Våra händer sammanflätade (Del2) |
Tjululu! Jag har bytt namn på novellen, första delen hette "Cassidy, det är jag." Men nu heter den "Våra händer sammanflätade" Hoppas ni gillar den, och glöm absolut inte att kommentera vad ni tycker, för det krävs kommentarer för att det ska komma en ny del :)
Jag följde med Liam ut genom ytterdörren som öppnades med ett knarrigt ljud.
”Hejdå Mamma!” Ropade jag innan jag stängde dörren bakom om och gick efter Liam som hunnit flera meter. Jag halvsprang ikapp honom och låtsades bli andfådd.
”Varför har du så bråttom, herrn?”
Jag flinade mot honom och skrattade ljudligt.
”Varför har du så korta ben?” Han flinade retsamt medan han pekade på mina ben.
”Inte mitt fel”
”Nä, men du är fortfarande kort”
Jag blängde på honom och log ironiskt. Visst, jag var faktiskt kort jämfört med honom, det kunde jag inte neka. Mina 167 centimeter mot hans 186. Jäkla skrytpelle.
Jag fnös till svar och försökte hänga med i min långe väns takt.
”Mina byxor stramar åt när jag går” klagade jag och pekade på mina chinosbyxor. Han bara skrockade men saktade till min förvåning ner på stegen. I vanliga fall skulle han ha längt på stegen ännu mera för att retas. Jag höjde ett ögonbryn och såg skeptiskt på honom.
”Sen när har du börjat göra som jag säger?” Jag flinade retsamt.
”Jag vill bara inte ha blåtira imorrn”
Jag började skratta. För någon månad sedan hade jag faktiskt blivit så förbannad att jag gav Liam en rak höger i ansiktet. Det hade resulterat i en blåtira runt hans ena blåa öga. Jag hade slagit honom för att han hade lyft upp upp mig och slängt mig över axeln som en trasdocka och när han sedan släppt mig – blev jag väldigt förbannad minsann. Min handled blev stukad och Liam fick blåtira.
”Jag kommer fortfarande ihåg ditt smärtsamma rop när jag slog dig” sa jag och log snett mot honom där vi gick på grusvägen.
”Som om jag var den enda som skrek..!” han skrattade ironiskt och boxade till mig på armen. Jag blängde på honom och boxade tillbaka.
Vi gick tysta fram på grusvägen, det var en konstig känsla, det brukade inte vara tyst när vi umgicks. Det var ingen obekväm tystnad, men den tryckte lätt i luften ändå. Jag sparkade till en sten som for in bland träden bredvid vägen och suckade tyst för mig själv när jag tänkte på mina läxor som låg ogjorda hemma.
”Är du uttråkad?” Han vände huvudet mot mig där jag gick bredvid honom och såg mjukt på mig.
Det var en djup blick, jag kände hur jag drunknade i hans klarblåa ögon lite för länge och vek lite generat bort blicken. En lätt rodnad letade sig upp över mina kinder och jag hoppades att han absolut inte skulle se det.
Allt kändes konstigt. Varför hade jag med ens nästan drunknat i hans ögon? Det hade aldrig hänt förut. Jag skakade av mig känslan och blev betydligt bättre till mods när jag inte tänkte på det lika mycket, det skrämde mig.
”Nä” svarade jag snabbt och sparkade till ännu en sten som for fram studsandes på vägen framför oss. Jag vände lite lätt på huvudet och sneglade på honom – och jag kunde se ett lätt leende leka på hans läppar, han log för sig själv.
Undrar om han hade sett att jag rodnade? Den tanken var skrämmande och pinsam, jag försökte skaka av mig den men utan framgång. Jag ville gräva ner känslan någonstans och aldrig gräva upp den igen.
Helt utan förvarning vände Liam på sig mot mig och stannade. Jag märkte det inte direkt så jag fick gå tillbaka en bit medan jag såg frågande på honom. Han mötte min blick och flinade.
Jag höjde på ögonbrynen och öppnade munnen för att fråga varför han hade stannat, men han hann före.
”Du är väldigt söt när du rodnar, vettu” sa han och log ännu bredare när jag rynkade pannan och blängde på honom.
”Öh”
Det kändes som om något klibbigt fastnat i halsen på mig och jag kunde inte få fram något vettigt.
”Okej..?” Var den enda jag fick fram medan jag först såg på honom och sedan ner i marken. Jag kände hur jag rodnade lätt igen. Jävla skit! Rodna inte nu, fan! Varför i herrans namn rodnade jag? Jag måste skärpa mig.
Liam stod helt stilla med händerna i jeansfickorna och log mot mig när han såg hur jag rodnade igen. Varför sa han sådär? Liam sa att jag... var söt? Vad menade han med det, och varför i hela (#”#”¤%) rodnade jag nu, när jag aldrig gjort det i Liams sällskap någon gång förut?
Utan att jag märkte det höjde jag ögonbrynen och stirrade på honom. Där stod vi – tvåhundrameter från hans hus, på grusvägen och stirrade på varandra med ungefär två meter emellan oss.
Till slut blev jag så förvirrad att jag var tvungen att bryta tystnaden som tryckte väldigt tungt.
”Erhrm..” började jag och la händerna i byxfickorna.
”Vad är det..? Varför stannade du, knäppgök?”
Orden lät stela, men knäppgök hade ändå vägt upp det en aning. Min röst blev så tyst i slutet av frågan att jag inte visste om han hade uppfattat den.
Liam såg oavbrutet på mig men hajade till lite grann av mina ord.
”Jag ville bara kolla på dig lite” sa han mjukt och skrattade lågt innan han vände bort blicken och började gå med långsamma steg igen. Jag stod häpet kvar och såg efter honom, följde honom med blicken medan jag försökte analysera hans ord. Ville han bara kolla på mig lite? Jag förstod ingenting, vadå kolla på mig lite? Varför sa han så? Varför rodnade jag? Varför var Liam så spänd som han aldrig är annars? Ju mer jag tänkte på det – desto mer konfunderad blev jag. Tankarna bara snurrade i huvudet utan att jag riktigt fick tag på dem. Men det var en enda tanke som dröjde sig kvar. Den där blicken... det var inte min asroliga kompis Liams – det var en annan blick jag aldrig sett honom se på någon annan än sin flickvän, Caroline, en av mina bästa vänner. När det gick upp för mig kändes det som om en knytnäve trycktes mot mina lungor.
Nej, så kan det inte vara. Absolut inte.
Jag skakade snabbt av mig mina förvirrade tankar medan jag stod på grusvägen. Liam hade hunnit en bitframför mig och jag började gå efter honom med stela ben. Hans ryggtavla och hans hållning hade något skamset över sig och jag undrade tyst för mig själv om han ångrade det han sa.
Ville jag att han skulle ångra sig? Det klart jag ville... eller? Visste jag inte? Jäklar, jag visste inte.
Jag skyndade lite på stegen och hann ikapp honom.
Caroline var min bästa vän. Carro älskar Liam och Liam älskar Carro. För så är det väl?
En känsla av skam sköljde över mig, varför visste jag inte.
Jag hade rodnat av Liams ord.
Rodnat.
Carro...
>.<'
fail :(
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | sorgen - 21 aug 09 - 18:57 | | Bra. | | linos - 18 aug 09 - 19:17 | | Mer Maja mer! :D | purs_08 - 31 jul 09 - 22:09- Betyg:  | | håller med gbg_95... om du säger at nästa e fail så ska jag spränga din brevlåda elller nått sånt :P mejla nästa ? :D | | gbg_95 - 31 jul 09 - 17:05 | Den var inte alls fail, jättebra skrivet! =)
den här är verkligen spännande, undra hur det kommer att gå för dem.
Mejla gärna nästa :) | | Poem-lover - 31 jul 09 - 15:36- Betyg: | | Den var jättebra! Lovar att läsa nästa, mejla gärna nästa | | Maade - 31 jul 09 - 13:46- Betyg: | | skitbra :) du bara måste fortsätta |
|
|
|
