är måndag träffar jag Alexander så berättade jag det för honom, jag kan säga vad som helst för honom.
– Asså, strunta i honom ett tag, för att det e ju du som ska bestämma om vad du ska göra på din fritid.
– Aaa, tack för att du finns och lyssnar, sa jag både snabbt och glatt.
Under rasterna brukar jag vara med Jesper och Kristoffer, och det tycker David absolut inte om, men jag är bara med dom, det händer liksom naturligt på något sätt, inget jag kan styra, jag är helt normal med dom, inte tillgjord, utan fri på ett fridfullt sätt.
Så jag fortsatte att vara med dom, det var riktigt skoj, jag började gå hem till Kristoffer fler gånger, och blev mycket bättre kompis med Jesper.
Dagarna gick och vår klassresa kom närmare.
Vi åker bil dit, och vi delar in oss själva, men ändå har vissa inte bestämt sig i vilken bil dom ska sitta.
Jag åker med Alexanders bil tillsammans med Carina, hans mamma och David…
Nästan under hela bilturen glor jag tröttsamt ut genom fönstret och hoppas på att vi är framme de närmaste 5minuterna.
Tillslut är vi framme vid tvååkern, nästan direkt alla hoppat ut från bilarna, börjar vi springa runt och kolla nyfiket överallt, men som Davids tjej så måste jag ju vänta på honom, han hatar när jag springer runt som alla andra när han själv inte kan det. Däremot kan han gå utan kryckor nu, men kan ändå inte springa. Jag vet att jag egentligen ska tycka synd om honom och ta hand om honom, men jag kan ändå inte rå för att jag känner annorlunda för honom sedan han blev svartsjuk för att jag och killarna var på Liseberg, men det var ändå inte första gången han blev det. En annan gång när jag satt glatt på en mattelektion bredvid min granne Rasmus. Vi hade frågesport om varandra och skrattade non-stop halva lektionen, han pratade inte med mig på hela dagen! Och sedan frågade jag Alexander ifall han visste vad det var med honom, så berättade han.
Jag blev väldigt chockad för hela min värld vändes om.
Helt plötsligt fick jag inte ha killkompisar heller.
Idag är jag tvungen att säga till honom om ”hans problem”. Det är visserligen inte det bästa stället med tanke på att vi är på klassresa men ändå…
– Vad är det med dig?? Varför blir du hela tiden så sur så fort jag är med tillexempel Jesper eller Kristoffer??, frågade jag surt.
– Men det känns som att du inte tänker på mig mer, att du bara är med dom, att du typ har glömt mig eller totalt skiter i mig!!!
– MEN DET ÄR JU DU SOM INTE LÅTER MIG HA NÅGRA KILLKOMPISAR ALLS!!! Innan du klampade in i mitt liv så hade jag för det mesta killpolare, men nu låter du ju mig inte ha några!!
– MEN NU NÄR DU ÄR SÅ MYCKET MED JESPER OCH KRISTOFFER SÅ BLIR DU VÄL SÄKERT KÄR I NÅGON AV DOM ISTÄLLET!!!
– Nää, det blir jag inte, säger jag lite tillbaka dragen.
Då tänkte jag verkligen efter, tänk om jag inte längre är kär i David?!
Tänk om jag var kär i Jesper?, för jag har känt att jag har varit väldigt dragen åt Jespers håll.
Men jag trodde att det var för att han får så snäll.
Vad ska jag göra om jag har fallit för Jesper, men ändå är ihop med en kille som jag kanske inte ens är kär i längre???
Förlåt att jag inte har orkat skriva på så länge, men jag kände att denna delen MÅSTE ut så, sorry ifall den inte blev så bra.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | FejkatLeende - 3 aug 09 - 17:14- Betyg:  | | maila nästa (A) |
|
|
|
