En svag doft av vanilj {Del 23 |
Hej och återigen förlåt för att det tar längre tid nu. Jag ursäktar mig med att jag har varit otroligt duktig på hemmafronten. Jag har jobbat häcken av mig, bakat paj och städat och allt man kan göra på de här dagarna då jag inte har uppdaterat skrivandet.
Dessutom, har min skrivlust tagit sitt pick och pack och dragit från stan. Den är inte helt borta än (tack och lov) och jag kämpar på, och titta! Resultatet blev en ny del! Mohahah
Men eh, ja. Jag har bestämt mig för att delarna får ta den tid det tar. Hellre att de blir bra än att de blir dåliga, och då kan det krävas lite tid.
Inga sura miner, och ta't lugnt bara. Jag ska inte låta det gå typ... en MÅNAD mellan varje del. Men kanske ungefär sån här tid. Några dagar längre än förut. Hoppas det fungerar bra för er.
Ni ska iallafall ha tusen och åter tusen tack för alla finafinafina kommentarer! 20 stycken på förra delen! Ni anar inte det stora leendet som tar upp halva mitt ansikte just nu!
Ni är världens absolut bästa läsare!
:D
Kapitel tjugotre
A twist in my story
Egentligen kom det inte som någon överraskning. Alla visste att Ville ofta hade fuffens grejer för sig, och det var något utav ett faktum att han alltid var påverkad.
Men att sitta där, öga mot öga med en påse heroin, var mer än vad jag hade varit beredd på. Det gick från lösa rykten till konkret verklighet. Jag hade väl föreställt mig att Ville, som faktiskt bara var två år äldre än mig, fick sina grejer från skumma kompisar. Inte att han gömde alltihop i sin vardagsrumssoffa.
I nästa stund hördes steg i trapphuset. Jag vred upp huvudet och riktade blicken mot tamburen, precis i tid för att få se Ville kliva över tröskeln.
Han stannade upp när han fick syn på mig.
”Är du kvar här?” frågade han.
Jag, som fortfarande inte kunde släppa tankarna från påsarna i soffan, såg på honom och höjde ögonbrynen.
”Ja, jag kan gå om du vill”, svarade jag irriterat och gjorde en ansats att resa mig upp.
Han skyndade in i vardagsrummet och viftade avfärdande med händerna i luften.
”Nej, nej, nej, nej, nej. För fan”, sa han och kom fram till mig. Han tog tag i mina axlar och drog upp mig från knäna så att jag stod upp. Han höll mig hårt och såg leende in i mina ögon. ”Jag trodde ju bara att du hade gått.”
Jag vände bort ansiktet och undvek att möta hans blick. Jag såg i ögonvrån hur han böjde upp huvudet och sniffade i luften.
”Du, vad är det som luktar?” frågade han.
”Det är rengöringsmedel”, fnös jag.
Ville såg sig förvånat omkring.
”Vadå, har du städat?”
Han höll mig ifrån sig och såg snabbt på mig med ett överraskat uttryck innan ha fortsatte att titta runt i den nystädade lägenheten.
”Ja”, snäste jag surt och skakade på axlarna så att hans händer föll av mig. Han verkade knappt lägga märke till det, utan fortsatte att betrakta rummet han stod i.
”Det… Nu är det ju fan snyggt här!” utbrast han och stängde inte munnen efter konstaterandet, så att han bara stod och gapade. ”Det trodde jag aldrig…”
Jag kunde inte låta bli att dra lite på munnen där jag stod någon meter ifrån honom. Jag hade lagt armarna i kors över bröstet och stod och vägde på ena höften.
”Vad fint du har gjort”, sa han och log stort mot mig.
Jag rynkade ögonbrynen och kände hur mina ögon smalnade av en aning, medan jag vred på huvudet och såg på honom. Han lät så trevlig. Tacksam och på något sätt gullig.
”Tack”, sa jag förvirrat och kände till min förvåning hur han la armarna om midjan på mig och sen drog in mig i en kram.
”Varför?” mumlade han med läpparna mot min hals.
”För att… det… öh… luktade ganska illa”, sa jag nollställt.
”Åh… Det kände jag aldrig”, sa han.
Han släppte taget om mig, och jag tog stapplande ett steg tillbaka. Hans blick svepte återigen runt i rummet och han verkade helt fascinerad över skillnaden. Sen fastnade hans blick på soffan.
”Vad har du gjort med soffan?” frågade han. Jag vände mig om och såg att han menade den borttagna kudden.
Jag bet mig hårt i läppen och kände mig kluven i två när jag inte visste vad jag skulle göra. Ena halvan av mig ville genast och omedelbart förhöra honom om heroinet som låg i soffan, medan andra halvan bara kände för att återigen bli omfamnad och slippa fundera så himla mycket.
”Jag… öh…”, började jag, men visste inte vad jag skulle säga. Jag betraktade soffkudden och lät sen blicken glida över till de små påsarna som knappt gick att urskilja från där vi stod.
Jag tänkte snabbt.
Om Ville kände till heroinet, skulle han förmodligen också veta om att det fanns just under den kudden. Han skulle inom någon minut lista ut allting och jag skulle hamna i underläge i vad som förmodligen skulle sluta i ännu ett gräl.
Om jag istället på direkten konfronterade honom, skulle jag åtminstone ha en chans att försvara mig och vara den som ledde bråket.
Jag drog ett djupt andetag.
”När jag städade”, sa jag och gick bort till soffan. Jag böjde mig ner och tog upp den lilla påsen från golvet. ”Hittade jag det här.”
Jag höll upp den framför mig och vände mig mot honom.
Först trodde jag att han skulle få ett vansinnesutbrott. Han såg så arg ut att jag nästan ångrade mitt beslut att konfrontera honom. Jag såg hur han spände käken så hårt att han nästan darrade, och ögonen uttryckte ett raseri jag aldrig hade sett tidigare.
Men sen var det borta, lika plötsligt som det kommit och istället tog ett leende plats på hans läppar. Han släppte påsen med blicken och såg istället på mig.
”Jaha?” sa han med ett förvånansvärt lugn medan han frågande höjde på ögonbrynen.
”Är det var jag tror att det är?” frågade jag och tvingade mig själv att inte tappa kontrollen över situationen på grund av hans helt oväntade reaktion. Jag svalde hårt och såg honom i ögonen.
Han log bara tillbaka.
”Det beror på vad du tror.”
”Jag tror att det är heroin.”
Ville lät road, medan jag kände att jag var hundra procent allvarlig. Det fanns inte en tillstymmelse av någon slags skämtsamhet i min röst, men jag tror knappt att han märkte det. Han log snett och såg på mig som om jag var ett litet barn som just hade svarat på en extra klurig fråga.
”I så fall är det precis vad du tror”, sa han och nickade försäkrande.
Jag slutade andas för en sekund. Trots att alla bevis hade pekat på just det svaret, och jag egentligen redan visste att jag hade haft rätt, så var det som att få ett hårt ett slag i magen när han konstaterade sanningen.
Jag öppnade munnen för att säga någonting, men fann inte min röst så jag stängde den igen. Sen öppnade jag den på nytt och fortsatte så, på samma sätt flera gånger utan att kunna åstadkomma minsta ljud.
”Vill du ha?” frågade Ville lättsamt och blickade menande på den lilla påsen som fortfarande låg i min hand.
”Va? Nej?!” utbrast jag chockerat och backade ofrivilligt bakåt ett par steg.
Droger hade aldrig förekommit i min verklighet. Det tillhörde en annan värld. Ett annat, parallellt universum. Det var första gången jag någonsin hade sett något av det som klassades som knark, och det var som att det först då blev någonting som fanns på riktigt.
Tidigare var det bara ännu en sak man hade läst och hört om i tidningen och på nyheterna. Det existerade inte för mig. Det var bara någonting som fanns någon helt annanstans och aldrig skulle nå mig.
Ville tog igen det mellanrum jag hade skapat när jag backade undan, och ställde sig nu ännu närmre mig. Hans ansikte var inte mer än någon ynka decimeter från mitt, och han skrattade.
”Ta det lugnt, va”, sa han och höjde handen. ”Jag skojar ju bara.”
Han lät fingrarna smeka mig över kinden, och vände sen på handen så att halva mitt ansikte vilade i hans handflata.
Hans fingertoppar lekte med mina hårslingor, och jag slöt långsamt ögonen.
Ville förvarade Heroin. Han hade droger i sin lägenhet, i små högar i sin soffa. Varför?
Var det hans eget? Eller förvarade han det åt någon annan? Vem? Och till vilket pris? Hur kunde han vara så dum? Det var olagligt. Och nu när jag kände till det, skulle jag vara illegal om jag inte berättade det för någon?
”Vad…” började jag, men rösten svek mig och jag var tvungen att harkla mig ordentligt innan jag kunde fortsätta. ”Vad gör du med det?”
Ville var tyst ett tag. Tittade bara på mig, med lätt avsmalnade ögon. Han såg inte arg ut, bara granskande.
”Jag tar det, njuter och säljer”, sa han slutligen och hans ton var så oberörd att han lika gärna kunde ha stått där och diskuterat vädret med mig.
”Du… använder det alltså?” sa jag i frågande ton.
”Ja”, sa han och ryckte på axlarna. ”Men jag gillar det inte så värst mycket. Man blir bara seg och tråkig. Egentligen är enda anledningen till att jag har det här, att det är många killar runtomkring som vill ha.”
Jag måste ha sett nollställd ut där jag stod, som fastväxt i golvet framför honom, för han log plötsligt det där sneda leendet igen och jag kände mig förvirrad till max.
”Jag…” började jag utan att ha en aning om vad jag ville, borde eller skulle säga egentligen. Jag följde bara den enda riktiga känslan jag kunde finna inom mig just då. ”Jag måste gå.”
Jag trängde mig förbi Ville och skyndade ut i hallen. Jag tog skorna i handen och för andra gången den dagen skyndade jag ut genom dörren och nerför trapporna i trapphuset, utan att riktigt förstå vad som just hade hänt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | BrunettenMinna - 16 okt 09 - 15:54- Betyg:  | | as bra! asså shit du skriver så himla bra :) | | SilverAndCold - 6 aug 09 - 10:29 | Inga sura miner, och ta't lugnt bara. Jag ska inte låta det gå typ... en MÅNAD mellan varje del.
Du vet om att du snart har brutit det löftet, va? 8]
Jag tycker att du ska lägga in del 24 at once, eftersom att jag råkar veta att den är KLAR!
Skynda, skynda, skynda!!! 8D 8D 8D | | woops - 4 aug 09 - 16:25 | Ville är... motbjudande.
Ta den tid du behöver med skrivandet! Bara det kommer så småningom :) | | because - 3 aug 09 - 15:43- Betyg: | hoho! spännande spännande.
mejla nästa :D<3 | | JessicaKarlsson - 1 aug 09 - 23:31- Betyg: | du va bra :)
och tur att hon stack.. ^^
meeejla :) | | prickigthallon - 30 jul 09 - 23:01- Betyg: | Hej, darling <3
fantastiskt del du skrivit medan jag varit borta du <3 du är bäst, glöm inte det.
Hoppas vi hörs snart, saknar dig! <3 pyss :* | | Sidewinder - 27 jul 09 - 17:17- Betyg: | Åh hon är klok som drar :D
Är det nu Rasmus ska trösta henne? mig <3 Rasmus :P
Bleh jag känner mig rastlös, jag vill ju veta nuuuu vad som händer ju!! Skriv på, jag skiter i att det är sommar och att man ska vara ute och allt möjligt, du skriver bra och du ska bara sitta framför datorn och skriva!! :P | | SilverAndCold - 27 jul 09 - 13:01- Betyg: | Åh, spända kälar på killar<3
Jag vill ha romantik mellan Ville och Ellen, Julia, romantik! :o
Jag hinner inte skriva en längre kommentar – dels för att internet fuckar sig, dels för att snart kommer väl någon filur in och undrar vad jag gör. (som du vet, så är jag ju på Öland med... folk)
Men det är jättebra skrivet, du får en längre kommentar på nästa del :) <3 | | anna_921 - 27 jul 09 - 10:56- Betyg: | | Mejla detta e sjukt bra skrivet kram <3 | | PiLLOWFiGHTx - 27 jul 09 - 10:30- Betyg: | GE OSS MER DELAR NUUUUUUUUUUUUUUUUU!!!!!!!!!!!
har läst alla på rad nu och är fast!
fortsätttt....
ellen <3 rasmus, så ska det vara .
inte äckel ville. han är allmänt ful .
jaja fortsätt skriiiiiv ! | | MoRoTpOwEr - 26 jul 09 - 09:59 | ASw jag borde hata ville nu vaah elr hur .__. !? För om jag inte gör det vem ska göra det åt Ellen :o !?
du är bara föör dryg människa ._.
Du kanske skulle vilja följa med frun här till Jupiter där finns det massa snälla
Ufon som kan lära daij att det första man inte ska göra är att reta upp en utomjording och det
är precis dt du gjort kvinna
Så nuuh mohahahaha ska jag ...ska jag ..krama daij för att du skrivet ännu en del (A)
Puss&Smäckz!<3 | | ackbarian - 25 jul 09 - 21:30- Betyg: | | jättebra! :D | | hooppsan - 25 jul 09 - 19:06- Betyg: | | skit bra är den,, mejla nästa ? ;D | | Rosapapper - 25 jul 09 - 18:32- Betyg: | | Shit vad bra:O! | | Lizzi92 - 25 jul 09 - 16:45- Betyg: | Hm.. Ville är en speciell person. förstår mig inte riktigt på honom.
Och hur går de för Rasmus? :O lever han !?!?
HUr ska det gå för stackars lilla Ellen?? Det är riktigt spännande!
Jätte bra skrivet, som vanligt ^^<3
Maila när nästa del är ute! :D <3 | | LoveMusic - 25 jul 09 - 16:10- Betyg: | WIIIIHOOOOOO!
:D
Åhh, lilla söta rara du, har du någon aning om hur farligt det ÄR med knark?! Det... du... de.. Man kan DÖ!
Och att du ens VÅGAR ha med Ellen och heroin i samma rum, det.. det.. Jag FÖRSTÅR det inte!
Tänk på Rasmus, han SKA bli tillsammans med Ellen igen *bestämma* och han vill väl inte... NejHE! SÅ FÅR DU INTE GÖRA *arg* | | NeMriA - 25 jul 09 - 16:00 | VARFÖR TYCKER JAG FORTFARANDE OM VILLE?!?!? T_T
du förvirrar mig kvinna. du skriver jättebra och jag blir alltid så upprörd föööör jag vet inte vad jag ska tro här va -.-
som vanligt kommenterar jag skittråkigt.
peace! | | snovit1 - 25 jul 09 - 14:41- Betyg: | Fyfan för Ville asså :O
Omg, hur kan han varasånt ???*
Omg; jag trodde verkligen itne de tom hann ;o
Meila gärna nästa;d |
|
|
|
