(M/M) I varje andetag - kapitel 6 |
Nej, men se. Jag lyckades få in kapitlet tills dess att jag sade att jag skulle göra det. Hur som helst så är det här kapitel rätt tråkigt, men ändå ett sådant där utfyllningskapitel.
Den här historien kommer att bli mer intressant med tiden, det lovar jag.
Sak samma, läs och kommentera och jag tacka för kommentrarerna på förra delen.
Kapitel 6
”Ja, det är Alex”
”…”
”Hallå?”
” ”
”Är det någon där?”
”…”
”Hallå?”
”J ag…”
”Sluta ring till mig. Jag vill inte ha någon kontakt med dig mer”
”… Alex, snälla?”
”Tyst. Jag vill inte höra. Försvinn. Lämna mig ifred”
”Jag ber dig, Alex bara fem minu…”
”Nej! Du får inte förklara i fem minuter. Det är försent. Få in det i din trögfattade hjärna någon gång!”
”Alex…”
”Hej då”
*
Under hela tiden sedan han kom hem ifrån sjukhuset har han inte tänkt på någonting annat än på honom. Går inte att koppla bort, tänka på annat. Okej, inte riktigt exakt hela tiden.
Först fick han en rejält irriterad syster på sig; han hade inte varit där för att hämta henne med moppen då träningen slutade och proceduren inne i duschrummet var avklarad. Hon hade ringt till hans mobil, men eftersom att sjukhuset hade strikta regler om att mobiltelefoner är förbjudna att ha påslagna hade personalen tagit den och då kunde han inte svara, för han visste inte ens om att hon ringde. När hon förstod att han inte skulle dyka upp hörde hon av sig till den enda hon kunde komma på som kanske hade tid att rädda henne ifrån sitt öde att behöva gå hela vägen hem.
Hon hade ringt till Matteus, som genast kommit till hennes undsättning, för hon är ju Christoffers syster och han skulle kunna döda för henne, och samtidigt frågat honom ifall han hade någon aning om var hennes bror höll hus, vilket han för ovanlighetens skull inte hade.
Är det något man kan vara säker på när det gäller Matteus så är det att han bryr sig om honom. Han vill verkligen veta varför han inte dyker upp på den tiden och den platsen han sagt att han ska göra det. Därför gick det inte många minuter från det att Julia avslutat sin såkallade utskällning till det att Matteus satte igång, men till skillnad från henne så ville han på allvar veta var han varit.
”Alltså seriöst, Chistoffer, var fan var du egentligen? Det är inte likt dig att bara försvinna sådär”, säger Matteus i samma sekund de försvinner in på Christoffers mörka rum och ser på honom med en frågande blick.
”Jag var på sjukhuset”
”Och vad i helvete gjorde du där? Testade dig för klamydia?”, frågar han och fortsätter att se på honom, som trots allvaret i frågan inte kan hålla sig ifrån att skratta till lite lätt. Allting Matteus har i tankarna är sex och ännu mer sex, ibland även konsekvenserna av sexakterna.
”Nej, inte precis”
”Men seriöst vafan. Vad gjorde du eftersom att du var där över natten också, eller?”
”Ja, det var jag och jag var där pågrund av att jag råkade få hjärnskakning”
”Och hur fan råkar man få hjärnskakning om jag får fråga?”. Det syns tydligt på honom att han inte tror på hans ord om att han råkade få hjärnan omskakad.
”Jag skjutsade Julia till skolan för att hon skulle träna, men blev kvar utanför ett slag eftersom jag tänkte på den gången då vi rullade snöbollen genom skolan”. Han stannar upp då Matteus börjar skratta vid minnet. ”och när jag vände mig om för att öppna dörren in, var den någon idiotisk själ som bestämt sig för att traska ut i exakt samma sekund…”
”Alltså, inte för att vara oschysst eller så, men hur i helvete kan det här ha något med din hjärnskakning att göra?”, avbryter Matteus.
”Du måste stoppa kakan i munnen innan du känner smaken”, säger han och rycker på axlarna, en gest som visar att Christoffer tycker att det är den självklaraste anledningen någonsin.
”Va?”
”Eh, glöm det. Det jag menar med det där är bara att du måste höra allting innan du förstår. Hur som helst så när jag gick in genom dörren så kom någon annan ut därifrån och i nästa ögonblick låg jag på marken med honom över mig. Tydligen slog jag i huvudet och ja, resten vet, eller åtminstone förstår du”, avslutar han och struntar medvetet att berätta för Matteus om hela det kapitlet om känslan han fick inom sig som framkallades av människan vid namn Alex. Han skäms för mycket över det för att våga tala om det.
”Så, en snubbe dunkar ner dig till marken och du slår huvudet, vilket resulterar i en hjärnskakning?” Han nickar för att visa att Matteus uppfattat saken rätt. ”Är du säker på att du inte liksom körde åt helvete med moppen?”, skämtar han med ett brett flin lekandes över läpparna.
Alex. Hans namn fyller hela hans kropp med välbehag, samtidigt som äckelkänslorna trängs om vilken av de olika känslorna som ska få äga störst plats inne i hans kropp. Det kan inte vara såhär. Det går helt enkelt inte. Han kan inte känna något för Alex, för en kille. Känna något annat än vänskap för en av samma kön. Det är äckligt, sjukt och framför allt fel, riktigt fel. Det ska vara en man och en kvinna. Hur skulle mänskligheten kunna ta sig vidare ifall det inte var så?
Aldrig att han förmedlar sina tankar och känslor till Matteus, inte den här gången. Det spelar ingen roll hur bra vänner de än är. Det här kommer han inte att förstå. Han förstår det inte ens själv. Det har nog aldrig skett tidigare, att han undanhåller något för honom, för sin bästa vän. Den enda gången han kan minnas att han gjort det var då han och Martin, en snubbe i deras ålder som ofta hängde efter dem, vid elva års ålder var nyfikna på hur andra pojkars sak mitt emellan benen såg ut, så de stod helt enkelt och inspekterade varandra.
Nej, han kan ju inte undanhålla något som inte existerar för Matteus. Han har absolut inga känslor för den blonda med silverglänsande ögon.
Fast hur kommer det sig att hela hans kropp ryser till vid tanken på honom? Att han inte kan släppa människan med tankarna? Att allt han önskar just nu är att dra fingrarna genom hans hår och känna smaken av hans läppar?
Men för att låta ärlighetens låga brinna måste han erkänna för sig själv att han aldrig tidigare känt något liknande för en annan människa. Han har aldrig blivit så uppslukad av någon han endast träffat en enda gång och på samma gång har han inte hatat någon så mycket efter en sådan kort tid tillsammans. För det gör han, han hatar Alex. Hatar honom för att han dyker upp i hans liv och gör honom förvirrad. Han som vant sig vid att låta allting av fart och spänning passera honom och hans liv utan att vidröra.
-
”Christoffer”, ropar hans mamma från nedervåningen och han låtsas helt enkelt att han inte hör henne. Orkar inte gå ner och klistra på ett leende på läpparna, för det måste han göra. Skulle han verka bekymrad skulle hon kräva att veta varför och om det är något som är säkert så är det att han aldrig tänker tala om för sin mor vad som står på. Aldrig i livet.
”Christoffer!”. Tydligen ger hon sig inte, tänker han innan han öppnar dörren till sitt rum, traskar ut genom den och vidare till trappan, småspringer ner för den och går in till köket. Finner sin mor sittandes vid bordet med ett bekymrat uttryck placerat i sitt annars så fridfulla ansikte.
”Vad är det?”, säger han med en trött röst.
”Det är just det jag vill fråga dig”
”Vad menar du?”. Oron över att hon kanske ändå har förstått att något är fel gör honom svimfärdig.
”Du har inte gjort annat än att ligga inne på ditt rum i flera dagar. Faktum är att du har varit där sedan du kom hem ifrån sjukhuset. Vad är det som har hänt, vännen?”, frågar hon och smeker honom lätt över armen.
”Ingenting, jag är bara trött”. Han tittar ner i golvet efter uttalandet, undviker hennes genomborrande blick. Vet om att han sårar sin mamma med den handlingen. Vet om att han alltid sårar henne tillsist.
”Jag önskar bara att du vågade tala med mig om vad som är fel, för du ska inte tro att jag är så dum att jag går på det där om att du är trött. Men vill du inte prata, behöver du heller inte göra det” Hennes ord skär likt knivar i honom. Det dåliga samvetet kommer att äta upp honom inifrån inatt, det är han medveten om, men han kan inte. Det går inte att tala om den här saken. Hon kommer avsky honom. Tvinga honom att flytta ut, nej, kommer kasta ut honom och hans saker direkt efter det han berättat.
Ingen, absolut ingen levande själ kommer få veta om hans hemlighet. Den kommer han, Christoffer Stjärnström, ta med sig ner i graven.
Åhyes, det här var det. Eran del av det hela kvar nu (k.o.m.m.e.n.t.e.r.a).
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | VampyrenSamantha - 12 aug 09 - 09:04- Betyg:  | Nämen jisses :o
Nu kom jag på att jag inte kommmenterat på någon annan del, jag är elak ._.
Men iaf, Du är den Helige Kristus, jag ber till dig! (Oj vad intelligent det lät -.-'')
Stor stjärna i kanten !! :D | | NeMriA - 3 aug 09 - 19:38 | | mååh <3 | | idantica - 2 aug 09 - 19:26 | | alltså åh vad jag är kär i den här novellen. jag vet inte vad jag kan säga mer. | | WalkingTheDemon - 2 aug 09 - 18:12 | | braaaa <: | | EMORAiNBOW - 2 aug 09 - 17:51 | Jag är helt slutkörd så därför blir det ingen bra kommentar idag, jag får spara den tills nästa gång .__.
MEN vi gillar att den här delen kom ut såpas fort OCH du skriver skitbra och jag lider med Christoffer och den förvirring han känner nu. Du är bäst, så enkelt är det! | | MoRoTpOwEr - 2 aug 09 - 17:38 | | Den var .__. Det går aldrig och kommentera normalt på dina verk kvinna ;o ! |
|
|
|
