Zemonen (HP fan fiction) del 2 |
Stranden
Det enda jag visste därnäst var vattnet runtomkring mig. Då visste jag inte vad det var. Jag kom ihåg att det fanns något som kallades ”vatten”, men vad det användes till eller vad det bestod av kom jag inte ihåg. På senare år har jag förstått att det var ”saltvatten” jag hamnade i. Det var åtminstone kallt och inte särskilt gästvänligt. Som ett ändlöst djup av ingenting.
Så plötsligt befann jag mig ovanför vattnet. Jag såg honom på väg in mot en bit land. Han rörde armar och ben på ett konstigt sätt och han såg väldigt lustig ut. Jag gjorde likadant som han. Det gick långsamt men till sist hade jag lyckats kravla mig upp på land.
Han låg några meter från mig. Verkade totalt utmattad av färden under vattnet. Han gav ifrån sig ett flåsande ljud och var nästintill blå i ansiktet. Jag kom ihåg mötet med min förre herre. Han hade gjort allt enligt sederna som stod nedskrivna på bergsväggarna i Underjorden. Han hade välkomnat mig på ett värdigt sätt. Inte som den här som låg på stranden som en död fisk och flåsade som han att höll på att dö. Jag visste vad som var lämpligt att göra om ”herren” inte visade sig vara av den sorten som förstod sig på Zemonerna.
Man skulle döda honom.
Det går bara att döda herren under de första minuterna av den jordliga vistelsen om herren inte visar sig vara den man tänkt sig.
Man brukar säga att det beror på ovärdighet från herrens sida, men den logiska förklaringen är att blodsbanden mellan Zemonen och herren inte kommit till än. Alltså har Zemonen ingen nytta av herren just under de fem första minuterna.
Just som jag tänkte snörpa åt hans luftvägar för mitt inre för att få en verklig effekt, tittade han upp på mig. Han hade kolsvarta ögon. Jag visste inte att det fanns så svarta ögon, och jag antar att de förtrollade mig för några sekunder. Så reste han sig upp. Han var lång, ståtlig och otroligt blek. Hans skinn var nästan så vitt så man kunde urskilja blodådrorna undertill. Det liksom skimrade. Han var helt klädd i svart och hans hår var med svart.
Jag kan inte påstå att jag på något sätt blev förälskad i honom även om beskrivningen kan tydas så. Det som hände var helt enkelt att jag såg det bortom en människas skepnad. Jag såg det en Zemon ska se hos sin herre för att acceptera honom. Tankarna om den hopsnöra luftstrupen försvann omedelbart.
”Jag… jag är Voldemort. Vem är du?”
Det var först då jag faktiskt insåg att jag också var ”någonting”. Jag var en fast massa som också låg ner på den korniga sanden. Jag satte mig upp och tittade ner på mig själv. Jag var iklädd ett svart tygstycke som var alldeles blött. Armarna och fötterna som stack fram var nästan lika bleka som hans och någonting svart, tygaktigt hängde ner för mina axlar.
Jag rörde lätt på händerna. Förundrades över de långa fingrarna och de hårda, nästan vassa, sakerna som satt längst ut. Jag kände att det fanns något längre upp än vad jag såg och la händerna på mitt huvud. Då blev det svart. Jag tog bort händerna och då blev det ljust igen.
”Jag vet inte vem jag är.” svarade jag sanningsenligt. ”Vad är jag?”
”Du är ett barn.”
Ett barn? En benämning för en speciell sorts människa. Fanns det olika sorter?
”Vad mer exakt är ett barn?”
”Det är små människor. Sådana som inte är… fullvuxna.”
Små människor. Det fanns inga små Zemoner inte. Fy vad fånigt det hade sett ut!
”Kom. Vi måste ta oss härifrån nu, jag håller på att dö av kyla.”
Där var det ordet. Död. Det var som var slutet för människorna. Det som inte fanns hos Zemonerna. Det som var så fascinerande. Och vad var kyla?
Han började röra sig därifrån, men till sist märkte han att jag inte var med.
”Du måste resa dig upp.” jag tittade undrande på honom. ”Ställ dig på benen.” jag gjorde som han sa, vacklade till, men stod kvar. ”Och sen… sätter du liksom ena foten framför den andra.” jag gjorde som han sa och tog rejäla kliv fram till honom. ”Du behöver inte ta så stora.”
”Varför gör det ont här?” frågade jag och la handen på bröstkorgen.
”Öh… du måste andas… dra in luft liksom.”
”Måste jag göra det hela tiden?”
”Ja…”
Jag gjorde som han sa. Men att både andas och gå samtidigt var komplicerat. Han, Voldemort, tittade sig omkring lite grann. Han verkade inte ett dugg påverkad av att måste andas.
”Så du är en Voldemort och jag är ett barn?” sa jag till sist.
”Nej, jag heter Voldemort och du heter inte barn.”
”Vad heter jag då?”
”Ja… vad heter du? Vad sägs som… Delilah?”
”Varför inte.”
Så från och med den dagen var jag Delilah, Voldemorts Zemon.
(kommentera gärna!)
|
|
|
|
