Sophie |
Solen stod högt på himlen och lunchtid nalkades precis runt hörnet. Dofter från gatukök fyllde gator och torg tillsammans med sorlet från människor som stod och diskuterade allt mellan himmel och jord. Barn sprang över gatorna och lekte skurk och militär, låtsades skjuta med pinnar de hittat eller en ihoprullad tining medan skurkarna sprang omkring med löv eller blommor som i deras fantasi var stulna pengar.
Blomsterarrangemang stod på små låga bord intill väggarna där blomaffären låg, en gnutta skugga över dom för att de inte skulle vissna innan dagens slut eller kommande dagar. Äldre par gick förbi, granskade de små ny utslagna blommorna som stod tätt bredvid varandra i de låga, gula lådorna, just ny doppade i vatten och nästan glänsande o tiggande om uppmärksamhet. Priset hade sänkts under de senaste dagarna, vilket många utnyttjade och det var fullt upp inne på den lilla blomsterhandeln, knappt fungerande med tanke på utrymmet. Där fanns en kyl längre in bakom kassan, tillräckligt stor för att ta emot leveranser, det fanns kylar med glas, skjut dörrar där lösa blommor fanns att beskåda, välja ut själv till en bukett.
Han tittade åt den lilla butikens håll, läste de snirkliga bokstäverna över fönstren och dörren medan han betraktade färgerna på blommorna utanför, kände doften.
”Liljans Grind” han yttrade det högt.
Där stod han varje dag och kollade in, inget hade han heller sagt till sin bror att det fanns något intressant där inne mer än namnen på alla märkliga blommor. Det fanns en unik blomma där inne som ibland kom utspringande med sopborsten vevande och små ungar som skräckslaget sprang ut i panik före henne och försvann medan hon fortsatte att gorma och skrika. Hon var fascinerande på ett vis han inte kunde beskriva och även om han egentligen behövde göra annat, så fastnade han ändå alltid där i några minuter både på vägen förbi och hem, hypnotiserad av den unga kvinnan.
Han harklade sig, skakade på huvudet och slog sig själv över kinden innan han rusade iväg över kullerstenarna, jobbet väntade. Nästa till höger och rakt ett kvarter, sen vänster. Han fortsatte springa, slängde upp håret ytterligare en gång i en hästsvans och tvingade bak luggen som låg över vänstra ögat, lade det bakom örat och började sen rätta till sina kläder. Benen saktade automatiskt ner när husen närmade sig och han borstade bort eventuell smuts från sin vita skjorta, vecklade upp ärmarna till armbågarna och rättade till sina slitna byxor. Säkert skulle inte skjortan eller hans utseende uppåt avslöja att han hade dåligt ställt, men byxorna och de grova, slita händerna skulle avslöja honom direkt. Han suckade lågt när han knackade på dörren. Ett klarrött målat trä som kantades amplar som hängde från taket med växter och blommor som i ett vattenfall. En äldre dam öppnade, log så att rynkorna fördubblades och ögonen slöts nöjt och trevligt.
”God förmiddag, jag skulle hjälpa damen städa” sa han och log charmerande, bugade likt en gentleman.
”Välkommen, jag har väntat” sa hon och steg åt sidan så han kunde komma in.
Egentligen var det inte så mycket av jobb, han skurade golv, tömde och slängde sopor, vattnade blommor och dammade av mattorna i olika hus och lägenheter där äldre bodde. Det han fick som betalning för slitet var kanske lite rester, hade han tur och flyt kunde han få någon slant att köpa egen mat för. Men det var i stort sätt bara små grus och knappast något man skulle klara sig på i det stora hela. Men vad skulle man göra om man hade en yngre bror och inga föräldrar? Då var det bara att göra det bästa man kunde för att överleva.
Dagen vätte således mot sitt slut med ytterligare skrapsår och blåsor på händerna, snåljåpar som inte ens vill låna ut handskar. Men han hade fått ihop några små slantar! Tillräckligt för att mätta både honom och hans bror två dagar framåt, han älskade rika kvarter! De kunde i alla fall ge lite bättre än de som inte hade så mycket på kroppen själva. Så vad skulle han köpa? Bröd, smör, mjölk, något kött kanske och så frukter, men egentligen borde han ta med sig sin bror att handla. På tal om brodern, han var nog hemma vid det här laget när han tänkte efter och funderade om han fått ihop något? Kanske, då var det lika bra att sluta upp med honom för att planera inköpslista till deras slitna lilla ruckel. Han rös när han tänkte på hur de bodde.
Han rundade nästa hörn och såg blomsterhandeln igen. Blommorna stod fortfarande utanför och väntade på att få en ägare. Människor gick förbi, tittade, gick in och kom antingen ut tomhänta eller med några blommor i handen. Meningar som ”Ha en fortsatt trevlig dag” och ”Tack och välkommen åter!” yttrades många gånger så fort kunderna lämnade butiken. Som vanligt stannade han för att betrakta affären, visste inte varför han drogs dit eller varför han inte kunde sluta att titta efter den unga kvinnan som jobbade där.
En låg suck lämnade hans strupe och han var precis på väg att åter gå till att gå hem då några ungdomar sprang in. Han väntade på att ytterligare höra henne skrika och komma med sopborsten och utan att tänka gick han närmare, upp på trottoaren och stannade precis vid det hörn av butiken som de små blomsterarrangemangen påbörjades. Doften av överväldigande och han andades in den, kände hur bilder av blomsterängar och barndomshemmet kom upp i hans inre. Minnen. Han log sorgset men drogs ur sina tankar när ungdomarna; killar, kom utspringandes och han hörde den unga kvinnans skrikande, förbannande ord om att de ska hamna i helvetet ekade mellan husväggarna. Killarna kom rakt mot honom, alla verkade vara i hans ålder och innan han hann tänka klart hade han ändrat position, lyfte benet och lagt sin överkropp åt sidan snabbt då han slungade sitt högra ben mot den första killen och träffade med en ljudlig smäll rakt i magen med smalbenet. De andra två killarna tittade snopet och skrämt mot honom, svor och sprang bara förbi, medan den första; som fått ett ben i magen, lade armarna om sig och föll till marken, spydde.
Maru rätade på sig och tittade förvånat på killen som om han inte fattat vad som hände, innan han såg på sina egna ben, rodnade och tittade runt på människorna omkring som likt honom bara glodde åt hans håll.
”Ring polisen!” Utbrast en kvinna och han greps av en lätt panik och hoppade några meter när en hand lades på hans axel. Han tittade ner och såg in i ett par brun gröna ögon, ett triumferande leende inramat av stripigt hår. Hon stod där, höll honom på axeln och log!?
Maru slängde sig plötsligt bakåt mot väggen och såg på henne som om hon varit en utomjordning med ansiktet knallrött, ögonen uppspärrade.
”Lugna ner dig, jag ville bara tacka för att du stoppade honom” hon vevade med armarna medan hon satte en fot på killens rygg, tvingade ner honom på mage på trottoaren och hon satte händerna på höfterna. Hennes kropp kläddes av ett vitt förkläde, ett par svarta piratbyxor och en brun t-shirt. När han nu såg henne på närmare håll var hon ännu vackrare. Luggen var kolsvart, överhåret i den mörkaste av choklad brun och henne underhår bar en färg av vinrött, hennes hy hade en lyster av brunt som påminde av oliv, ja, ett stänk av gröna toner i det bruna som skulle göra att hon passade i alla röda och gröna färger.
”Ingen orsak” sa han och svalde, kunde inte sluta att se på henne förvånat som om det varit hon som sparkat ner killen. Vilket hon svarade med att se på honom snopet och sedan skratta högt, klappade honom på axeln och flinade stort men värmande.
”Se inte så rädd ut! Du sparkade just ner en ligist som om han inte väkt något och så ser du ut som om jag ska äta upp dig!? Ryck upp dig nu” Hon var annorlunda. Han visste att hon hade temperament, men detta hade han inte räkna med. Allt hon sagt, hennes kroppsrörelser, allt gjorde att han inte kunde låta bli att le.
”Sophie! Jag ringde till polisen, de är på väg” En äldre kvinna med kraftigare drag tittade ut från blomsterhandeln. Den yngre kvinnan som stod bredvid honom tittade dit, visade tummen upp och öppnade sen munnen.
”Tack Birgitta, jag tar in honom under tiden” Så hennes namn var Sophie?
Hon tittade upp i hans klarblåa ögon och pekade sedan med tummen ner mot ynglingen, gjorde ett självsäkert leende som skulle få vem som helst att känna sig starkare.
”Hjälper du mig in med honom?”
”Visst” sa han lite osäkert men log sen artigt, drog upp den andre från marken och lyfte honom brudligt; det var enklast så. Sophie skrattade låt och klappade honom på ryggen.
”Du är rolig” Han rodnade och såg ner på killen i sin famn, funderade om han kanske gjort något fel men hon skakade på huvudet som om hon läst hans tankar.
”Det var bara annorlunda med vad jag tänk mig” sa hon ärligt och höll upp den glasbeklädda dörren som visade näst intill allt inne i butiken. Och så var han där inne för första gången.
”Yume!” Han satte mjukt ett finger mot ordet i boken han läste, lyfte huvudet upp och såg mot den uppslagna dörren. Blått, yvigt hår och en uppspärrade och nästan överlycklig blick mötte hans undrande och trötta. Storebrodern snubblade in över golvet och landade på knä med armbågarna på bordet och greppade sin lillebrors händer i sina. Den lilla markeringen han satt med sitt finger; för att inte glömma bort vart han blivit avbruten, försvann och han gjorde en låg irriterande suckning innan han mötte sin broders blick igen och gav upp sin irritation.
”Vad?” frågade han bakom den lila luggen och lät hans bror lysa upp rummet bättre än stearinljusen.
”Jag har mött en människa!” sjöng han nästan ut och släppte taget om Yumes händer, dansade ett varv på plats och kramade honom för allt han var värd. Yume i fråga hostade till av den kraftiga kramen och tryckte mjukt bort sin bror med händerna mot dennes bröstkorg. Hans mörkt, djupa blå ögon mötte de andra klar blåa ögonen bakom ljusblå lugg och han suckade bort irritationen, log artigt.
”Maru, det finns människor överallt” påpekade han varav den blåhårige gjorde en blick som nästan sa ’är du dum eller?’. Så byttes blicken till en små road och han sträckte ut armarna i rummet.
”Ja! Men hon var speciell” sa han och lyfte på pekfingret som för att försöka förklara något för sin så okunniga lillebror som släppt allt vad att vara barn var.
Maru ja, han var väl runt en 15 nu och om bara några dagar skulle han bli 16, vilket Yume redan lyckats skaffa fram en liten present till. Att vara fattig var inte lätt i vissa tider om året och en del saker var bara för jävliga att få tag på, exempelvis mat. Deras hus/rum/lägenhet, vad man nu ville kalla det, var inte större än att de fick plats med en soffa, ett bord och två stolar, och så självfallet en liten spis som knappt fungerade. Allt var förfallet till att börja med att säga, snart skulle väl bordet rasa samman och det läckte genom taket när det regnade. Dörren var lagad provisoriskt så de i alla fall fick igen den under nätterna, fönster hade de ett, men det vätte ut mot gränden och släppte knappt in ljus under de soliga dagarna och ibland kunde man aldrig veta vad det fanns för människor som gick förbi utanför.
”Kom!” med ett lyckligt litet skutt tog den äldre av dem tag i den yngre, drog honom över till andra änden av rummet och satte sig i soffan, drog ner den svart och lilahåriga bredvid sig och rodnande som om han kom på något. Yume; som var nyss fyllda 14, slog sig ner utan protester bredvid sin äldre broder, såg upp på denne och log ett ansträngt leende.
De satt tysta en stund tills Yume förstod att hans bror var ute efter att han skulle ställa en fråga, så han drog ett lågt andetag, log som ett litet nyfiket barn och såg upp på sin bror.
”Hur träffade du henne?” Nu sken Maru upp igen med ett lätt blossande rosa rodnad över kinderna.
”Jag stoppade en av några ligister som förstört blomsterarrangemang i hennes affär, hon bjöd med mig in på sitt kontor. Och vet du!? Hon frågade om jag ville börja jobba där! Så jag har fått ett jobb!” Utbrast han glatt och kramade sin lillebror med ett stort leende.
|
|
|
|
