Hans oceanblå ögon i ett skimmer av solsken [9] |
Nästa dag när jag satt i det nyrenoverade köket i den knallgula villan
och åt flingor med mjölk, höll tiden på att flyta bort igen. Tiden rann
iväg och som det nu var planerat skulle jag åka 52:an hem igen klockan
10. Klockan då tickade mot 9 och jag hade fortfarande inte tagit en promenad
på det lilla området VallaVallen.
"Ska vi inte gå en runda här till bäcken?", undrade jag ivrigt när Thessan
och jag var påväg ut till studsmattan.
"Jo, det kan vi", sa Thessan och sedan började vi sakta närma oss bäcken.
Den porlade ljudligt mellan VallaVallens alla små stugor och det syntes
på långt håll att vattnet flöt på rent och färskt. Iskallt.
"Kan vi doppa tårna?", hörde jag mig själv säga.
Thessan log och nickade och hädanefter gick vi i det långgrunda vattnet
när vi kavlat upp byxbenen. Innan vi traskade tillbaka hem, hade klockan
passerat halv 10 och jag fick skynda mig till busskuren innan bussen
rullade in.
Thessan stod och vinkade länge när bussen tog sats till nästa hållplats.
Jag kunde se hennes runda figur stå där i kopparbruna hårtestar och
vinka hej då.
Resan var lång. 20 minuter tog det att åka till Hudiksvalls busstation.
Jag satt och andades på glasrutan så det bildades vita, fluffiga fläckar.
Sedan ritade jag dit med ett pekfinger: "Thess + Linda".
När jag kom innanför ytterdörren, luktade det otroligt kryddigt i hallen.
Jag kikade försiktigt in i köket och synade mamma som vände upp och
ner på biffarna som låg och fränade och bubblade i stekpannan.
Hennes gråsprängda hår var salmat i en hög knut på huvudet och hon hade
den gräddgula koftan med midjesöm på sig.
"Hej, gumman", tillade hon. "Hur var det hos Thessan då? Avslappnande?"
Mamma log som vanligt och det gladde mig inombords. Hon var inte orolig
som vanligt och virrade inte omkring som en höna.
"Hej. Jag hade det superskönt", berättade jag och slog mig ner vid
köksbordet. Av en ren anledning spröd jag av lycka och kände glädjerus
längs hela kroppen. Så var det med Thessan. Otroligt.
"Är du hungrig?", undrade mamma när hon staplade på biffar med potatis
på en tallrik. Några låg fortfarande kvar i stekpannan och fränade.
"Ja", sa jag och mamma räckte fram tallriken.
Sedan kom ämnet upp som jag för det mesta hade glömt bort. Glädjen hade
just spruckit upp och sytt igen de hål som gjorts i min kropp,
men mamma nämnde snabbt Nina och plötsligt rann glädjen ner.
"Har du pratat något med med Nina?".
Det kunde jag inte svara på. Kände mig nedåtböjd just då.
|
|
|
|
