Misslyckad. |
Morgon hade varit jobbig. Jobbigare än vanligt.
Det hade gått över två veckor och jag hade överlevt så här långt, trotts andsvårigheter och panikångest. En skorpa med lite ost på. Det skulle nog kunna sjunka ner. Skorp-påsen låg på vardagsbordet. Föräldrarna hade småknaprat på dom kvällen innan. En skorpa, sen har jag kraft nog att överleva morgonen. Överleva. Måste överleva.
Skorpan var lite deformerad. Ost, vi köpte ost igår. Köket var städat som omväxling eftersom Danni skulle komma samma kväll. Smör och ost. Ostpaketet var ouppnad, vi brukar bara ha ost när vi skulle få främande. Vi hade börjat med det för två år sedan, då du skulle komma hit. Jag hade sagt att du gillar ost och sen dess skulle vi alltid ha ost hemma om du skulle komma hit.
Ost hade jag, men ingen osthyvel. Den låg i handsfaket i bilen. Jag la tillbaka osten. Det blev ingen skorpa med ost. Kroppen blev matt, misslyckad igen. Misslyckad.
Knivstället stog brevid. Jag hade tänkt länge, riktigt länge, mina handleder var den delen jag tyckte mest om. Strax under axeln däremot, där man vanligtvist får sprutor, där skulle jag kunna ha ett ärr. Ja, jag kan skära en rispa där. Men det måste gå fort. Smärfritt under själva snittet så jag kan njuta av eftersmärtan och torka blodet. Jag ville, ville så gärna. Första kniven var en fruktkniv. Jag drog snabbt längs det utvalda stället. Inge blod. Bara en vit rand med röd irritation runt. Hade glömt hur slöa våra knivar va. De hade aldrig blivit slipade och vi hade haft dem länge. Jag prövade en gång till med lite mer kraft. Samma resultat. Jag är för feg för att ta i. JAg vill, men vågar inte.
I hopp om att nån av de andra knivarna va vassa tog jag fram alla vi hade. Jag drog en köttkniv över. Den var slöare än den första. Jag drog en brödkniv, lite bättre, blev små hakor efter den sågtandade kniven. Jag tog nästa, och nästa. Jag vågade inte ta i. Hoppades bara att någon råkade vara tillräklig vass.
Området på min arm var röd. Den hade massor av sträck över sig men inget hade gått igenom. Lågsamt drog jag fringrarna över området. Jag kunde känna ränderna, de små upphöjningarna. Jag sjönk ihopp, misslyckd igen. Misslyckad.
Inte konstigt att du lämnade mig.
|
|
|
|
