På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

[m/m] Det var över innan det började. (3)

Del tre.
Vi har lagt ut den här förut, men det blev ett missförstånd så vi tog bort den. Men nu har vi bestämt oss för att lägga upp den igen, denna gång på en gemensam användare.
Bara så att ni vet, haha. ._.

Benjamin

Vad är den ursprungliga orsaken till att jag är här? Jag har brutna revben och knäckt näsben. Jag har alltid varit klumpig men… så klumpig? Och vem var killen som satt vid min sida då jag vaknade egentligen? Han såg verkligen sårad ut då jag sa att jag inte visste vem han var. Det fanns många frågor, och alla skulle förmodligen bli besvarade med tiden. Jag kan inte förstå att mamma vägrar säga något till mig. Hon brukar vara väldigt förstående, men tydligen var detta annorlunda.
Oväntat hörde jag en röst som talade till mig. Jag hann inte uppfatta orden, jag var för långt inne i mina tankar. Jag tittade upp och fick se en rödhårig tjej. Hon låg i en säng som stod i samma rum som min gjorde. Jag hade inte lagt märke till henne förrän nu.
”Ursäkta?” Sa jag som av en reflex.
”Vad heter du?” Frågade hon förmodligen för andra gången.
”Öh, Benjamin. Vad heter du?” Jag sa det bara, jag kunde inte tänka.
”Elina… Du, hur känns det att inte minnas?” Frågan kom oväntat. Jag hade inte funderat så mycket på det.
”Jag vet inte, det känns bara som något fattas. Jag har inte tänkt så mycket på det”. Ja, så kändes det, mycket fattades.
”Okej, jag har liksom alltid undrat… Men du, du verkar ha vänner som bryr sig om dig i alla fall.” Vänner? Jag hade aldrig haft några riktiga vänner. Därför förvånade det mig att hon sade så.
”Vad menar du?” Undrade jag.
”Det var en kille som satt vid din säng nästan varje dag, han verkade aldrig vilja lämna din sida. Men nu vet jag inte riktigt vad som hände med honom. Han har inte varit här sedan du vaknade.”
Jag fick inte klart för mig vem denna kille var, men jag hoppades att jag skulle få veta, minnas, väldigt snart.

Benjamin avskydde att åka buss, men han var illa tvungen. Han gillade inte motorfordon över huvud taget. Han föredrog att gå eller cykla, men nu var det vinter och han hade lång väg till skolan. Dessutom kändes det som att han svek sin pappa, som för nästan fyra år sedan avlidit när han kört av vägen. Han minns det hemska samtalet från sjukhuset, och läkarens ord.
Han kommer inte att klara det. Jag beklagar.
Benjamin skakade på huvudet, som för att glömma det hela. Han saknade sin pappa så enormt mycket. Han försökte att inte tänka så mycket på honom, det fanns ändå inget att göra åt saken. Det var det förflutna. Han önskade verkligen att han kunde göra något, få säga några sista ord till honom eller bara få se hans ansikte. Han kände tårarna som steg i ögonen för andra gången på samma dag. Han hatade att vara så känslig! Han kollade ut genom bussens ruta, regndropparna föll likt tårar från den mörka himlen. Hans tunna tygskor var genomvåta, och han frös. Jag har i alla fall mamma.
När bussen äntligen stannade ett kvarter från Benjamins hus hade det nästan slutat regna. Han började gå, tänkte inte på snöslasket som stänkte upp en bit på byxbenen eller på hur blöta och kalla hans fötter var. Det var någon som tog upp hans tankar, en person han tidigare samma dag sett i korridoren. När deras ögon möttes hade det känts så äkta, som om de kände varandra. Han hade känt sig trygg. Hade det varit något mellan dem, eller hade han bara inbillat sig? Han stannade upp. Självklart hade han inbillat sig, killen hade säkert bara tyckt att han var patetisk.
Det är så det är. Jag är patetisk.
Benjamin suckade och öppnade ytterdörren till villan som han och hans mamma flyttat till för ungefär en månad sedan, precis efter jul.
”Hallå?” Han släppte ner sin väska innanför dörren och böjde sig ner för att knyta upp skorna.
”Hej älskling!” Hans mamma kom ut i hallen, hon hade ett förkläde på sig och mjöl i handflatorna. Hennes långa lockiga hår var uppsatt i en slarvig knut i nacken. ”Hur var det i skolan?” Hon log mot honom och borstade av händerna mot varandra.
”Det var…” Han tvekade, och såg sin mamma i ögonen. ”Det var bra.” Han besvarade hennes leende. Det var inte äkta, men Benjamins mamma var så lättlurad, så naiv. Hon trodde det bästa om honom. Det hade alltid varit så.
”Jag håller på att baka sockerkaka. Din farmor kommer på besök idag.” Det var synd om Benjamins farmor som förlorat både sin man och son. Hon hade även problem med alkohol, men det var väl förståeligt, Benjamin skulle inte heller klara av att leva så ensamt som hon gjorde. Benjamins mamma försökte bjuda in henne så ofta hon kunde, men hon hade fullt upp med sitt jobb som journalist. Benjamin hade aldrig träffat sin farfar, som dog i lungcancer precis innan Benjamin föddes.
Benjamin gick mot trappan, men hann knappt fram innan han hörde sin mamma från köket.
”Attans, äggen är slut. Benjamin!”
Benjamin suckade och vände om. Han ställde sig i dörröppningen.
”Ja, mamma?”
”Kan du gå ner till affären och köpa ett paket ägg, snälla du? Jag visste inte att de var slut”, sa hon och log osäkert. Hon verkade vara på bra humör idag, han ville inte förstöra det. Dessutom var det inte direkt så att han hade något bättre för sig, så han nickade och gick ut i hallen.
”Tack!”

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Karlss0n - 4 aug 09 - 16:59- Betyg: