Fly från dina tankar | kap 3 |
Kapitel 3
’Behöver du någonsin min hjälp, Jen?’
Jag slänger mig ner på min säng när jag kom hem. Ingen var hemma, så jag kunde skriva ner dikter och tankar.
En vattenpuss
Ett hav
En sjö
Det skimrar som en diamant
i månljusets klara strålar
Efter solens bländande
solstråle
bildas en regnbåge
Med kristall liknande färger
Efterlängtad kärlek
och ögats hemliga glitter
är lika fint som en stjärna
som ännu blinkar och glänser
Tankebok, fjortonde dagen.
Jag har inga speciella tankar som skrämmer mig idag. Jag är bara orolig, och oron släpper inte in något annat. Jag är orolig för Hannes och hans förhållande med Nick. Om jag kunde hjälpa honom skulle jag göra det, men jag tror att jag är för rädd. Jag vågar nog inte vara mig själv just nu. Har jag någonsin varit det? Ja, med Steffani. Men hon är så annorlunda om man jämför henne med Hannes. Dem tycker och tänker annorlunda. Jag älskar båda lika mycket. Det är svårt att bara välja ut en. Men om jag verkligen skulle vara TVUNGEN så får det bli Steffani som jag älskar lite mer. Inte bara för att hon är tjej som jag, vi tänker inte likadant. Men om jag ser efter i mitt minne så är jag mer mig själv med Steffani än med Hannes. Jo, Hannes är snäll och min bästa vän. Men Steffani betyder nog lite mer för mig än vad Hannes gör. Men det kan jag inte säga, inte på ett tag i alla fall. Om jag skulle säga det nu är jag rädd att Hannes skulle tro att jag inte vill vara hans vän för att han är ihop med Nick. Men jag accepterar hans förhållande lika mycket som jag alltid har gjort, men ibland är det svårare. Som nu, jag har inget vidare bra förhållande med Nick. Men egentligen vill jag det, men tror (som alltid) att det aldrig kommer att ske. Nick är sig själv, han lyssnar inte på någon. Och jag är orolig för att han inte kommer lyssna på Hannes heller.
Jag slänger in boken under sängen och suckar. Mer kommer jag inte på att skriva. Nu har jag i alla fall fått ut lite ilska. Inte all, men det skulle ta upp flera sidor om jag skulle skriva om det. Om jag skulle orka skulle jag nog skriva allt, men det gör jag inte. Jag är för lat.
Plötsligt slås min dörr upp och där står min bror, Alex. Hans hår är rufsigt och hans ögon glöder av hat, men också något annat.
”Vad gör du?!” morrar han. Jag rycker på axlarna och undrar varför han är så arg hela tiden. ”Svara!”
”Alex, jag gör ingenting”, svarade jag lugnt. Alex ser ut att lugna ner sig lite, men inte helt. Ilskan glöder fortfarande i hans mörkblåa ögon som han har ärvt från pappa. Jag har ljusblåa, från mamma. Alex sätter sig bredvid mig och jag blir förvånad, han möter min blick och försöker le. Men jag ler inte tillbaka.
”Jag tror jag är kär i dig Jen…”, säger Alex helt plötsligt. Mitt hjärta slutade slå, blodet slutade pumpa i mina ådror. Senorna knöt ihop sig till bollar. Jag spände mig så mycket att det borde märkas. Jag började skaka.
”Nej”, säger jag bedjande. ”Det är du inte!” Visserligen är Alex min halvbror, hans pappa är min halvpappa. Men jag tänker inte köpa det. Alex är förbjuden för mig, jag kommer aldrig att låta honom vara det.
”Jag är ledsen Jen…”
”Det är du inte”, suckade jag.
”Jo det är jag visst”, sa Alex envist. Jag skakade på huvudet – ilsket. Alex som aldrig har pratat med mig, aldrig på riktigt. Alex som pratar skit om mig. Nu vet jag varför. Idiot.
”Du får inte, jag låter dig inte”, sa jag. ”Aldrig, snälla säg att du bara skämta!” Alex tittar sårat på mig, men svarar artigt:
”Förlåt, Jen. Jag menar allvar.”
”Du som aldrig har pratat med mig på riktigt”, morrar jag. ”Hur kan du vara kär i mig?!”
”Vissa saker är svårt att förstå, lilla Jen”, sa han bara. Han pratade med mig som om jag var tre år.
”Du behöver inte prata med mig som om jag var tretusen år yngre än dig!” muttrade jag argt. ”Du är bara tre år äldre.” Han nickade.
”Du får tänka efter om du vill. Jag ska inte störa dig mer idag”, lovade Alex och reste sig upp för att gå, men jag hindrade honom.
”Jag kommer nog aldrig säga ja, Alex. Så förvänta dig inget”, bad jag. Han gick.
Vad är det med Alex? Han måste förstå vad jag menar, jag blir förvirrad. Inget annat! Jag menar inte att jag hatar honom. Det har jag kanske sagt förut, men nu vet jag inte riktigt längre.
Alex
FLASHBACK
Han höjde brännbollträet igen och den här gången träffade han.’
Han försökte bara få henne att förstå. Förstå att hon var hans bästa vän, han bodde med sin halvmamma och halvsyster. När det blev kallt och rastlöst i hans hemstad så åkte han hem till henne. Han hatade vintern och ville inte vara ensam. Den här vintern var annorlunda. Han hade kommit hem till henne och hon försökt värma honom som vanligt. Det gick inte som det brukade gå, han hade bara gått fram till henne och sagt att det aldrig skulle bli varmt igen. Först hade hon inte fattat vad han sa. Men när han hade höjt ett brännbollträ över sitt huvud och tittat på henne, med söta men ändå smutsiga ögon. Hade hon försökt få honom att sänka träet. Men han hade skakat på huvudet och sagt att han inte ville vara ensam mer, han ville inte bara leva med sin familj, han ville inte komma hem till henne och hitta henne halvfull och hopplös. Han ville inte se solen i hennes ögon mer, han ville inte bli påmind om vem han var. Hon hade duckat när han svingat träet första gången. Han blev arg och skrek att det inte skulle vara varmt längre, han längtade efter kylan. Hon försökte få honom att sluta skrika, försökte få honom att prata lugnt. Men det tjänade inget till. Han höjde brännbollträet igen och den här gången träffade han.
Förstår ingen att han är annorlunda? Kan ingen låta honom vara såhär? Ingen var sig själv när dem var med honom. Alla var mest rädda och visade inga känslor, bara kalla blickar och stela tillsägelser. Han hade gjort fel, det visste han redan efter han hade gjort det där. Han hade dödat den personen som ändå var normal. När hon var normal var hon halvfull och drogad som in i helvete. Allting är som en mardröm. Ibland springer han, men kommer ingen vart. Ibland tänker han, men dem försvinner så snabbt. Är det något fel på honom? Varför skulle då allting stanna, och alla försvinna så fort han kommer? Och dem som inte försvinner säger inget när han frågar. Finns det någon som ens är lite nyfiken på vad han har att säga? Det fanns. Men den personen lyssnade mest på sina egna problem när han ojade sig om sina. Dem kom aldrig in på ett riktigt samtalsämne. Som hans halvsyster Jenny alltid gjorde med hans pappa, och sina vänner. Hon levde ett lyckligt liv, med sina vänner. Men det var något annat också, något hon höll hemligt, till och med för hennes käraste. Han ville att hon skulle berätta lite för honom. Han saknade någon, han visste inte vad. Men han saknade någon nära. Någon att bara sitta och prata med, någon som inte avbröt honom. Någon han kunde lita på. Jenny känns som den rätta personen. Han tyckte om henne, mer än bara som en halvsyster.
Men vad var kärlek egentligen? Är kärlek bara då man ligger i en säng och håller om den andra, pussas man bara? Eller kan man prata om vad som helst? Vad gör man, när man är kär?
SLUT PÅ FLASHBACK
”Seriöst, Jen? Sa han det?” Steffani lät otålig i luren. Jag skrattade hest.
”Ja, seriöst Steffi. Han sa så!”
”Waouw!” sa Steffani och skrattade imponerat. ”Men säg exakt vad han sa till dig!”
”Okej, han sa ’Jag tror jag är kär i dig Jen’”, sa jag och jag hörde hur Steffani drog efter andan.
”Haha, kan jag tro på det eller sitter du och skämtar med mig nu?!”
”Nej Steffi, jag lovar och svär över mina tankars hjärta!” sa jag motvilligt.
”Tankar?” Steffani skrattade till. ”Är det någon grej du och Hannes har kommit på eller?” Jag rodnade och var tacksam för att hon inte såg det.
”Nej, det har inget med Hannes att göra”, lovade jag. ”Men du, på tal om Hannes…”
”Vadå? Har han dränkt sin lillebror i handfatet?”
”Va? Haha, nej för i helsike! Han har skaffat någon, och du anar inte vem!”
”Kungen?” Jag skrattade åt henne.
”Nick!” utbrast jag och Steffani tystnade.
”Sluta Jen, du är absolut inte rolig!” fräste hon ilsket.
”Men Steffi, jag skämtar inte! Han sa det, och Nick gjorde hjärtan till Hannes på msn!” Steffani tystnade igen. Det måste ha känts tungt för henne, hon var tvungen att ta emot något som hon hatade. Hon ville inte tro mig, men hon kände att det jag sa var sant.
”Fan eller att han är bög!”
”Sa jag med”, sa jag. Steffani förstod inte. ”Nick är bisexuell.”
”Men åh! Får man ta livet av sig här och nu?!” snyftade Steffani och jag blev genast orolig.
”Snälla Steffi! Du hittar någon annan, jag lovar!” Steffani snyftade tyst i luren. ”Steffi, lyssna på mig. Jag tror innerst inne att Nick bara lurar Hannes, han verkar inte ren. You’re hot, he’s cold. You’re yes, he’s no. You’re up, he’s down.”
“Cause you’re hot and you’re cold, you’re yes and you’re no. You’re up and you’re down… Snälla, försök inte trösta mig med Katy Perrys låt”, stönade Steffi I luren. ”Jag hatar den…”
”Sen när då? Alldeles nu?” undrade jag lite trött. Steffani bröt samtalsämnet och började på ett annat med gråten i halsen:
”Har du haft déjà vu någon gång?”
”Nej, hurså?”
”Jag hade det. Jag drömde att Jag skulle bli ledsen för att någon var bisexuell, jag trodde när jag vaknade att det var du. Men du visade ingenting när du ringde mig. Jag var så orolig för att det var du, Jen. Du vet hur illa jag gillar såna typer. Inget är fel med det, men om man har en bästis som är det… så är det svårt att vara sig själv. Jag förstår inte hur du klarar av att vara med Hannes?”
”Det är nog bara för att han är kille, om jag hade varit bisexuell hade du nog tyckt att det skulle vara svårt att vara med mig för att jag är tjej. Du blir äcklad om jag börjar stöta på dig. Men jag lovar Steffi, om jag någonsin upptäcker att jag är bisexuell så kommer jag inte att försöka stöta på dig om du blir äcklad av det!”
”Jag blir inte äcklad av dig om du stöter på mig. Men jag är inte bi, jag är hetero. Så jag kan bara stiga upp en svårhetsgrad till…” Jag förstod vad hon menade och tänkte låta samtalet hänga i luften. Hon skulle få säga sitt. ”Jag älskar dig som en vän. Glöm aldrig det! Du är det bästa som hänt mig någonsin, du hjälper alltid. Du stöttar mig. Även om du lever i din egen värld med tankar och dikter så ska du veta att jag behöver dig. Och jag vill veta om jag betyder något för dig? Behöver du någonsin min hjälp, Jen?” Frågan satte sig långt ner i hjärtat.
”Du betyder väldigt mycket för mig med Steffi. Jag skulle inte kunna skriva dikter som var glada eller tänka positivt, eller inte tänka alls, om inte du hade funnits. Jag måste få säga en sak. Du betyder mer för mig än vad Hannes gör. När jag är med Hannes känner jag mig ganska obekväm, han skrattar bara åt logiska saker. Men när jag är med dig så kan jag vara mig själv. Å Steffi… du hjälper mig varje dag, om jag kanske mår dåligt någon dag så tänker jag bara på dig. Och då mår jag bättre. Älskar dig, som vän Steffi.”
”Wow… Jen, fan. Du är underbar! Älskar dig… Jen, jag måste sluta nu. Men babe, vi ses! Puss.”
”Okej, vi hörs sen. Puss!” Steffani la på och jag la ner mobilen i tröjfickan.
Jag har världens raraste vän. Hon sviker mig aldrig. Vi kan bråka om små saker, men vi båda vet att vi aldrig kan splittra vänskapen. Vi har byggt upp ett vänskapsband som är för stark att det inte går att ens klippa av. Om någon av oss dumpar den andre, slits bandet.
Men jag hoppas att det aldrig kommer att hända. Jag behöver henne lika mycket som hon behöver mig. Hoppas bara att ingen annan sviker.
|
|
|
|
