Kapitel 1 Gåvan |
Hoppas alla gillar den :)
Här kommer kapitel 1! (:
Maria tog omävägen genom parken.
Cyckelns hjul knastrade mot gruset och solen glittrade genom trädens skira vårgrönska.
Om två veckor skulle hon fylla tretton år.
Nästan vuxen, hade hennes pappa sagt.
Han hade kramat henne och sagt att han ville stanna tiden så att han alltid fick ha hennne hos sig.
Maria hade inte svarat, men hon tänkte att det för hennes del vart tvärt om.
Hon längtade efter att bli vuxen, flytta hemifrån och ... Maria log förläget.
Oftast vågade hon inte ens erkänna drömmarna för sig själv.
Men idag när solen sken så vackert, fåglarna kvittrade och den milda sommarbrisen smekte hennes flammanröda hår, kunde hon unna sig att njuta av sina hemligaste drömmar.
Maria skrattade medan sången bubblade upp inom henne. När ingen såg henne, när ingen pekade på hennes röda hår och sa fula saker, när ingen skrattade åt hennes fräkniga näsa - då kunde hon sjunga! hennes dröm var att en dag bli en berömd sångerska.
Maria cycklade upp för allén och tvärsöver vägen. Så klev hon av, lutade cyckeln mot den lilla kvartersbutikens ena fömnnstervägg och gick in.
- Ah, där är du Maria , sa Hugo med sitt vanliga bullriga skratt. Maria log Hans skratt var så smittsamt att hon bara inte kunde låta bli, speciellt inte när hans stora mage hoppade och hans kinder blev så gulligt röda.
Så skulle Nalle Puh se ut om han var människa, tänkte hon. Hugo drog fingrarna genom de få hårtestar han hade kvar på huvudet och ställde fram en liten plastkasse på disken.
- Allting är klart, sa han vänligt
- Tack, svarade Maria. Jag är säker på att Frida kommer att bli glad. Hugo nickade instämmande.
- Det är inte lätt för henne nu efter olyckan. Jag uppskattar verkligen att du hjälper henne så mycket som du gör. Bara du inte får problem ...
Hugo tittade forskande på henne, men Maria viftade bort de obehagliga tankarna och vände sig om så att han inte skulle se hur hennes kinder blossade.
- Det är ingen fara, svarade hon hastigt. Men nu måste jag skynda mig, Frida väntar. Hejdå
- Du är snäll dy, som ägnar så mycket tid åt att hjälpa henne. Vi vet alla hur mycket läxor du har och ... annat! ropade Hugo efter henne.
Maria skyndade sig ut. Säg till henne att jag kommer ovh hälsar på hene en stund imorgon kväll efter stängning. Jag har så mycket att göra den här veckan med inventering och halvårsredovisningen att jag inte hinner köra dit själv idag.
Han hade följt efter henne och stod nu i dörröppningen medan hon fäste påsen på pakethållaren. På hans röst lät det som om han var både skamsen och orolig på samma gång.
- Äsch, svarade Maria lite avfärdande. Tänk inte på det. Mamma sa alltid att man måste hjälpa så gott man kan. Frida är min vän, så det är inga problem att svänga förbi. Hon hoppade upp på cyckeln, vinkade till Hugo och körde iväg. Han var snäll. Maria försökte minnas vad hennes mamma hade berättat om honom; att han ärvt butiken ett par år innan ... Han sköt beslutsamt bort de sorgsna tasnkarna som alltid brukade välla upp inom henne då hon tänkte på sin mamma. Nej! Dagen var på tok för vacker för att deppa över gamla sorger. Snart skulle hon fylla tretton år! Den tankeb fyllde henne med en sådan glädje att hennes hjärta svämmade över av sång.
Kanske var hennes sång ingen riktig sång i egentligen mening. Det var bara påhittade ord och medlodislingor som kom ur när hon kände hur de fyllde hjärtat.
Det var enkla ord som smekte hennes läppar och melodin fanns överallt omkring henne.
I trädens susande, vindens lekande och fåglarnas kvittrande. Allt hon behövde göra var att stämma in.
Sången fyllde henne med frid - nästan som om solen sken in i hennes själ och fick henne att flyga!
Ibland blev orden i sångeerna hon sjöng till sagor. Sagor som kom från hjärtat. De gångerna var det som om hon behövde lätta på känslorna. Ibland handlade sångerna om glädje, som nu. Ibland hanldade de om sorg och saknad. Ibland var det ilska över någonting som tvillingarna hade gjort, borde göra eller inte hade gjort alls, och någon gång handlade sångerna om rädsla för att någonting hemskt skulle hända hennes pappa.
Men inte idag. Idag var hon bara glad. Sången ekade mellan radhusområdets fasader. En och annan granne som råkade vara ute i trädgården hörde henne komma, vände sig om, vinkade och log uppskattande mot henne. Hon vinkade tillbaka medan den glada sången fortsatte välla ur henne.
Det var nästan som om all glädje och vänlighet hon möttes av gjorde det ännu lättare att sjunga, även om hon sjöng tystare nu när så många av deras grannar kunde höra henne. Nog var det en underbar dag.
Marias glada sång följde henne hela vägen in till Fridas kök. Hon knackade på dörren, öppnade och klev på.
- Tack, Maria, hörde hon Frida säga inifrån vardagsrummet. Maria tystnade. Du är verkligen en ängel som handlar åt mig nu när jag har så ont, fortsatte hon medan hon sakta tog sig närmare.
- Äsch, sa Maria och ryckte på axeln. Det är nyttigt med motion. Dessutom slipper jag höra tvillingarna ljuga om hur bra det har gått för dem skolan, ocg der är alltid något att vara tacksam övet. Frida log åt hennes skämt. Men själv drog hon inte på smilbanden. Det var för nära den obehagliga sanningen och hon tyckte inte om att låta tillvaron trycken ner henne.
- Dessutom finns det mycket mer som du behöver hjälp med, sa Maria bestämt medan hon tog ut golbmoppen ur städskåpet och fyllde hinken med varmt vatten. Det var ett par dagar sedan vi svabbade köksgolvet, och jag vet hur du ogillar ett smutsigt kök.
Frida stannade rullstolen på tröskeln till köket.
- Din mamma skulle ha varit så stolt över dig, Maria sa hon med varm röst.
Maria stannade upp ett ögonblick. Tanken med modern gjorde alltid ont, men här hos Frida var det lite annorlunda. Hon var den edna som berättade fina minnen som på något vis fick hennes mor att bli levande igen, om än bara för ett litet ögonblick.
- Hon var min bästa vän. Även om jag är gammal nog att vara din mormor. Det var som om åldersskillnaden inte spelade någon roll.
Vi hade så roligt ihop, hon och jag. Redan långt innan du föddes. Maria svabbade golvet med lugna svep och hopppades på att få höra mer.
- Jag minns en gång då hon var i femte månaden. Du rumsteradevrunt i hennes mage då vi var ute och handlade julklappar. Du var så aktiv att din mamma blev helt matt och vi var tvungna att gå på konditori för att hon skulle hämta sig. Frida skrattade mjukt. Inte för att vi behövde så mycket övertalning flr att gå på konditori, precis.
Maria log medan hon flyttade undan köksstolarna så att hon kunde komma åt att svabba golvet under bordet bättre.
- Tänk att det är sju år sedan din mamma gick bort. Ibland kan jag inte förstå att det har hänt. Hon var så ung. Så sprudlande. Så ...
Maria bet sig i läppen, Hon undrade om det här var rätt tillfälle att ställa frågan som bränt på hennes tunga i så många månader.
Hon samlade sig, ställde ifrån sig moppen och vände sig mot Frida.
- Var du med när mamma dog?
Maria vågade kanppt andas. Hon sjönk ner på en av köksstolarna. Det dröjde en lång stund innan hon våga möta Fridas blick.
- Ja, Maria. Jag var på sjukhuset den dagen din mamma gick bort. Maria svalde flera gånger, med det kändes som om strupen snörpt ihop sig och hon kunde knappt få fram mer än ett kraxande.
- Är det sant ... Maria svalde och svalde. Frågan stockade sig i halsen och för ett ögonblick kändes det nästan som om den hotade att kväva henne. Så tog hon ett djupt andetag, blundade och knöt händerna. Hon bara måste få veta sanningen. Maria mötte Fridas blick.
- Är det sant att mamma bad pappa gifta om sig med Siv eftersom hon hade barn som var lika gamla som jag?
Frida suckade tungt. Så sträckte hon ut handen mot Maria.
- Åh, kära barn. Din mamma älskade dig mer än livet självt. Allt hon ville var at du skulle få det så bra som möjligt när hon var borta. Maria, jag vet utan minsta tvekan, att hon aldrig skulle ha sagt så om hon inte varit övertygad om att det var vad som var bästa för dig.
Mria kände hur luften gick ur henne. Då var det sant. Allt Siv och tvillingarna sa var sant. Utan att hon visste hur det kom sig kände hon varma tårar falla nerför kinderna. Maria vegravde ansiktet i händerna.
- Seså, kära barn. Det ska nog bli bra till slut, ska du se ...
Maria snörvlade till och strök baksidan av handen över kinderna för att torka bort tårarna.
- Du har förstås rätt som vanligt, Frida. Det tjänar inte mycket till att sitta här och tycka synd om sig själv. Det finns de som har det mycket värre än jag.
Maria log och nickade lite retsamt mot den för tillfället rullstolsburna grannfrun. Som du, till exempel! Du måste sitta där i rullstolen, Men om två veckor blir det andra bullar. P min trettonårsdag ska jag börja jaga dig runt vardagsrummet även om du så behöver ha två kryckor till hjälp.
Maria rynkade retfullt på näsan. Men till dess kan du sitta här och lata dig, sa hon med sin allra mest skämtsamma röst.
Frida skrattade högt.
- Åhå! Där fick jag så ja teg!
Frida höll ut båda armarna mot Maria och gav henne en varm och innerlig kram.
- allvarligt talat, Maria. Du är en fantastisk flicka som mycket snart kommer att bli en enastående trettonåring. Jag är så tacksam för att vi är vänner.
Du har ett otroligt läshuvud. Det är ingen tvekan om att du kommer att lära dig mycket nyttigt i skolan och då dina betyg. Men du har också mer talang än någon annan jag känner och dessutom är du är en otrolig snäll liten ängel. Vet du? En av de saker jag tror mest på här i livet, är att bra saker kommer till goda människor. Det man ger, får man igen. Och i ditt fall kommer det inte att dröja länge förrän alla de där bra sakerna börjar hända.
Maria skrattade förläget medan hon lösgjorde sig ur kramen. Frida sa alltid sådana saker till henne. Ord som fick det att kittla i magen, som om hon borde säga ifrån, säga att det inte var sant. Men hon kunde bara inte. Hennes hjärta törstade efter att få höra mer, även om hennes huvud förstod att hon inte förtjänade de fina orden. Siv och tvillingarna hade hjälpt henne att förstå hur värdelös hon faktist var. Därför gjorde hon å som hon alltid gjorde.
Hon viftade undan alla känslor genom att byta samtalsämne.
Maria tog tag i golvmoppen, doppade den i hinken och vred ur. Med ett brett leende vände hon sig till slut mot Frida.
- Den som väntar på något gott får tvätta smutsiga köksgolv under tiden!
ja detta var kapitel ett :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | izzzzy - 29 jul 09 - 12:22- Betyg:  | Du skriver jätte bra och som Vargvandrare sa att man du lyckats skapa karaktärar som är svårt för även författare.
Jag vill gärna läsa mer och jag ser fram emot nästa del, maila gärna kapitel 2 :D | | xDOLPHiNx - 29 jul 09 - 12:09 | | Tack så mycket (: | | Vargvandrare - 29 jul 09 - 11:23 | Du skriver bra och beskrivande. Bara genom dialoger och några få uttryck har du lyckats skapa hela karaktärer som man tydligt ser framför sig, vilket är svårt även för en del publicerade författare!
Du får gärna mejla när nästa del kommer ut :) |
|
|
|
