De hamrande slagen |
Mitt hjärta slog några slag fotare. Som alla andra mornar. Jag tittade på väggen, märket efter grenarna i timmerväggen hade ofta en förmåga att leda bort mina tankar. Inte denna gången dock. Mitt hjärta slog. För bara några veckor sedan hade det varit ett välkommet hamrande. Dessa små extra slag varje morgon och varje kväll var det som gjorde att jag på nått konstigt sett alltid var tillfreds. Speciellt den senaste tiden. Jag hade klarat det, jag var lycklig.
Solen sken in och en liten strimmade hade nått min kudde. Det var det som hade väckt mig. Katten strövade omkring och jag kände en svag vidputs från dörren som vi lät stå öppen åt katten. Hjärtat pulserade snabbare en längre tid varje morgon nu för tiden och jag väntade på att de skulle sluta. Denna plågsamma förbanelse som du lämnat mig med. Jag brukade hoppa upp på morgonen ur sängen, visste du det? Jag var nämligen alltid glad på morgonen även fast det hände att det försvann under dagen. Vad ska jag hitta på idag? Kommer jag se Jim? Kan jag hitta på något för att göra Jim glad? Dessa tankar var de valiga tankarna. Det som alltid fick mig att le.
Jag slöt ögonen. Allt fick det att låta så perfekt. Vi hade haft det dåligt. Riktigt dåligt. JAg hade varit sur butter och inte vetat om jag orkat detta förhålande. JAg visste inte om jag orkade den ständiga vetskapen att du kanske lämnade mig. Jag hade blivit rädd. Visste du att de två första åren blev jag arg då nån sa "han tillför ju Mary?"? Visste du det? Jag hade alltid svarat "han är inte min, han är sin egen". Riktigt fräst ut dom orden. Men sen, när du sa att det nog kunde gå månader utan att du ens tänkte på mig och att du inte ens visste om du älskade mig slog det helt om. Jag blev rädd och började i mina tankar tänka "min Jim". Jag fick den insikten för några dagar sedan. Minns inte vad som gjorde att det slog mig eller vad jag var då.
Mitt hjärta hade inte slutat banka. Jag tittade upp på tackfönstret där ljuset kom ifrån. Det var plågsamt, plågsamt. Så många små insikter som jag fått under den senaste tiden. Som vad som någonsin betydigt för mig, hur dum jag varit ibland men lika så hur dum du varit. Jag hörde fågelsång utanför. Min lillasyster vred sig i sängen brevid och jag kunde höra mammas sovljud från sängen ovanför. Klockan var bara åtta och vi var på semester. Det skulle dröja ett tag innan de andra gick upp. Jag har tänkt mycket Jim, jag har det. Som att jag inte vill vara med någon som inte vill vara med mig. Som att allt det onda vi gått igenom var helt klart värt det. Som att även fast jag vet att det skulle göra lika ont nästa gång skulle jag inte tveka att ta risken och va med dig igen. Jag funderade ett tag på det sista och drog täcket tätare kring mig. Kröp ihop i fosterställning och slöt ögonen igen. Vore det bättre om vi inte blivit ihop igen i vintras? Då hade jag kanske kommit över dig nu. Svaret var enkelt; nej. Annars skulle du aldrig full som du var försöka hångla med mig på Marcus fest. Minns du det? Jag sköt ifrån dig och sa folk ser ju. Du hade svarat, ingen ser och försökt igen. Dessutom hade jag ju inte hunnit skaffa körkort och inte kunnat köra ut dig till den där golfbanan. Minns du att vi stanade mitt på den lilla öde landsvägen för att kyssas i månskenet? Och det just då, inte innan och inte efter, kom en bil där. Minns du hur du kröp ihop hos mig och sa att nu var vi små ulliga kattungar?
Minnerna var plågsamma men det var sant. Hur jobbigt vi än haft det var det värt det i slutändan. Jag skulle göra om det. Mina tankar vandrade iväg till rosenbusken utanför. Mamma hade tagit död på den förra året. Inte med flit hon hade bara velat flytta den till ett ljusare ställe. Mitt i sommaren... Den dog. Vissnade när den stod i full blommning. Ändå ville vi inte ge upp den. Vi klippte ner alla grenar, allt. Allt det som tagit tio år att växa. Och nu, ett år senare, var det fullt med nya kvistar där det tidigare inget fanns. Detta gav mig hopp. Plågsamma hopp som aldrig kan lämna mig. Detta hopp som nu åter fick mitt hjärta att ta ett skutt. För skulle det bli nått igan skulle det bli anorlunda. Jag kände det på mig. Jag log bittert då jag kom och tänka på den reaktionen jag fått då jag såg att du ändrat status till singel på facebook. Min tanke var: Vilken tur, han är singel. Det är ju alltid lika underbart då den man är kär i är tillgänglig, eller hur? Jag önskar och önskar och önskar att vi kan börja om. Det skulle bli annorlunda. Det skulle inte vara lika energikrävande, det var det som skulle vara anorlunda. Visst det skulle vara jobbigt, vi skulle såra varandra och ha svårare perioder. Det är sånt som ingår. Men det skulle inte suga ut oss på energi. JAg hade lärt mig så mycket och detta var vad vi behövde; ett slut. Något måste ju dö för att nått annat ska leva, eller hur? Jag tänkte på allt jag skulle göra anorlunda. Det var egentligen bara en sak. Vi skulle leva våra egna liv.
Hoppet fick mig att le och fick det att pirra i magen för att sedan utplåna allt och kniven som redan satt i mitt bröst vreds om. För du stack mig med denna plågsamma kniv när du sa det som aldrig kan bli osagt. Att du inte har några känslor kvar. Det var så jag visste att det inte skulle bli nått mer, denna plågsamma påminelse. Det var därför hoppet var plågsamt. Det var därför det hamrande slagen i mitt bröst inte längre fylde mig med glädje. Dessa hamrande slag.
Klockan var åtta. Jag måste överleva denna dag. Denna, och många fler.
|
|
|
|
