( TH FF ) Totgeliebt ( del 3 ) |
Här kommer del 3.
Hoppas ni gillar den.
Komentera gärna <33
Allt var svart och det fanns inga tecken på att jag var vid liv.
Inget ljus, bara mörker.
Det skrämde mig lite, jag visste inte om jag faktiskt var vid liv eller om jag var död.
Just precis det skrämde mig, död eller liv?
Det sista jag kom ihåg var att två bländade ljus kom emot mig och ett högt ljud som upprepats två gånger. Sen kom jag ihåg Toms förskräckta, panikslagna röst skrika mitt namn.
Jag kom ihåg mitt och Saras samtal, jag såg Saras förstörda ansikte framdör mig. Hennes gröna ögon var sönder gråtna och röda, hennes hår slarvigt uppsatt i en knut på huvudet.
Det sista jag såg var Saras ansikte, det sista jag hörde var Toms röst, hans panik, skräckslanga röst. Om jag dött kändes det i alla fall bra att jag hört Tom, det sista jag hört var den personen jag älskade mest, Tom.
Små vita prickar syntes framför mina ögon men det var fortfarande mörkt.
Vita prickar?
Det kanske var ett tecken, tecken på att jag levde, att jag fortfarande var vid liv. Jag ville inte dö. Ingen borde dö vid 22-årsålder, jag hade ett liv, någon jag älskade och någon jag var lycklig med.
Var allt det borta nu?
Om jag var död men jag ville inte vara död, jag ville vara levande.
Dem vita prickarna började öka sig, det blev fler och fler med tiden. Tillslut försvann det svarta från mina ögon och det vita dominarade.
* * *
" Hon ryckte till " hörde jag någon viska nervöst i bakgrunden. Så jag var vid liv, eller?
Jag kunde höra ett pipande ljud som verkade matcha slagen av mitt hjärta. Ljuden som från början var ett lågt sörrell var mer klara, jag kunde räka varje pip av mitt hjärta som slog-
Det var vitt framför ögonen, jag försökte öppna ögonen men dem var för tunga. Jag lyckadedes öppna ögonen men bara några ynka millimeter, jag såg gröna väggar.
Mina ögonlock var för tunga för att jag skulle lyckas öppna dem helt. Dem gånger jag lyckats kisa såg jag bara gröna väggar framför mig. Pipet som matchade slagen av mitt hjärta blev högre och kändes närmare än förut.
Jag stängde ögonen igen. Varför blev det inte svart när jag stängt ögonen?
Varför blev det vitt?
Jag försökte tvinga upp ögonen igen, längre än att kisa, jag kände mina ögon öppnas helt, stängas, öppnas och sist stängas ännu en gång, dem facklade. Jag lyckades inte hålla uppe ögonen helt utan att dem facklade.
" Bill, Bill, såg du det där? " var det Tom? Var han här, bredvid mig? Jag var vid liv, jag var levande och jag hade inte dött!
Toms röst var nära mitt ansikte, jag var så glad att jag inte dött.
" Såg vaddå? Har hon vaknat? " det var Bills röst, hans röst var inte lika nära mig som Toms var. Jag hörde hur en stol drogs ut på golvet och sedan några korta fotsteg.
" Jag vet inte om hon är vaken men hon facklade med ögonen " svarade Tom, hans röst lät mjuk och hoppfull.
" Ska vi säga till doktorn? " frågade Bill. Vänta lite nu, spola tillbaka, var jag på sjukhuset? Var jag illa skadad? Jag kände inget, jag kände ingen smärta, hur kan jag vara skadad om jag inte kände någon smärta? Jag ville säga något till Tom men min mun var förlamad.
Jag försökte öppna munnen för att prata med lyckades inte. Jag kände mina ögonlock öppnas, stängas, öppnas och stängas.
" Såg du? " frågade Tom och hans röst var ännu närmare mitt ansikte nu. Någon andades in och sedan ut.
" Hon facklade, jag hämtar doktorn " sa Bill, jag hörde fotsteg gå och sedan var dem borta. Det hade gått 321 pip som matchade slagen av mitt hjärta innan jag hörde fotsteg igen. Nu var det fler än ett par skor som slog i golvet. En suck hördes och sedan fotsteg igen.
Jag kände en hand som började stryka mig över håret, handen försvann inte utan fortsatte stryka mig över håret. Jag undare om doktorn var här nu.
" Tom " jag kände igen Bills röst enkelt, handen stannade upp med strykandet men fortsatte några sekunder senare.
" Mm " hörde jag en röst mm:a, den rösten var inte Bills eller Toms så det måste vara doktorn. " Så vad har hänt? " frågade doktorn, hans röst var mörk och lät vänlig.
" Vi märkte, jag märkte först " rättade Tom sig själv, " Vera, hon facklade med ögonen 2 gånger. Känner hon av sina skador? " frågade Tom oroligt. Så jag var skadad.
" Hon känner inte sina skador, det är en ytterst liten chans att hon gör. Jag gav henne en del morfin " svarade doktorn i sin djupa, mörka röst. " Hon är nog vaken men jag kan tänka mig att hon har svårt att koppla saker och ting " sa doktorn.
Så min hjärna var trödfattad? Daoktorn gav mig inga bra svar, hur illa skadad var jag?
" Skad - " hörde jag mig själv säga, jag kunde inte avsluta hela ordet innan min mun stängdes igen.
" Vera, Vera? " frågade Tom och hans hand strök mig över håret igen, det kändes bra. Jag tvingade upp min mun för att prata.
" Tom . . . " min röst var hes och skrovlig, kunde lika gärna vara en mans röst. " Är jag skadad? " frågade jag med min konstiga röst, jag försökte öppna ögonen igen, för att se honom. Mina ögon öppnades, jag var i ett grönt beige rum.
Jag låg i en säng med vitt överkast, väggarna såg hemska ut med den gröna och beigea färgen. Jag såg mitt eget ben ligga upphöjt och gips täckte hela mitt ben fram till början av mitt lår.
Jag vände min blick till vänster där Tom satt i en stol vid min sida, Bill stog upp bredvid honom och doktorn till vänster sida om Bill. Toms ögon såg trötta och lite plågade ut, han satt med framåt lutad överkropp som om han försökte skydda mig, och han hand över mitt hår.
Bill stog upp med armarna i kors och lyckades se ängslig och orolig ut. Bills hår var platt, han hade inte fixat det på ett tag såg det ut som. Sist kollade jag på doktorn, han var helt klädd i vitt, tur att sjukhus rocken hade samma färg.
Han, doktorn, hade brunt hår, över öronen, och några vit-gråa hårstrån syntes, han såg ut att vara i 50-årsåldern. Jag kollade över på Tom igen, han log mot mig men det såg inte verkligt ut.
" Vera " sa den mörka rösten, jag kollade på doktorn igen. " Du har brutit ditt högra ben och två revben. Känner du någon smärta? " doktorn kollade seriöst på mig, Toms hand strök mitt hår igen.
" Nej " svarade jag, min röst var inte längre skrovlig utan bara hes nu.
" Vad bra. Dem här två har varit, väldigt, oroliga för dig " sa doktorn och kollade på Tom och sedan på Bill. " Speciellt Tom " sa han och log mot mig.
Kände dem varandra eller har dem bara fått kontakt med varandra? Det kändes onödigt att fråga. Mitt minne innan olyckan var klart och jag kom ihåg allt i detalj. Mitt minne efter olyckan var ganska mörk, mest svart.
Jag undrade hur det gått med föraren och Sara, speciellt.
" Jag lämnar er " sa doktorn, jag brydde mig inte om doktorn när han lämnade rummet utan glodde rakt ut på väggen framför mig. Doktorn stängde dörren efter sig med en svag knarrning, jag vände blicken mot Tom.
Det var så mycket jag ville fråga Tom, och Bill. Jag tog ett djupt andetag genom munnen och sedan ut samma väg.
" Tom? " frågade jag, Tom kollade upp på mig. Toms ansikte var uttryckslöst, det såg inte ut som om han hade något liv i sig.
" Ja, Vera? " hans röst var i alla fall gladare och mer hoppfull än hans ansiktsuttryck.
" vad hände efter . . . efter olyckan " frågade jag, Tom blundade och sedan öppnade dem, Bill gick iväg från sängen och satte sig ned på en stol längre bort från mig och Tom. Jag hade rätt att få veta, jag ville veta. Tom suckade och lutade sig tillbaks i stolen.
" Bilen körde på dig " sa Tom och strök mig över håret igen, den här gången mera skyddande än oroande.
" Detaljer " krävde jag från honom, han suckade igen och öppnade munnen.
" Front delen av bilden körde på din mage, därav dem brutna revbenen. Sedan hamnade ditt ben fel så den åkte under bildäcket och bröt ditt ben, butet ben " förklarande Tom och nickade mot mitt ben.
" Åh " vad det ända jag fick fram för det fanns inget annat att säga än just " Åh ". Jag vände bort blicken från Tom och istället till Bill. Bill satt med huvudet neråt och ett ledsamt ansikte, han såg ledsen ut.
" Bill, er " tvekade jag. Bill höjde huvudet och kollade på mig med förtvivlande ögon. " Och, vad hände med Sara? " frågade jag Bill, han ryckte till åt Saras namn men värkade inte motvillig att svara mig på frågan.
" Efter det hon gjorde mot dig bestämde jag mig för att lämna henne. Jag borde ha gjort det för länge sen " Bill muttrade den sista meningen för sig själv. Bills hudvud sänktes igen. Sara hade bara gjort livet surt och ledsamt för Bill, han förtjänade någon bättre.
Jag undrade var Georg och Gustav var. Geaorg och Gustav var som familj till oss.
" Georg och Gustav. Var är dem? " frågade jag, vem av Bill eller Tom som svarade spelade ingen roll. Båda skulle veta lika mycket. Jag kollade på Bill som inte verkade lyssna på mig, jag vände mig mot Tom. Han log, det leendet var riktigt och nådde ögonen.
Tom hörde min fråga och började stryka mig över håret igen.
" Georg åkte hem, han kommer tillbaka, Gustav är i cafeterian och äter något " svarade Tom och log mot mig igen.
" Vet du " sa jag till Tom och sträckte ut min hand till honom. Han tog min hand i sin vänstra så han kunde stryka mig över håret med den högra.
" vad? " undrade Tom. Han flyttade fram stolen så han kunde sitta närmare mig.
" Jag älskar dig " sa jag och blundade. Pipet av mitt hjärta blev till sörrell igen och ljudet omkring mig försvann sakta från min hörsel. Jag hann inte öppna ögonen igen innan mörkret intog platts igen framför ögonen.
Men nu var jag inte rädd, inte rädd för att jag hade kvar Tom, den jag älskade mest.
Det var del 3, gillade ni den?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | gbg_95 - 18 aug 09 - 16:24 | Börjar gilla den mer och mer ;D
Men ha inte en rad mellanrum efter varje gång någon säger något, det är lite irriterande :p Men annars gillade jag den här enormt ;) | Matildaaaz - 11 aug 09 - 11:34- Betyg:  | | ja, den var mkt bra :) | | the-rose - 2 aug 09 - 16:05- Betyg: | Exakt, varför slutar du när det är som bäst, vill du plåga oss =D
du skriver jättebra=)) | | Sandra353 - 1 aug 09 - 22:56- Betyg: | | Det var jättebra, och jag håller med snovit, inte sluta skriva när det är som bäst. mejla? | | izzzzy - 1 aug 09 - 19:32 | | Det kommer, jag lovar :D | | snovit1 - 1 aug 09 - 19:14- Betyg: | ASSÅ, SLUTA SKRIVA NÄR DET ÄR SOM BÄST, DET ÄR JU DÅ DU SKA FORTSÄTTA!!
Nu tycker jag att det kan komma en ny del snart igen :D:D:D:D<3 |
|
|
|
