(M/M) I varje andetag - kapitel 4 |
Först ber jag ungefär tvåmiljoner gånger om ursäkt för att det tagit en sådan förbaskat lång till innan den här delen kommit, men jag har varit bortrest och har knappt fått något tid att skriva, men på tisdag kommer jag hem igen = mer tid att skriva.
Hur som helst så ifall ni upptäcker att det står Simon på något ställe så ska de givetvis så Matteus. Jag fick tydligen för mig att han hette Simon, något jag kom på precis innan jag skulle skicka in denna del.
I alla fall, läs och njut, eh, ja.
Kapitel 4
”Ja, det är Susanne”
”Är Alex där?”
”Nej, tyvärr inte”
”Är han inte där eller vägrar han prata med mig?”
”Han vill inte prata med dig och du måste sluta ringa hit”
”Snälla, Susanne, allt jag vill är att han ska få höra min förklaring…”
”Han vill inte höra någon”
”… sedan lämnar jag honom ifred. Jag får ingen ro i kroppen om jag inte får prata med honom”
”Nej, jag kan faktiskt inte göra mer för dig nu. Han vill inte lyssna och jag håller faktiskt med min son i detta fall. Du måste släppa taget om honom”
”… inte än. Inte nu”
”Hej då och snälla, försök gå vidare”
*
”Oj, förlåt. Det var inte min mening att golva dig sådär. Gick det bra?” Han ser på den smala handen som är utsträckt mot honom, fattar tag i den och häver sig upp. Lite omskakad känner han efter hur det känns. Jo då, alla ben i kroppen verkar vara hela och utan att riktigt kunna koncentrera sig nickar han långsamt till svar på frågan.
”Är det säkert att du är okej? Du ser lite mörbultad ut”, säger pojken, eller snarare mannen, med ett tonfall som skulle kunna tolkas som oroligt. Hans ord får honom att se upp. Hans blick möts av en spinkig, men på samma gång, muskulös kropp, sådana där muskler som inte direkt syns men som man vet om att de ändå finns där. Kroppen skyddas av ett par svarta mjukisbyxor och en gul lite tjockare höstjacka. Han ser upp emot hans ansikte och i samma sekund han möter hans ljusgrå ögon, sådär ljusgrå att de ser ut att skimra i silver i det gulaktiga skenet från vägglampan ovanför dörren, fyller en gränslös huvudvärk varenda millimeter av hans huvud.
Det är osäkert ifall det är att han genom fallet slog huvudet i marken eller om det är åsynen av de otroligt intensiva ögonen som framkallade värken. Hur det än ligger till kan han inte göra annat än att stöna högt av smärta samtidigt som han för upp händerna för att ta sig på det bultande huvudet.
”Herregud, hur är det egentligen?”. Nu går det inte att missta sig, rösten låter otrolig, väldigt orolig, men han klarar inte av att svara.
”Jag tror att du måste till sjukhuset”, konstaterar han och sträcker, för andra gången på några få minuter, fram handen till honom. ”Kom, jag skjutsar dig”.
På väg till sjukhuset, bakpå en moped vars ägare han inte har en aning om vem det är, men som han ändå sitter med sina armar omkring hans midja, sköljer illamåendet likt en flodvåg över honom. Det är mycket länge sedan han kände ett sådant här behov av att kasta upp sina tidigare måltider ur matsäcken. Faktum är att det inte har skett sedan den gången då han tillbringade en hel månad tillsammans med Matteus nere i Malmö en sommar för lite mer än tre år sedan.
De hade bestämt sig för att åka iväg någonstans, bara de två, för att fira att de lyckades ta sig igenom sjuan utan att få några större men. Allting var i princip fixat och klart, de skulle åka till Göteborg via tåg och stanna där i två veckor. Bara den lilla detaljen att få tillåtelse av de bådas föräldrar kvarstod och när de väl frågade så visade det sig att ”Nej, absolut inte. Ni är alldeles för unga för att resa iväg på egen hand sådär långt bort. Vad som helst skulle kunna hända er”. Det var det svar de hade väntat sig, men det spelade ändå ingen roll. Planen gick som planerat.
Klockan 08.00 möttes de vid busstationen med all packning samt de pengar de sparat under nästan ett helt år för att kunna fullfölja denna ytterst efterlängtade resa. Han och Matteus hoppade på bussen som tog dem vidare till tågstationen där de satte sig på tåget som gick till Malmö – deras egentliga semestermål. Att de sagt till sina föräldrar att de ville till Göteborg hade enbart varit ett villospår. De skulle åka, med eller utan tillåtelse och de ville inte riskera att de vuxna skulle finna dem innan det roliga knappt börjat.
Malmö, staden där allt kan hända om man bara vänder den sidan till, välkomnade de två pojkarna som nyss kommit in i puberteten med att de fick bli vittne till en misshandel. Direkt efter det att de hoppat av tåget och började gå in mot stadens kärna, såg han och Matteus hur fem stycken storvuxna killar slog och sparkade på en ensam och betydligt yngre av samma kön. De gjorde ingenting, för vetskapen om att de ändå inte skulle ha en endaste chans hindrade dem, fastän det gjorde ont i själen att bara stå och se på. Tillslut kom ändå polisen, som de smarta nog hade kommit på att ringa, och de kunde gå därifrån utan att känna några skuldkänslor. De gjorde vad de kunde.
Det andra de gjorde var att söka upp ett vandrarhem, helst ett sådant som låg nära centrum och som inte tog allt för mycket i boendekostnad. Det var nästan skrattretande hur enkelt det gick att hitta det dem sökte och de ägnade inte mycket tid till att packa upp, utan bytte direkt om till mer lämpliga kläder. Matteus hoppade i ett par gråa stuprörsjeans och en knallgul t-shirt, medan han själv drog på sig ett par röda stuprörsjeans samt ett svart- och vitrutigt tygstycke i samma format som Matteus tröja. Han sminkade sig redan då, inte med lika perfekt resultat som på senare år visserligen, men det svarta fanns där.
Nyklädda och med ingenting i sikte beblandade de sig med de övriga människorna som trängdes om stadens kvadratcentimetrar. Det var först när ett gäng killar och tjejer, något äldre än de själva, kom fram till dem och helt enkelt bjöd in dem på fest som de fick någon att göra. Den festen gav de båda fler upplevelser än de tidigare varit med om i sina liv.
För första gången smakade de alkohol och passade på samma gång på att bli ordentligt fulla, eller ja, i alla fall han, och han mådde så otroligt dåligt långt in på festandets natt. Värre än vad han tidigare någonsin mått och han spydde i en buske och var tvungen att få hjälp av Matteus för att överhuvudtaget kunna ha en chans att ta sig tillbaka till vandrarhemmet.
Dagen efter, med en skärande huvudvärk som straff för de olagliga de gjort, lovade de varandra att aldrig mer förtära alkohol igen – ett löfte som de redan tre dagar efteråt bröt. Det var i ungefär den här stilen de tillbringade fyra veckor nere i Malmö. Från början var det tänkt att de skulle stanna i två veckor, men de trivdes så bra och hade det trevligt att de blev kvar i ytterligare två till.
När de kom hem väntade en rejäl utskällning och pratstunder om att de aldrig, aldrig, aldrig fick åka iväg sådär igen, utan mobiltelefoner och allt.
Minnet av den resan får honom att vilja le, men med tanke på hur han faktiskt mår förstör den lusten. Roligt hade dem det i alla fall och det är ett som är säkert.
Fastän han vet med sig om att han råkat ut för en ordentlig hjärnskakning, kan han inte göra annat än att pusta ut lättat då sjukhusbyggnaden dyker upp i hans synfällt. Det är jobbigt att må såhär illa och bära denna fruktansvärda huvudvärk, men att komma till lasarettet gör att det hela känns lite bättre. Veta att där inne finns det proffs som vet vad de gör och det har en lugnande effekt på honom. Att han sedan är en av de få som gillar sjukhus gör väl kanske att hans inställning är som den är.
-
”Jag antar att jag ska åka hem nu, när jag inte längre behövs här menar jag”, säger han i samma ögonblick han tittar på honom under sin blonda lugg och sänder iväg ett försiktigt leende. Trots att värken i hans huvud och illamåendet förhindrar hans sinnen att agera på det viset de ska, uppfattar han värmen som sprider sig inom honom vid synen av hans leende. En värme han helst av allt skulle vilja, och framför allt, kunna ignorera.
”Ja, jo, det är väl kanske bäst”
”Men vi ses väl kanske” I samma sekund orden når hans öron förstår han, mot sin vilja, att han verkligen vill stryka det sista ordet som kom ifrån de smala läpparna.
Han höjer handen till en enkel avskedsgest och försvinner sedan ut genom dörren och vidare längst korridoren. Kvar ligger han och svär över sig själv för att inte frågat om hans namn då han hade chansen. Han menar, det var ju ändå den killens fel att han ligger där han nu ligger och alla vet att det känns mycket bättre ifall man får ett namn man kan haka upp sig på och förbanna för det öde han just fått.
Han hinner dock inte irritera sig allt för länge, för bara någon minut efter det att dörren stängts öppnas den igen. Ett blont huvud med tillhörande kropp stiger in.
”Jag kom på att jag glömde bort att fråga vad du heter”. Han kliar sig lätt i huvudet. ”Så, eh, ja, vad heter du?”, skrattar han fram lite smått generat och hans eget hjärta hoppar över ett slag. Ett sådant klingande och otroligt vackert skratt.
”Christoffer, och du själv?”
”Alex, Alex är mitt namn”
Och den som inte kommenterar nu är en liten lort!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Andastyst - 16 okt 09 - 22:37- Betyg:  | ÅÅÅÅÅHHHH jag är kär i det här!!! Vill ha MER och MER och MER!
Skit i läxorna, nu ska här läsas så det ryker!! Du är så bra!! | | idantica - 27 jul 09 - 14:42 | | Åhåh! Namnen! Det här är så väldigt, väldigt bra! Du använder orden på ett så vackert och speciellt sätt och det är verkligen super:) | | EMORAiNBOW - 24 jul 09 - 18:16 | AHA! Vi har namn på gossarna, mhmmm!!! Men jaha ja... *få insikt*
Du skriver fantastiskt men det vet du redan så det känns så onödigt att bara upprepa mig, och som du redan vet är jag helt fast i den här historien nu. Framförallt är det, det gudomliga språket som får mig att flämta av upphetsning, men också mystiken i det hela. Du har ett sätt att fånga ens uppmärksamhet och fulla intresse, så jag blir alltid lika besviken när delen är slut. Ny del så fort som möjligt vill vi ha!
Dessutom verkade den där Alex vara en söt typ...hehe... ;) | | Maadelen3 - 24 jul 09 - 16:48 | AAAAAAAAAAAAPBRAAA! :D:D:D:D
du äGER! :D :D :D :D
MERA NUUUUUUUU!! ;D;D;D;D;D;D;D | | WalkingTheDemon - 24 jul 09 - 13:52 | | Bra :))) | | gbg_95 - 24 jul 09 - 13:07 | | Det sista du behöver att göra är att be om ursäkt, om du inte hade skrivit lika underbart som nu, ja då kanske jag inte skulle ha förlåtit dig ;p Som jag har sagt tidigare så älskar jag dialogen du har med först, men det är väl Matteus som ringer eller? Jaja, helt fantastiskt skrivet, och att Alex och Matteus reste till Malmö när de gick i sjuan, och desutom utan föräldrar, hahah x) | | NeMriA - 24 jul 09 - 12:56 | men.. o.o men o.o men o.o
MUH!?!?
det där var ett chockat ljud från en Moses.
Jesus är duktig. | | MoRoTpOwEr - 24 jul 09 - 12:09 | Jag vill inte vara en lort .__.
Så är jag ju helt enkelt snäll också x'd
Ehm men jag kan inte kommentera för min hjärna
har rymt så jag återkommer när min hjärna kommer
tillbaka till sin rätt mäktiga plats *blinkar oskyldigt *
Puss&Smäckz! |
|
|
|
