[m/m] Det var över innan det började. (2) |
Nu är del två ute. Eftersom att vi var fyra personer som skrev den här novellen, så kan det vara lite olika 'stilar' på olika delar. Men för det mesta har vi hjälpts åt. c:
Oliver
Oliver och Linda klev ut från skolan och stirrade på den mörka himlen som grät.
”Åh nej, nu regnar det också”, suckade Linda och drog sig närmare, höll sig fast vid hans arm. Oliver var inte så brydd, utan stirrade ut i regnet. Linda kollade upp mot hans ansikte.
”Kan inte jag få följa med dig hem?” Hon sträckte sig upp emot hans läppar, men han släppte henne och flyttade sig en bit ifrån.
”Det går inte, jag har hockeyträning.” Linda suckade tungt och lade armarna i kors.
”Jaha”, mumlade hon och började gå emot busshållsplatsen. Oliver däremot började gå hemåt, det var inte så långt. Han plockade upp ipoden och klickade på play. Han stoppade in hörlurarna i öronen, musiken dunkade lugnande. Han nynnade melodin medans han traskade vidare och efter fyra olika låtar så var han slutligen framme. Han stirrade upp på det stora vita huset som stod framför honom. I fönstren stod fortfarande julljusstakar framme, men de skulle försvinna till morgondagen.
Det såg ljust och trevligt ut i trevåningshuset, men bara ett rum såg lite dystert ut, hans eget. Han öppnade grinden och gick fram till stentrappan. Han tog fyra tunga steg innan han rasslade med nycklarna, och fumlade upp dörren. Han klev in i den gigantiska hallen, varenda rörelse ekade i det opersonliga huset. Han hatade att vara rik. Människorna som var med honom umgicks bara med honom för att han hade pengar, han visste att de hoppades på att han skulle göra en så kallad ’laget runt-runda’ och bjuda alla på något gott. De var idioter som trodde det, varför skulle han göra något så dumt? Han ville absolut inte till köpa sig vänner. Och Linda, vad var det med den översminkade blondinen? Hon var nästan obehaglig. De var alltid tvungna att hålla varandras händer, och hon ville alltid kyssa honom. Men på något konstigt sätt så sa hans kropp ifrån när hennes läppar närmade sig. Han kände sig äcklad av att tvingas visa en kärlek som han inte kände för henne.
Han vaknade upp från sina tankar när skenet från den öppna kylen lös honom rakt i ögonen. Instinktivt höjde han handen för ögonen och skugga dem tills de vant sig vid ljuset. Sedan plockade han ut mjölkförpackningen. Han hällde i sig all mjölk som var kvar och kastade sedan ner den i papperskorgen, innan han gick upp till tredje våningen där hans rum låg. Han öppnade den stängda dörren och klev in i det stora rummet. Det enda rummet han kände sig lite bekväm i.
Två väggar var vita och två var svarta. Den bortre väggen var svart, alltså var det den som syntes igenom fönstret och därför såg rummet mörkt och dystert ut när man såg på huset. De två vita väggarna var fullproppade med affischer så den vita färgen syntes bara på ett fåtal ställen. De svarta väggarna hade tavlor. Väggen som stod mittemot fönstret, den som var svart, hade en vacker tavla, men den var väldigt dyster på ett sätt. Det var skog som slingrade sig längs en å, och sedan var det en himmel. Himlen var svart av regnmoln, vattnet var i en mörk färg, men det syntes röda blodstrimmor i det. Klippan som stod till höger i bilden var blodig, och skogen såg död ut. Han visste inte varför han hade tavlan egentligen, men han tyckte om den.
På den andra svarta väggen hängde en liknande tavla. Det var nästan samma scenario förutom att alla färger var glada. Det fanns fortfarande en skog, men den var ljusgrön eftersom att den bara var några få år gammal. Vattnet var i en djupblå ljus färg och slingrade sig vackert längs ett berg. Berget var inte så högt men det var väldigt vackert. Himlen var blå och en solen lös. Det var en fin tavla, den fick honom på bra humör.
Han slängde sig på sängen och tog upp en dosa ifrån kudden, han klickade på play och musiken dunkade i hela huset. Unbreakable, hans favoritlåt när han kände sig deprimerad. Han sjöng med i texten.
”I am unbreakable.
Try to push me around,
you cannot break me down,
you don't got what it takes to get in.
I am untouchable.
Try to shove me around,
you cannot kick me down,
you don't got what it takes to get it under my skin.”
Han vaknade till när hans mamma slängde upp dörren till hans rum och kom in skrikandes. Han hade inte märkt henne förrän hon gjorde det. Han pausade musiken och satte sig upp.
”Vad tror du att du håller på med? Grannarna kommer att tycka dåligt om oss! Och hur kan du sitta där i sängen med dina vanliga kläder på? Och skor! Vem är det som alltid får städa efter dig?! Jo, jag! Lär dig att städa någon gång och lyssna inte på sån där skräpmusik, den är hjärntvättande!” Sedan rusande hon ut ur rummet och Oliver ställde sig hastigt upp, han lade händerna för ansiktet så att ingen skulle få se hans tårar, han hatade när de skrek på honom. Han hatade sig själv och han hatade sitt liv. Han smällde upp dörren och stormade ner för trapporna, han tog jackan som hängde prydligt på kroken, drog upp dörren och sprang iväg utan att stänga den. Han hoppade över den stängda grinden och skyndade sig till busshållsplatsen dit bussen var på väg. Han kom precis i tid för att hinna med den, han betalade med en skrynklig tjugolapp han haft i byxfickan och gick in. Han satte sig långt bak och de flesta människorna stirrade på honom, det var inte särskilt vanligt att rikemansbarn från det här området åkte buss. Han hoppade av efter ungefär tjugo minuters färd, han visste inte riktigt vart han var men han började irriterat lunka omkring.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 30 jul 09 - 02:34 | | Riktigt riktigt bra | | WalkingTheDemon - 27 jul 09 - 22:34 | | Bra <3 | -Cute - 27 jul 09 - 12:55- Betyg:  | | läste ikapp nu, väldigt bra! :o | | Lizzi92 - 27 jul 09 - 12:54- Betyg: | en jätte bra novell :D
Maila gärna när ni har lagt ut nästa del :D |
|
|
|
