Vänskap och svek |
Ingen sann berättelse, men lite av grejerna är sant (:
______________________________________________ ______
-Hejdå gumman! sa mamma och vinkade hejdå en sista gång.
Jag gick in och satte mig på tåget. Suck. Då skulle man hem till pappa igen då. Inte för att jag inte gillar honom, för det gör jag verkligen! Men för hans nya fru. Hon försöker väl men jag och pappa får aldig göra nåt i fred! Förra gången tog hon med mig och shoppade kläder, kul tyckte jag! Men jag fick inte köpa vad jag vlle, utan bara grejer som hon ville att jag skulle ha.Typ rosaklänningar! Fy! Jaja, jag satt iallafall på tåget och det började åka.
-Ursäkta, är det ledigt här? Sa en mamma med två småbarn, kanske 3 år gamla. Visst, sa jag och flyttade på min väska. Jag satte mig intill fönstret. Tittade upp på den blå himlen. Tankarna på vad mina "kompisar" brukade säga flög runt i huvudet. "Gud så fjantig du är som sminkar dig! Du gör det för att bli populär!" " Ingen vill ha dig, du är så ful!" Och massa andra grejer. Tillslut somnade jag. Jag vaknade av att konduktören skakade på mig.
-Du, hallå! Det här är sista hållplatsen!
Ohne! Tänkte jag. Jag hade åkt för långt.
-Mm sa jag och gick av. När tåget åkte igen försökte jag fråga någon vart jag var, men det fanns ingen där. ag sträckte mig efter mobilen som jag lagt i fickan. Jag kunde inte få upp den. Jag satte mig ner på en bänk. Mobilen låg inte i fickan! Jag letade i väskan, men inte där heller! Jag fick panik och sprang till kiosen just brevid.
-Hallå? Snälla, för jag låna talefon? Jag vet inte vart jag är och har tappat mobilen.
Hon som stog i kiosken var runt 15 år och hon tuggade tggumi och filade naglarna.
-Ehm asså, vi lånar helst inte ut den. Hon sa det på nån dialekt s detvar svårt att förstå!
|
|
|
|
