2: namnlös. (kriminalare.) |
Helloes! :) Äntligen så har min dator fått lite fason på sig och programmen har äntligen börjat sammarbeta med mig. Här kommer ännu en del av min kriminalare! En aning (eller mycket) kortare, men det blir bättring.. Ifall ni nu än gillar denna del vill säga. Känns lite meningslöst att skriva på en novell utan att någon läser den, right? ;) Så, läs och njut! Kommentera gärna, konstruktiv kritik uppskattas!
__
Kapitel 2.
Det hade gått två veckor sedan mordet på flickan, och undersökningen av fallet hade ännu inte rört sig någonvart. Utöver obducentens uttalande om de skador flickan hade och om eventuella vapen och överfallstekniker. Han hade skrivit rapporten och skickade iväg den till Björklund, med ett kort meddelande om att han ville att herrn skulle komma förbi så att han skulle få en grundligare förklaring, få en illusion av det hela.
Pressen hade fått nys om mordet, det hade inte undgått en endaste tidning. Expressen och Aftonbladets pressar gick för fullt och journalisten Karin Jonsson försökte tappert att få tag i Björklund för en kort intervju för att göra en artikel mer saftig. Men utan några som helst framsteg. Det enda hon kunde göra nu var att köra ut till Nackapolisen för att leta upp honom på kontoret.
Hon satte sig i bilen och förbannade Stockholms morgontrafik, det var fullsmockat med bilar både inåt och ut från stan. Hon trummade lätt på ratten och tutade emellanåt, trots att hon visste att det egentligen kvittade. Hon ville verkligen inte missa honom såhär tidigt på morgonen!
Stilla vandrade mannen genom staden, han var precis som vilken vanlig medelålders man som helst. Kring 40 år och som folk omkring honom skulle säga “i sina bästa dar”. Oja, det höll han allt med om! Han var på väg till någon restaurang som enligt beskrivningarna skulle vara beläget på Gamla stan, så en promenad från Slussen dit skulle göra honom gott. Han gick klädd i en grå kostym och en svart portfölj i den vänstra handen, han såg likadan ut som alla andra kontorsnissar. Och de förbipasserande trodde säkerligen att han var på väg till något flashigt möte som dem trodde handlade om klimatet, eller någonting nytt inom datorteknik. Han fnyste till för sig själv. “Folk är allt bra lättlurade”, och så drog han en aning på smilbanden och gick med lätta steg genom Järntorget.
Camilla och Jesper satt skyddade i busskuren med en varsin cigarett i handen och kollade ut mot vägen där regnet bildade små pölar. Bilar passerade i alla dess slag, och Jesper var den som var först med att bryta tystnaden.
“Du..”, sade han.
“Mm..”, mumlade Camilla tillbaka.
“Jag har tänkt på en sak.. Tänk om denna man eller kvinna gör detta igen.. Tänk om han inte väljer sina offer, utan bara pekar på första bästa, och jag kanske är en av dem som.. Som.. Du vet..”, sade han osäkert.
“Jesper! Säg inte sådär!”, Camilla kollade förskräckt på sin vän som satt mindre än en decimeter från henne själv där på bänken. “Nu kommer jag ju gå runt och oroa mig i onödan och typ sätta en GPS på dig, kanske till och med en övervakningskamera! Eller jag kanske går så långt som anlitar en skyddsvakt som ska se till att ingenting händer!”, hon gjorde en kort paus, men fortsatte efter att hon hämtat andan, “Säger du så där en enda gång till, då klipper jag till dig”.
Hon hade aldrig tänkt i den banan. Nog var hon orolig, men hon hade aldrig tänkt på att hon själv kanske skulle kunna vara nästa potentiella offer. Hon var ju inte av det mest ordningsamma slag så att säga. Men hon tröstade sig själv med tanken av att den mördade flickan var helt tillsynes perfekt, eller ja, hon hade varit det medan hon ännu varit i livet. Popluär, duktig i skolan, och fått det mesta av det hon pekade på utan att det hade behövt vara någonting materiellt.
Men även solen har sina fläckar, ellerhur?
|
|
|
|
