[M/M] Heaven in your eyes - Del 21 |
Det gjorde ont att skriva den här delen :(
– Förtvivlan –
För en gångs skull sken solen ute och himlen var helt molnfri. En lätt och sommrig bris – helt bekymmerslös – fläktade livet utanför husväggarna och fåglarna berikade världen med sin vackra sång och njutningsfyllda toner. En dag som bäddad för att ligga ute på en filt, mysa med en drink och inte tänka en enda svart tanke.
Och jag satt på en balkong helt tom invärtes.
”Vad sa du?”
”Jag ska flytta till USA, Ro, på heltid och jag kommer inte tillbaka, inte inom de närmsta åren i alla fall. Min agent säger att det är det bästa för min karriär.”
”Men var det inte du som sa att rampljuset inte var för dig?”
”Och var det inte du som kallade mig självisk om jag undanhöll världen min talang?”
Som en pisksnärt rätt in i hjärtat som fått mig att vända mig bort, stirra in i väggen och knyta händerna.
”Du tänker lämna mig.”
”Och du ska ha barn.”
”Kan du inte bara sluta dra in Maja och hennes jävla unge i våra samtal hela jävla tiden! Maja och den där ofödda snorungen har inget men det här att göra, inget!”
”Om du tror det är du både blind och naiv, Romeo.”
”Jag tror för fan ingenting! Och du tänker lämna mig, eller hur!? Du tänker sticka ifrån mig just när jag har det som kämpigast!”
”Jag skulle kunna stå här och säga att det här med att du ska ha barn med Maja inte bekommer mig, men då skulle jag ljuga, Ro, och jag vill inte ljuga för dig, inte för någon.”
”Du sa åt mig att ge barnet en förälder… Du sa åt mig att ta mitt förnuft till fånga!”
”Och det gjorde jag för barnets skull, om jag hade gjort något för min egen så hade det varit att säga åt dig att bryta all kontakt med Maja och låta henne klara sig bäst hon kan. Men jag kan inte vara så hjärtlös mot ett barn som inte gjort något fel.”
”Och nu slänger du allt i ansiktet på mig som om det vore mitt fel, som om det är jag som gjort så att du måste flytta till USA! Jag har för fan inte gjort mer än att försöka göra det bra för alla!”
”Men hur mycket du än kämpar kommer det inte att bli bra för alla, Romeo, det kommer inte bli bra mellan oss. Visst skulle vi kunna hanka oss fram som förut, men faktumet kvarstår fortfarande att du måste följa med på ultraljud och undersökningar, kurser och ditt och datt. Sen väntar det förlossning där du måste medverka och efter det så kommer allting att förändras. Du kommer att bli pappa, Ro, och hur mycket du än kämpar så kommer det vi har att sättas åt sidan.”
”Du har fel, du ljuger som en häst travar! Folk har väl för fan förhållanden och barn samtidigt, eller hur!? Jag vet massor vars föräldrar är skilda och har nya förhållanden men ändå delar tiden lika mellan sina barn.”
”Men de föräldrarna är inte 15 respektive 18 och har ett nyfött spädbarn.”
Tomhet. Totalt klösande tomhet som rev och slet i mitt inre, fick mig att stirra framför mig utan att se. Jag visste inte ens om hjärtat fortfarande slog i bröstet.
”Jag valde inte det här, Bambi, jag valde ingenting! Men nu kommer det att bli såhär och jag har accepterat det, jag tror ju för fan på det här nu! Och då tänker du lämna mig, överge mig här när jag har morsan, syrran, Maja och en kommande unge att ta hand om! Hur fan vågar du!?”
”Det är för ditt eget bästa, Ro, och till viss del för mitt också. Jag skulle fan inte palla att komma i andra hand för hur vi än vänder och vrider på det så kommer det att bli så. Jag skulle inte palla att alltid få vara den som kommer efter, vara den som får ta emot besvikelse efter besvikelse men samtidigt inte anklaga dig för du gör ju så gott du kan. Du skulle inte bli lycklig av det, Ro, och inte jag heller. Du skulle stressa sönder dig själv och själv skulle jag bli tokig.”
”Så du tror att det är bättre om du flyr från problemen istället… lämnar mig här…”
”Jag vet inte, jag har inte alla svar för i helvete! Men nu ska jag till USA i alla fall och försöka göra mig ett namn där, försöka ge världen den musik du för länge sen sa åt mig att delge världen. Du får tid att komma in i papparollen och göra det du lovat för Maja, och själv får jag komma bort en stund och börja om på nytt. Jag behöver det, vi behöver det.”
”Om du tror att livet skulle bli lättare för mig att vara utan dig, då har jag aldrig känt dig på riktigt, Bambi.”
”Inte nu men kanske på sikt.”
”Kanske ja, precis, du sa ’kanske’.”
”För att jag inte vet! Gör inte det här svårare än det behöver vara nu. Om en vecka åker jag och vi kan väl ta vara på den tiden så hör jag av mig om när jag kommer tillbaka. Snälla, Romeo, snälla.”
”Du kan dra åt helvete!”
En plötslig rörelse i ögonvrån fick mig att se upp och möta Bambis förtvivlade, blå blick. Han stod och hängde på dörren ut till balkongen och såg villrådigt på mig. Men jag vände bort blicken, förnekade hans bedjande ögon, ville aldrig mer se honom.
Svikare.
”Romeo”, försökte han tyst men jag bara drog upp axlarna och fortsatte stirra ut över världen utan att se något.
”Romeo”, kom det igen. ”Kan vi inte prata om det?”
”Vi har redan sagt allt som behöver sägas.”
”Kan du inte bara försöka förstå hur jag tänker, hur jag resonerar? Kan du inte försöka sätta dig in i min situation för en stund och förstå mig?”
”Hur mycket jag än försöker så kommer jag aldrig förstå dig, Bambi, inte när det gäller det här.”
”Men jag gör det för ditt bäs…”
Ilsket for jag upp från stolen, och det så häftigt att den föll bakåt med en smäll, och slog ut med händerna mot honom.
”Kom inte dragandes med något jävla ’jag gör det för ditt bästa’! Det är bara skitsnack, Bambi, ett jävla drygt skitsnack som inte är något annat än en stor, fet lögn! Och jag är trött på lögner, Bambi, utledd på dem!” Min röst var så sårad och fylld av förtvivlan att den skar sig, vilket fick mig att bli ännu argare. ”Om du försöker inbilla dig att det är för mitt eget bästa så fine, men kom inte och försök övertyga mig om det också! Jag litade på dig, jag trodde du skulle vara med mig när du sa att du inte ville förlora mig, att du ville ha mig hos dig! Jag tillät mig att älska dig och nu slänger du det här i ansiktet på mig; ett stort jävla svek!”
Bambis ögon var tårfyllda när han sträckte ut en arm efter mig, men jag slog den ilsket ifrån mig och vände mig bort, bet mig hårt i läppen för att inte börja gråta som en barnrumpa.
”Jag vill inte förlora dig”, kved han lågt och jag bet så hårt i min läpp att en frän smak av blod spred sig i min mun. ”Det är det sista jag vill, men jag kan inte göra annat, jag kan inte se något annat än den här lösningen. Maja behöver dig, kanske mer än jag gör, och du har plikter mot henne och det barn hon bär på. Om du ska göra ditt bästa för henne så står jag ivägen och jag skulle komma att bli en börda, samtidigt skulle jag må skit själv. Det är inte värt att vi båda gör det, det blir ingen lycklig av.”
”Men vi mår däremot tiptop om du drar till andra sidan Jorden och satsar på karriären.” Mitt tonfall var så bittert att det närapå förvånade mig själv.
”Sluta, Ro, för i helvete bara sluta!”
Hans frustrerade och ilskna tonfall fick mig för sekunden att vrida på huvudet och se på honom, och det jag såg i hans blick fick mig för en kort sekund att vilja kasta mig i hans famn, hålla om honom och aldrig släppa, böna honom att stanna hos mig. För i hans ansikte såg jag ett totalt nederlag, en total kraschlandning. Och det skrämde skiten ur mig.
Hans röst var desperat när han fortsatte:
”Allt handlar inte bara om dig, Romeo, det handlar för fan om mig också och mitt välbefinnande! Jag vill inte det här, inte egentligen och om jag hade kommit på en bättre lösning så hade jag tagit den, fattar du inte det!? Jag vill inget hellre än att vara med dig för fan ska veta att jag älskar dig mer än vad som är sunt för mig. Men allting är förändrat nu och den som inte anpassar sig drunknar. Det är inte värt att vi båda gör det, snälla du, ingenting är värt det!”
Jag märkte inte att han grät förens jag såg de salta tårarna trilla nedför hans kinder. Och som jag ville slå armarna om honom, kyssa bort hans tårar och övertyga honom om att allt skulle bli bra igen, att vi skulle finna en lösning. Men samtidigt hade innebörden av hans ord börjat sjunka in, nästlat sig fast och vridit om. Och den kyla som spred sig inom mig fick mig att bara se bort.
”Du är så jävla feg”, väste jag lågt med sådant hat i min röst att det skrämde mig själv. ”Du bara lägger benen på ryggen och sticker, som en jävla kanin! Det är vad du alltid gjort, kanske alltid kommer göra! När dina föräldrar dog flydde du in i din egen värld och avskärmade dig från allt vad känslor hette, för du var för feg för att stå rak i ryggen och möta dem som en riktig man! Du är så jävla feg, Bambi, en sån jävla ynkrygg!”
Jag insåg inte hur ofantligt hårt mina ord träffade honom förens jag såg på honom igen. Tårarna hade slutat rinna och istället såg jag ett enormt raseri ta plats i hans inre. Ett raseri som fick honom att knyta nävarna och sakta väsa fram:
”Vakta din tunga, Romeo, vakta din tunga.”
”Jaha, så du har rätt att kasta skit över mig men jag har inte samma rättighet!?” Jag tog ett steg mot honom och såg den kyliga blicken spännas fast i mig. ”Men då ska jag i alla fall tala om en sak för dig, Liam Wahlin; dra till USA om du vill det då, bara stick dit som en jävla räddhare! Fly från dina problem om du tror att det hjälper men tro mig på orden när jag säger att de kommer ikapp dig. För hur mycket du än springer ligger det och flåsar dig i hasorna, du kan inte komma undan.” Mina ögon blev smala som springor när jag fortsatte: ”Och tro inte att du sen kan komma tillbaka i tron att allt ska bli bra mellan oss igen, för det är redan förstört! Du har förstört det och du kan dra åt helvete, Liam, åt helvete! Bara försvinn för jag vill aldrig mer se dig!”
Min kropp skakade så av ilska att jag knappt kunde stå rak och när jag sen stormade förbi honom mot hallen för att ta mig ut, ropade han inte ens efter mig. När jag sen kastade mig nedför trapporna och sparkade upp dörren för att ta mig ut i friheten, kom han inte efter mig för att be mig stanna. Och kanske blev det, det slutgiltiga nederlaget.
Jag vet inte hur länge jag bara rusade runt i cirklar den dagen, hur många tårar jag fällde för ingenting. Bambi var en idiot och om han trodde att allt skulle bli bättre av att han tog sitt pick och pack och flydde över Atlanten, så trodde han så jävla fel! Han kunde dra, kunde dra dit bäst han ville och fan stanna där! För jag brydde mig inte, absolut inte…
Hur ska du klara att gå upp varje morgon utan honom, Romeo?
Jag hade en mamma att ta hand om där hemma; en mamma som inte klarade sig utan mitt stöd just nu. Om jag inte fanns där skulle hon säkerligen inte ens ta sig ur sängen och än mindre lyckas att laga mat åt sig själv och Tova.
Tova…
Lika mycket som mamma behövde min syster mig; behövde mig för att orka andas. Där hemma väntade två vilsna och förkrossade själar på att jag skulle komma tillbaka och styra upp deras liv nog mycket för att de själva skulle orka med att andas. Två själar jag älskade så högt och som jag absolut inte ville något ont. Två själar jag skulle ha gjort allt för att inte skada.
Och nu satt jag på en urinstinkande gammal bar med flera tomma glas framför mig och hade en osynlig tävling med mig själv där det gällde att hälla i sig så många glas sprit som möjligt under kortast möjliga tid.
”Kul att se dig tillbaka, Romeo”, sa barkillen och dunkade mig så hårt i ryggen att jag närapå hostade ut innehållet på bardisken. ”Alltid trevligt med lite bekanta ansikten. Hörde att du tydligen gått och stadgat dig på senare tid.”
Nej var en lögn från början till slut.
”Förhållanden kan dra åt helvete”, fnös jag och hällde i mig innehållet i det något dåligt diskade glaset. ”I slutändan kväver det dig bara.”
Killen i baren skrockade gillande och hällde upp en ny omgång till mig utan att jag ens behövde be om det.
”Som fan att det gör!” höll han med och log uppskattande när jag sörplade i mig spriten. ”Förhållanden är för mesar och det gör dig bara till en vek toffel, sen i slutändan sticker det dig i ryggen.” Vätskan porlade ner i mitt glas än en gång. ”Förjävligt är vad det är, bättre att leva solo.”
Jag försökte le men lyckades endast åstadkomma en bitter grimas, så jag fokuserade på spriten istället. Samtidigt försökte jag dra mig till minnes av hur många glas jag tömt i mig under den senaste halvtimmen, men insåg att försök till att tänka vore lönlöst eftersom min hjärna allt mer började efterlikna gröt. Värst vad världen gungar idag.
”Jag hade ju en brud en gång i tiden”, fortsatte barkillen och räckte mig en cigarett utan att fråga om jag ville ha en. ”Jävligt söt tjej och kropp som en satans gudinna!” Han tände cigaretten åt mig och jag drog några hackiga bloss. ”Men humör som jag vet inte vad, jävla satmara! Skrek och gol över att hon tyckte jag drack för mycket och såg hon mig med en cigg ska fan veta att helvetet bröt ut. Vet inte ens varför jag stannade med henne så länge som jag gjorde, kanske älskade jag henne ändå trots allt, men till slut var det hon som fick sota för sin uppkäftighet.”
När han smålog för sig själv fokuserade jag blicken på bardisken och ville med ens inte höra fortsättningen, men min mun var oförmögen att krysta fram en protest.
”Jag gav henne en rejäl omgång, det ska gudarna veta och efter det var det minsann inte mycket ljud kvar i skällan. Hon grät och bad mig om att skona henne, bad om ursäkt för hur hon betett sig men då var det ju fan så dags. Så jag läxade upp henne rejält för hennes uppkäftighet och dumpade henne i rännstenen. Hur det sen gick för henne vettefan, och inte bryr jag mig heller.”
Hans självbelåtna småskratt fick mig att må illa och sen sakta resa mig från bardisken, med ens väldigt ostadig på benen. Varför kom jag ens hit?
”Ska du redan gå?” Han vände sig mot mig och jag försökte fokusera blicken på hans med ens så suddiga ansikte. ”Vi som börjat få det så trevligt.”
Jag försökte säga något men tungan vägrade lyda, så istället höjde jag handen till hälsning och började bana väg ut genom den svettiga och rökfyllda lokalen. När jag väl kom ut sjönk jag ihop längs den tegelstensbeklädda väggen och lutade darrande huvudet mot knäna, innan jag tvingades kasta mig framåt för att spy. Stanken av gammal mat blandat med sprit fick det att gå runt i huvudet på mig och mitt illamående att rusa i höjden. Samtidigt såg jag med ens Bambis ansikte för min inre syn och en oerhörd smärta exploderade i bröstet. Bambi… lämna mig inte här, älskade Bambi. Utan dig är jag förlorad.
”Men Romeo, vad gör du här!?”
Den förskräckta rösten fick mig att förvirrat lyfta blicken, bara för att möta Majas oroliga ansikte. Bredvid sig hade hon två tjejkompisar och likaså två killar som nu stod och smålog hånfullt åt mig där jag satt.
”Maja”, mumlade jag lågt och slöt ögonen då hon satte sig på huk och la en sval hand på min panna.
”Kom”, sa hon sen och tog ett fast tag om min arm. ”Vi måste få dig härifrån, här kan du ju inte sitta. Kan du stå upp?”
Jag försökte men så fort jag belastade benen skakade knäna så mycket att jag omedelbart stöp ihop igen, och Maja suckade lågt.
”Kom igen nu, Ro, du måste försöka”, mumlade hon lågt och lyckades till slut få upp mig någorlunda genom att låta mig stödja mig på henne.
”Nu går vi hem till mig”, sa hon bestämt, växlade några ord med sina vänner innan hon började baxa mig hemåt sig. Själv var jag så borta i huvudet att jag knappt visste vart jag befann mig, så ej heller förstod jag en stund senare att hon bäddade ner mig i sin bäddsoffa och satt bredvid mig med en hink redo ifall jag skulle behöva spy. Hennes tröstande ord hörde jag inte då jag sakta men säkert gled in i ett tillstånd mellan sömn och medvetslöshet där drömmar och bilder av Bambis förkrossade ansikte förföljde mig. Jag hörde hur han skrek efter mig, ropade mitt namn men när jag sträckte ut mina armar efter honom bleknade han som ett spöke och så var han borta. Hur mycket jag än skrek, hur mycket jag än sprang så var han för alltid försvunnen ur mitt liv. Så när jag sen vaknade mitt i natten av mina egna snyftningar och såg Maja ligga nedkrupen bredvid mig, kändes det som om en del av mig sakta löstes upp och dog.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 20 aug 09 - 19:22- Betyg:  | | Man blir ju helt förstörd emotionellt med det här O.o <3 | | Mp3 - 29 jul 09 - 16:03 | JAG GRÅTER.
Det är så hemskt, samtidigt som den är så vacker.
Åhåhåhåhå.
DU SKRIVER SOM EN UTOMJORDING! <3 | | Pumisa - 28 jul 09 - 23:43- Betyg: | | det finns inga ord som kan beskriva hur mitt huvud snurrar av allt det här! | | _Live_life_ - 28 jul 09 - 22:13 | blä blö blå.
det här var ju sorgligt.
va söt maja är som hjälper till.
vad fuckat allt är som skiter sig så.
fan vad bra du är som kan skriva så bäst. | | _mos_ - 28 jul 09 - 21:54- Betyg: | | Huhu det gjorde ont att läsa den D': | | Boegapa - 28 jul 09 - 00:20- Betyg: | Alltså, tack eller nåt.. Gah, jag vet inte.Men jag mår allmänt piss och vill bara grina, vilket det här lyckades få mig att göra.
MEN HUR FAN KAN DU!? HUR I HELVETE KAN DU BARA FÖRSTÖRA SÅ HÄR!? | | WalkingTheDemon - 27 jul 09 - 22:30- Betyg: | | åh )))): | | MoRoTpOwEr - 27 jul 09 - 21:05 | Åsnor... Jag kommer inte på ngtt hela min släkt sitter här och tror jag har blivit sentimental .__. !?
Hur kan du bara vaahfan x'd ????????????????????????????????????????
Förstöra dina godtrogna läsares hjärtan ._. | | ilenna - 27 jul 09 - 20:41 | | det måste fixa sig mellan dom!! bambi får inte åka och dom måste bli sams igen!! snälla? :(:(:(:( | | bexis - 27 jul 09 - 20:33- Betyg: | | okej, så här ligger det till... OM DU INTE GÖR MIG GLAD ÄR JAG TVUNGEN ATT FÖRVANDLA DIN TEDDYBJÖRN TILL EN KAKTUS, OCH JAG SKOJAR INTE!? Men i övrigt är du bara en av världens bästa författare. | | NeMriA - 27 jul 09 - 18:26 | NEJ. VAD I HELVETE, DET MÅSTE LÖSA SIG PÅ NÅGOT SÄTT - JAG KRÄVER ETT LYCKLIGT SLUT PÅ DEN HÄR NOVELLEN!
Vad faan ._. varför var de tvungna att bråka så jävlligt till råga på allt ;_;
jag är så upprörd så jag dör snart -.-
fyfan. fy jävla fan vad du skriver bra. | | LipsOfAnAngel - 27 jul 09 - 18:16- Betyg: | neeeeeeeeeeeeej :(
jättebra men nej :/ stackars ro, stackars bambi. | | ord - 27 jul 09 - 18:15- Betyg: | du måste skämta? :O
oååååhhhh, dom ska ju va tillsammans o sådär supergulliga :O
har inga ord, men grymt bra äre iaf! | | -Cute - 27 jul 09 - 17:45- Betyg: | | NEJ NEJ NEEEEEEEEEEEJ DU FÅR INTE GÖRA SÅHÄR JAG HATAR DIG HÖR DU DET HATAR! NEJ NEJ NEJ .______. gråter som ett himla barn och har inga ord kvar, men du är bäst, som alltid |
|
|
|
